Parlör för pedagogproffs – vilka ord ska man använda och vilka ska undvikas?

Dags att ta nya tag och komma igång med undervisning, rutiner, kollegialt samarbete och lärande. Jag har satt ihop en lista med centrala ord och begrepp för att använda i kommunikation kring elevärenden eller granskning av undervisning. Syftet är att rensa i floran av olika uttryck som används och som inte alltid är kompatibla med det som vår skollag eller våra skolmyndigheter använder och därmed inte är forskningsförankrade. Om vi använder fel ord finns risken att vi landar i synsätt som inte är framåtsyftande. Att använda rätt ord däremot påverkar vår förmåga att utreda, samtala och undanröja hinder för lärande vilket i sin tur bidrar till kompetensutveckling hos alla som jobbar i skolan. Därför satte jag mig ned och funderade över vilka ord och uttryck som är viktigast att ha koll på och vilka som man bör undvika. Det här är vad jag kom fram till:

Använd:

funktionsnedsättning – en nedsättning av psykisk eller fysisk förmåga hos en person.

funktionshinder – negativa konsekvenser och hinder som uppstår i miljön kring en person på grund av funktionsnedsättning. Omfattar tre delar: personens nedsatta funktioner, delaktigheten och miljön. En person har alltså inte ett funktionshinder som något individuellt buret utan ordet omfattar flera aspekter kring personen och miljön enligt WHO och Socialstyrelsen.

funktionsförutsättningar – ett ord sprunget ur funktionshinder som också betecknar både person och miljö.

funktionsbegränsningar – precis som funktionsförutsättningar är det ett ord som betecknar både person och miljö. Vilket ord man väljer att använda beror på om man vill undersöka begränsningarna kring en person eller om man vill betona och utveckla det som fungerar.

elever i behov av (särskilt) stöd – betonar att eleven är i en situation som påkallar stöd. Jfr elever med behov av stöd nedan.

kritiska situationer – situationer i undervisningen som kan innebära funktionshinder för elever eller skapa oförmåga för elever som upplever överkrav. Självständigt arbete är ett typiskt exempel på en kritisk situation. Se även Risk för F?

lärarstöd – det stöd som alla lärare är till för under lektionerna för att ge “vägledning och stimulans” enligt skollagen. Skolinspektionen (bland många andra) har visat i rapporten Från huvudmannen till klassrummet att detta ofta brister och att elever lämnas ensamma att själva lista ut hur de ska arbeta. Lärarstöd kan alltså vara en förebyggande insats för att undvika kritiska situationer och i förlängningen behov av stöd i större omfattning.

kognitiv förmåga – Förmåga att minnas, dra slutsatser, använda språk, göra matematiska beräkningar, se relationer, upptäcka likheter och skillnader osv. Sammanfattas i många fall på engelska med termen conceptual skills.  (Källa Psykologisk uppslagsbok, Natur & Kultur)

kognitiva funktioner– används om processer som består i att uppfatta, bearbeta, lagra eller återge information.

icke-kognitiva förmågor –  faktorer som självdisciplin, attityder, självbild, samarbetsförmåga, m.m.

exekutiva funktioner – chefen i hjärnan, de funktioner som gör att man klarar av att planera, genomföra och avsluta arbeten. Förmågan att koncentrera sig och rikta uppmärksamheten hör hit. Denna hjärnfunktion är inte färdig förrän i 25-årsåldern.

lärmiljö – allt det som påverkar lärandet i skolan för elever. Allt från lärarens kunskapssyn till placering av bord och stolar, undervisningen, klassrumsklimatet samt skolans värdegrund för att ta några exempel. Hemmiljön kan påverka eleven men skolan kan inte påverka hemmiljön, därför ska den inte vara med i utredning kring vad som kan förändras i lärmiljön.

individ- grupp- skolnivå – vid svårigheter ska pedagogisk personal titta på alla tre nivåer för att kunna göra en riktig analys av svårigheter för en eller flera elever. Tre delar av lärandemiljön.

utredning – en analys av orsaker till svårigheter för en eller flera elever. Utredningen görs genom att ställa frågor till elev och andra berörda kring eleven och genom att undersöka kritiska situationer i undervisningen, begränsningar, hinder, förutsättningar i syfte att undanröja hinder och bygga på styrkor och möjligheter. Ibland kan även andra utredningar behövas för att komplettera analysen, till exempel logopedisk eller psykiatrisk/medicinsk utredning som då blir en del av skolans utredning och analys.

