Specialpedagogik anno 2019

Vi går mot ljusare tider! Snart dags att slänga ut alla julprylar och att ta nya tag med rutiner och strukturer som får oss att må bra.

I skolan finns behov av att se över vad som får alla som arbetar där att må bra, lära och utvecklas. Det gäller både elever och vuxna. Jag har med intresse följt Svenska Dagbladets artikelserie om undervisning som möter behov för lärande: Med hjärnan i undervisningen. Fyra artiklar har publicerats hittills och jag vill hävda att de är utmärkta att läsa tillsammans som del i att sprida specialpedagogisk kompetens. Vad är då specialpedagogisk kompetens? Så här står det i Skolverkets Allmänna råd för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd:

“I den specialpedagogiska yrkesrollen ingår att stödja lärarna och medverka i det förebyggande arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer inom verksamheten. Det är viktigt att rektorn ser till att den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara i arbetet med att identifiera och anpassa den pedagogiska verksamheten efter olika elevers behov” (sid 23).

Allmänna råden poängterar att det inte enbart handlar om individuella stödinsatser, en traditionell syn på vad specialpedagogik är. Det handlar i större utsträckning om att förebygga skolsvårigheter utifrån det som behövs i skolan.

Om detta med att förebygga skolsvårigheter handlar också de fyra artiklarna (som tyvärr är låsta för icke-prenumeranter).

Den första artikeln handlar om läraren Katarina Stenman som började jobba hjärnsmart och ger sina bästa tips:

7 tips för att lära barnen jobba hjärnsmart

1. Tro på att eleverna kan
2. Skapa förtroende
3. Ha roligt
4. Ge ny kunskap stegvis
5. Väck nyfikenhet
6. Belöna ansträngning
7. Använd alla sinnen

Inget nytt under solen tänker jag men bra påminnelse. Det som är det viktiga ur ett specialpedagogiskt perspektiv är att undersöka om lärarna har samsyn om tipsen, om man har samma syn på hur det ska tillämpas och vad som händer om det ändå inte funkar. 

Den andra artikeln handlar om läraren Craig Barton som insåg att han undervisade på fel sätt och att han dessutom hade fel fokus när hans elever stötte på skolsvårigheter. Han var framgångsrik och därför kunde han konstatera att det var elevernas fel när de inte mindes eller lärde sig. De hade inte ansträngt sig tillräckligt eller de hade inte förutsättningarna, resonerade Craig. Efter att ha kompetensutvecklat sig själv insåg han att eleverna i själva verket hade kunnat lära sig mer om han har undervisat dem på ett annat sätt. Genomgångar där elever ska både lyssna och anteckna hindrade många (ett välkänt hinder för oss specialpedagoger). Dessutom började han ifrågasätta om prov verkligen gav den information som behövdes. Han började istället ha gemensam problemlösning och många miniprov för att låta eleverna repetera kunskaper och resonera med varandra. Framförallt tänkte han om när det gäller motivation. Han trodde förr att om han kunde motivera eleverna skulle de lära sig. Idag vet han att motivation är det som kommer när de lär sig. Man lär för att må bra och om man mår bra så lär man sig, skulle jag vilja sammanfatta det.

Hyllade lärarens upptäckt-hade gjort det mesta fel 

Den tredje artikeln har ett psykologiskt perspektiv på memorering. Psykologiforskaren Daniel Willingham slår ett slag för minnesträning i skolan.

Psykologiforskaren: elever måste lära sig fakta utantill

“I dag plågas inte elever av utantillnötande i samma utsträckning (som förr). I stället ligger fokus på att lära sig söka upp relevant information, veta vilka källor som går att lita på och att kritiskt granska och analysera ett material. Men elever behöver memorera fakta – utan faktakunskaper finns ingen möjlighet att göra vare sig analyser eller tänka kritiskt”.

När skolan inte ser till att elever har relevant fakta ökar klyftorna mellan elever som får den ändå i hemmet eller av egen drivkraft och elever som inte har tillräckliga kunskaper för att kunna analysera även om de har en analysmodell att tillgå. Detta är också ett välkänt problem för oss specialpedagoger. Jag påminner gärna om Blooms taxonomi som en visuell struktur för att stödja planeringen och förståelsen för de olika stegen i kunskapsutvecklingen:

Bilden ovan är en svensk variant som jag använder i min bok Återkoppling för utveckling.

