Det funkar om någon sitter bredvid!

Man har prövat allt och ingenting funkar om man inte sitter bredvid eleven. Det är den enda lösning som tycks ge eleven det stöd som leder framåt. Vissa skolor har många elever som verkar fungera bäst när de har en vuxen som sitter bredvid och ser till att arbetet påbörjas, utförs och avslutas. För dessa skolor kan resurserna sina ganska fort om en individuell lösning av detta slag är vad som förordas av alla inblandade.

Lösningar som denna, att se till att eleven får någon som sitter bredvid, kommer ofta när skolans specialpedagogiska perspektiv är kategoriskt. Det är eleven som bär svårigheten och det är eleven som får stödet för att kompensera för sin svårighet. Utredningen för att identifiera stödbehov stannar på individnivån. Alla resurser sätts in för att klara eleven. Det låter väl ändå bra, eleven har ju rätt till stöd om det behövs? Eleven har rätt till stöd för lärande men stöd är inte alltid något som krävs på individnivå för elever som kämpar, stöd är något som alla som lär sig behöver i någon mån, i någon utsträckning någon gång under lärandet.

När en elev inte klarar av att driva sitt lärande själv, att sätta igång sitt arbete eller att genomföra en uppgift på egen hand kan vi istället undersöka stödbehoven utifrån ett relationellt perspektiv.

Det relationella perspektivet har stöd i styrdokumenten, vi ska undersöka organisationen runt eleven. Det kan ofta räcka med att ändra i organisationen runt eleven enligt Skolverkets allmänna råd för arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Det kanske inte ens behövs en extra anpassning om vi undersöker även gruppnivå och skolnivå.

Frågor för undersökning av gruppnivå är till exempel: I vilka situationer kan eleven? I vilka situationer fungerar lärandet och arbetet för att träna? Omvänt, kan vi identifiera när det inte fungerar? Vilken typ av uppgifter? Hur förväntas eleven arbeta och lära och hur tränas eleven på det? Finns det fler som inte kommer igång i klassen? Vilka arbetssätt använder läraren och hur påverkar de eleven? Hur fungerar klassen och hur påverkar klassens klimat och möjligheter att arbeta tillsammans eleven?

På skolnivå undersöker man till exempel  hur lärarna samarbetar kring eleven, hur lärare får möjlighet att kompetensutvecklas kring frågor, hur vi talar om eleverna, hur schemat fungerar och vilka lärverktyg som används. En viktig fråga på skolnivå är hur arbetet med ledning och stimulans bedrivs. Skolor som fokuserar mycket på extra anpassningar riskerar att cementera ett kategoriskt perspektiv, hur ser det ut på vår skola och hur påverkar det eleven/eleverna? 

Det kan hända att man kommer fram till att eleven har ett behov av att lära sig strategier för att komma igång. Man kanske också kommer fram till att stödet för att träna på strategier bäst ges i form av en vuxen som sitter bredvid. Men det gäller att vara säker på att man har utrett alla påverkansfaktorer på individ – grupp- skolnivå innan man landar i en pedagogisk bedömning som innebär ett individuellt stöd i form av en vuxen som sitter bredvid.

Om man kommer fram till att detta är det bästa för eleven just nu påbörjas analysarbetet av hur det kan påverka eleven i lärandet under ett längre tidsperspektiv. Vad händer sedan? Vilka risker finns för eleven om det finns en vuxen bredvid som ska sätta igång arbetet? Vad händer på gymnasiet? Hur kan vi undvika att stödet i denna form blir en hämsko för elevens utveckling?

Skolor som uppfattar att de har många elever som behöver en vuxen bredvid som sätter igång elever får snart slut på resurser för stödinsatser. Det innebär risker för elevers rätt till stödinsatser på individ – grupp-  och skolnivå. Det kan i sin tur göra många föräldrar oroliga för att deras barn inte får rätt stödinsatser. Att vända från ett kategoriskt perspektiv till ett relationellt blir nödvändigt för att säkerställa att stödinsatserna är adekvata och stödjer elevers rätt till kunskap. Men under vändningen gäller det att få med alla på tåget för att se fördelarna med ett gediget analysarbete.

Lärare måste få tid för kvalificerade samtal kring utmaningar i undervisningen i syfte att utveckla förmågan att göra didaktiska val som förebygger att elever sitter overksamma, oavsett om elever faktiskt har svårt med att driva sitt lärande jämfört med det som förväntas för åldersgruppen. Dessa elever är våra skolutvecklare. Det är kollegialt lärande att förhindra enkla lösningar på individnivå, hur välvilliga de än är och hur vettiga de än verkar i förstone.

Frågor att reflektera kring:

Hur samtalar vi utifrån individnivå, gruppnivå, skolnivå/organisationsnivå?

Talar vi mest om ledning och stimulans eller om extra anpassningar? Vilken effekt får det på vårt utvecklingsarbete och på elevernas rätt till kunskap?

Tar vi beslut utifrån ett kategoriskt eller relationellt specialpedagogiskt perspektiv på skolan? Hur vet vi det?

Hur kan vi skapa uthållighet i arbetet med att utveckla ett relationellt perspektiv?