ledning, stimulans – enligt skollagen det som varje elev har rätt till och som varje lärare är skyldig att ge inom ramen för undervisningen.

anpassning – ledarskapet i klassrummet behöver vara situationsanpassat. Anpassningar är det som normalt ingår i varje undervisningssituation för att möta eleverna.

extra anpassning – till exempel talböcker, placering i klassrummet, hjälp med struktur eller planering, extra tydliga instruktioner, andra examinationsformer för att möta behov hos vissa elever. Extra anpassningar går alltid att organisera inom ramen för undervisningen. De ska dokumenteras i elevens IUP på grundskolan (ej gymnasiet) men behöver inte utredas eller dokumenteras som något åtgärdsprogram. Gränsen mellan vanliga och extra anpassningar är flytande och min förhoppning är att vi i framtiden inte behöver göra skillnad utan endast prata situationsanpassat ledarskap.

särskilt stöd – extra anpassningar hjälper inte och utredningen visar att eleven är i behov av stöd som inte går att organisera inom ramen för undervisningen, till exempel assistent eller mindre undervisningsgrupp. Observera att anpassningar och extra anpassningar ska prövas och utredas innan det kan bli tal om särskilt stöd. I vissa fall kan man utgå från att särskit stöd behövs från början. Mindre undervisningsgrupp ska undvikas enligt lag eftersom forskning visar att det inte ger den effekt som eftersträvas utan kan få långtgående negativa konsekvenser för eleven.

pedagogiskt stöd – om du talar om till exempel verktyg, digitala eller analoga, är detta ord användbart eftersom det betecknar hur lärmiljön kan stödjas.

Här följer en lista på ord och begrepp som ofta används felaktigt enligt min erfarenhet. Nedan reflekterar jag över varför jag reagerar negativt när jag hör eller ser dem användas:

Undvik:

handikapp – förlegad term

funktionsuppsättningar – intressant ordval som vi kan använda utanför det formella samtalet men det är ännu inte ett vedertaget begrepp vilket riskerar att tunna ut betydelsen. Det problematiska med ordet är att det ofta används för att beteckna en individ och riskerar därmed att befästa en statisk syn på individburna funktioner istället för att omfatta situationer kring individen, en mer holistisk syn.

särskild anpassning – det heter anpassning eller extra anpassning i skollagen.

specialstöd – det heter särskilt stöd i skollagen.

speciella behov – används visserligen men är förmodligen en översättning av engelskans “special needs” och håller på att blir en förlegad term eftersom den betonar individen och inte situationen kring individen. Se funktionshinder ovan.

elever med särskilda behov – det heter barn i behov av (särskilt) stöd av samma anledning som redan har nämnts, nämligen att man numera betonar hela miljön kring individen och inte individen som fristående utanför sitt sammanhang. Att se individen som bärare av svårigheter gör att det blir svårare att tro att det går att göra något åt situationen. Att se situationen som bärare av svårigheter gör att det blir lättar att tro att det går att göra något åt svårigheterna.

extra stöd – det heter extra anpassningar eller särskilt stöd i skollagen.

specialbehov – se speciella behov. Alla har väl behov? Var går gränsen mellan special och vanlig? Skolans utredning visar gränsen mellan extra anpassning och särskilt stöd, den gränsen kan vi diskutera. Allt annat blir luddigt och riskerar att hamna i grumligt vatten.

svag – det säger ingenting om vilka behov eleven kan ha utan riskerar att driva diskussionen ut på grumligt vatten.

hjälp – för luddigt och bör undvikas när vi pratar om undervisning som är något helt annat än hjälp. Se lärarstöd ovan.

diagnos – det kan behövas som information men ger egentligen ingen ledtråd när det gäller anpassningar av lärmiljön för det enskilda barnet eftersom det är en generell etikett som beskriver många faktorer. Använd istället kognitiva förmågor ovan för att beskriva svårigheter mer i detalj så blir det lättare att hitta behoven och därigenom lösningarna. Se också mitt blogginlägg Skillnaden mellan behov och lösning. Glöm inte bort att analysera hela lärmiljön när elever med diagnoser kommer på tal. Det är inte diagnosen som är viktigast i sammanhanget.

Källor:

Psykologisk uppslagsbok: Natur & Kultur

Skolverket: I enlighet med skolans värdegrund?

Skolverket: betydelsen av icke-kognitiva förmågor

Specialpedagogik och funktionshinder – Jakobsson och Nilsson, Natur & Kultur