Willingham berättar i artikeln om arbetsminnet som behöver kunna ta upp information från långtidsminnet för att klara av att bearbeta, se samband, analysera och lösa problem. Finns inte tillräckligt med information så tappar eleverna fokus. Som specialpedagog är jag djupt oroad över att mycket av den information som lärare får om svårigheter med arbetsminne handlar om funktionsnedsättningar av olika slag. Lärare får veta att många elever inte har kapacitet att använda arbetsminnet, att det är nedsatt. Därmed ökar klyftan mellan de som har och de som inte har ännu mer. Vi kompenserar för dåligt arbetsminne istället för att göra en grundlig specialpedagogisk undersökning av vad som faktiskt orsakar fokusbekymmer. Tänk om vi håller elever tillbaka när vi hänvisar till medfödda svårigheter som inte kan tränas? Samtidigt är nedsättningar i arbetsminnet ett reellt bekymmer för många. Ett verkligt dilemma som många specialpedagoger känner väl till och som vi måste resonera om tvärprofessionellt. Utveckling måste alltid prioriteras tänker jag ändå. Vi kan inte veta hur en elev utvecklas i framtiden. 

Den fjärde artikeln handlar om vad matematikprofessorn vid Stanford, Jo Boaler, anser om matteundervisning och matteinlärning.

Matematikprofessorn vill slå hål på mattemyt: skolan lär ut fel

Jo Boaler pekar på att matteundervisning som bygger på att räkna tal och sedan visa upp att man kan räkna talen i ett prov är grundläggande fel. Det gynnar elever som har lätt att memorera och prestera under press. Det i sin tur gör att många elever (och vuxna) lätt drar slutsatser om matteförmåga som egentligen inte handlar om matteförmåga (ett välkänt problem för oss specialpedagoger).

“Jo Boaler berättar om en australiensisk pojke som, när han började skolan, hade väldigt svårt för sig inlärningsmässigt och bedömdes ha mycket låg IQ. I fjol disputerade han i matematik vid Oxford. – Vilken hjärna du än har så kan du utveckla den på ett mängd sätt. Varje minut av ditt liv har du möjlighet att göra det, säger Jo Boaler”.

Forskarna har sett att elever som får lära sig genom att memorera procedurer lär sig matte sämst. Hur hänger det ihop med vikten av att minnesträna fakta? Som specialpedagog tänker jag att den matteundervisning som Jo Boaler beskriver lämnar eleverna ensamma i att memorera medan den undervisning som Craig förespråkar sker systematiskt i dialog med gemenskap som grund.

Hur ser man på misstag i klassrummet? Som en möjlighet att lära eller som något som kan sabba provet och/eller betyget? Hur vi vuxna ser på elevers möjligheter att utvecklas och att sedan organisera undervisningen för att möjliggöra utveckling är centralt. Jag tänker att det är en viktig fråga för den specialpedagogiska yrkesrollen, att vara med i resonemang och reflektioner kring hur undervisningens arbetssätt möter eleverna på bästa sätt. Även om det finns hinder också för lärarna i form av till exempel kursplaner så finns mycket att göra för att utveckla hur man tillämpar kursplanerna. Den specialpedagogiska kompetensen kan slå två flugor i en smäll: stödja att undervisningen möter eleverna och samtidigt stödja lärarna i deras dilemman.

Specialpedagogik 2019 är en möjlighet för alla rektorer att använda kompetensen till kollegialt lärande, till det systematiska kvalitetsarbetet. Kloka rektorer ser att specialpedagogen (och hela elevhälsan) är en stabsfunktion som stödjer ledningen i arbetet med att förebygga kända hinder och att utveckla verksamheten så att den möter de elever som faktiskt finns i skolan. Elever lär och mår bra när de får lära sig grunder, pröva sig fram i dialog och reflektera tillsammans med stöd av frågor och strukturer som utmanar och får dem att tänka. Självklart gäller det oss vuxna också. 2019 är det år när vi äntligen kan göra oss av med föreställningen att specialpedagogik handlar om vissa elever och vissa svårigheter. Vi går mot ljusare tider!