Formativ bedömning och dokumentation – ett dilemmaperspektiv
Jag försöker bena upp det för mig själv och tar Hattie till hjälp. För att göra det enkelt för mig själv går jag tillbaka till hans citat och fokuerar på två delar av den formativa bedömningen: att synliggöra elevens lärande och att synliggöra min bedömning.
Att synliggöra min egen bedömning och de krav och förväntningar som jag och Skolverket har på eleven är kanske vad de flesta har jobbat med. På vår skola har vi till exempel konkretiserat alla ämnens kunskapskrav så att texten har “översatts” till mer konkreta exempel och med ett språk som är mer tillgängligt för elever (och föräldrar). Många av oss jobbar med uppgiftsmatriser där det framgår vad som kommer att bedömas och vilka kraven är. Vi jobbar med att reda ut begreppen “nyanserat” och “grundligt” och vi pratar om hur man kan göra för att uppgradera en uppsats.
Att synliggöra elevens lärprocess känns mer knepigt. Det enklaste sättet är att ge ett prov, en uppsatsinstruktion eller en uppgift att redovisa och sedan bedöma det utifrån de matriser som eleven redan har fått och förhoppningsvis förstått. Då har man både synliggjort lärarens bedömning och elevens förmåga att klara en uppgift. Ett prov är ett sätt att summera vad eleven har lärt sig och det kan sedan bedömas och förklaras för eleven. Dokumentationen i dessa två fall är ganska enkel, man kan fylla i en matris för resultat och alla är glada och nöjda eftersom det syns tydligt vad eleven har “fått”.
Dilemmat uppstår när jag vill synliggöra andra delar av elevens lärprocesser. Allt kanske inte syns på ett prov eller i en uppsats? Det är trots allt mest resultatet av en process som man bedömer i det fallet. Tänk om jag vill ha en aktiv del i lärandet som sker under diskussioner eller hemma på kammaren medan eleven läser och får en aha-upplevelse? Tänk om eleven själv behöver hjälp att se att lärande sker och är viktigt även i andra situationer än prov och uppsatser? Som en av mina elever sa: “Jag är idrottstjej, jag vill veta hur många mål jag har gjort!”. En utmaning och en uppmaning till mig att vara tydligare i min bedömning samtidigt som jag måste hjälpa henne att synliggöra sitt lärande för mig.
Formativ bedömning handlar om ett förhållningssätt där allt det som görs är en del i en process som slingrar sig framåt mot ett förbestämt kunskapsmål men inte alltid ett förbestämt personligt utvecklingsmål. Dokumentationen handlar då om arbetsloggar; VAD som har gjorts och HUR det gick, reflektionsloggar, målformuleringar och reflektioner kring dessa, skrivuppgifter, diskussioner, peer instruction (undervisa varandra), peer construction (formulera uppgifter tillsammans), kommentarer (skriftliga och muntliga), redovisningar…
Att minska ner dokumentationen kring alla dessa delar av processen till en matris låter sig helt enkelt inte göras tycker jag (just nu). Det blir en förenkling som riskerar att begränsa uttryckssätten för uppgifter och som också riskerar att begränsa elevens syn på sitt lärande. Att få en bokstav i en matris känns bra för stunden men vad ska man göra sedan med den informationen? Dessutom blir frestelsen alltför stor att göra någon slags avvägning och medelprestation som summativ bedömning i slutet av kursen och det ska vi inte göra (se Allmänna råd om bedömning).
Vad är då lösningen? Jag tänker fortsätta att använda matriser varje gång eleverna arbetar med en uppgift men jag kompletterar den med att eleven själv får försöka formulera målet med sin uppgift. Matrisen används för att stämma av hur det går under tiden och visar på kvaliteter som jag bedömer, inte betygssteg. Vi kan kalla kvaliteterna faktorer att titta på eller förmågor så att eleven förstår vilka olika delar som ska vara med i arbetet. Kvaliteterna kan kopplas till betygssteg så att eleven förstår kvaliteternas nivåskillnader men jag kommer inte att markera betygen, endast uppnådda kvaliteter. (se exempel)
Jag tänker filma och spela in eleverna mer än förut som en del av dokumentationen. Idag har jag lagt ut en film på youtube där mina elever diskuterar och där jag använt annoteringar för att kommentera vad som var bra sagt. Ett sätt att synliggöra min bedömning men också ett sätt att synliggöra elevernas lärande individuellt och i grupp. De får i läxa att titta på filmen och sedan återkoppla kring kommentarerna nästa gång vi ses. Tack Karin Brånebäck för det förträffliga tipset och tack Katarina Lycken Rüter för inspiration!
Jag tänker låta min elever skapa egna sajter i google sites eftersom det är lättare att strukturera materialet de gör där. En länk för alla reflektioner, filmer direkt på sidan, bloggar på ett ställe och ljudinspelningar på en annan. Eller en undersida för varje uppgift med hela processen samlad på ett ställe. Jag vill tro att det gör det enklare för eleven att se sin utveckling och för mig att se elevens utveckling. Här kompletterar jag med uppmaningar att visa mig varje gång de har ett lärande ögonblick (learning moment) på det sätt de finner lämpligast.
Jag tänker göra avstämningar tre gånger per termin där jag enskilt eller i små grupper (beroende på klassens storlek) går igenom sajterna och jämför med ämnets kunskapskrav och det centrala innehållet för att se att vi håller tidsplanen och gör det vi ska. Även programmålen (dessa ofta bortglömda stackars mål) stäms av.
Jag tänker låta en lektion i slutet av varje termin vara en uppsamlingslektion där eleven själv väljer vad som ska göras klart eller förbättras utifrån de uppgifter vi har jobbat med eller utifrån de målformuleringar eleven själv har gjort i början på terminen.
Sajten blir alltså istället för en samlande matris där avklarade uppgifter staplas på varandra tills kursen är slut. Det ger mig och eleverna större frihet att individualisera och att variera metoderna för att göra uppgifter.
Jag återkommer med exempel och hoppas att lektionstiden räcker, det är ju snart jullov!
specialpedagogen 
Mycket intressant läsning. Men detta med att publicera elever på Internet och offentliggöra deras arbeten, hur diskuteras det? Jag kan tycka att eleverna bör besparas detta då man faktiskt inte alls vet hur det som läggs ut kommer att användas i framtiden. Jag kan inte se att eleverna är mogna för att förstå vad det kan innebära.
GillaGilla
Bra synpunkt! Inga problem i google eller youtube eftersom man själv väljer vilka som ska kunna se det man lägger upp. Antingen gör man det offentligt eller så låter man de som har tillgång till länken se eller så delar man arbetet bara med läraren. Även i Facebook går det att göra gruppen sluten så inga andra ser vad som skrivs. Självklart ska eleven bestämma vem som ska se. Samtidigt tycker jag att det är bra att uppmuntra till att visa många, det blir ”på riktigt” och man kan nå fler läsare och därmed självförtroende. Men visst har du rätt i att vi inte vet hur informationen kan komma att användas i framtiden även om den är privat just nu. Håller med dig om att det är en aspekt att diskutera och det kanske är en samhällelig fråga, inte bara för skolan?
GillaGilla