specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Hitta glappet och de kritiska situationerna istället för att gräva i elevens problem.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur utredningsarbetet inte verkar fungera. Elever får inte det stöd de behöver och skolan som organisation med de lärare och den personal som ingår där gör inte de förändringar som krävs för att möta elever. Kan det vara så att själva premissen, att utreda elevers behov av särskilt stöd, är kontraproduktiv? Ju mer vi fokuserar på stöd desto mindre stöd får eleven. 

Utifrån den respons jag fick på inlägget och de samtal jag fortsatt att föra med lärare och specialpedagoger, utvecklingsledare och skolledare gör jag här ett försök att kmma vidare i mina tankar. Många lyfte att de också hade liknande tankar men det är tydligt att dessa tankar kommer ur olika perspektiv.

Vi och dem

Det som framträder tydligt i responsen är ett vi- och dem-tänk. Lärare mot elevhälsan och vice versa. Rektorer mot specialpedagoger och vice versa. Skickliga lärare mot oskickliga lärare. Lärare mot föräldrar och vice versa. Man har redan gjort en ”professionell bedömning” och kommit fram till att eleven behöver något annat än det som är möjligt att ordna med inom ramen för den ordinarie undervisningen. Lösningen är redan klar när man lyfter sitt ”ärende” till EHT och rektor (vi lyfter till dem). Vi har gjort allt, nu får de ta över. 

Det är ingen bra grogrund för en inkluderande skola. Hur ska vi modellera och förstå hur vi skapar inkluderande lärmiljöer för elever när vi inte skapar inkluderande lärmiljöer för oss själva? 

Glappet mellan förmåga och krav 

Ibland uppstår ett glapp mellan förmåga och krav. En lärare eller någon, ibland eleven själv, uppmärksammar att eleven inte lär sig, inte trivs, inte utvecklas, inte är del i gemenskapen – kort sagt att eleven avviker på något sätt i förhållande till det som krävs och förväntas. Så länge vi inte pratar om det där “i förhållande till det som krävs och förväntas” så kommer allt ljus att riktas mot eleven. Den är det lättare att prata om. Vi kan absolut förenas i att vi ser att det finns något “eljest” eller att proven inte går bra eller att det finns en diagnos eller annat som förklarar varför eleven avviker. Det är när vi börjar gräva i “i förhållande till det förväntade” som det blir jobbigt, svårt, gör ont till och med. Vad är det vi förväntar oss?

En utredning om en elevs behov av särskilt stöd tvingar oss inte nödvändigtvis att djupdyka i det där ”i förhållande till det förväntade”. Den kan det om vi klarar det på egen hand och har väl utvecklade rutiner för det men premissen är vilseledande. Vi ska fokusera på eleven som behöver stöd. Det är liksom redan bestämt. Vi behöver ett annat fokus som tvingar oss, i större utsträckning iallafall, att förstå elevens möte med undervisningen och att göra det tillsammans. Jag undrar om glappet är ett sådant fokus?

Kritiska situationer skapar glapp

Det kan vara vissa situationer som skapar det här glappet. Det finns en del välkända situationer i undervisningen som kan ge upphov till beteenden som inte gynnar lärandet eller som ökar elevers stress så att lärandet hämmas. Dessa kallar vi specialpedagoger för kritiska situationer. Att jobba självständigt kan vara en sådan situation för många elever liksom att förväntas jobba i grupp utan att veta hur eller varför. En kritisk situation kan vara generell, sådant vi vet är vanliga kritiska situationer. Den kan också vara specifik, den uppstår i just den här klassen i just det här ämnet och påverkar just den här eleven.

Om vi erkänner glappet, att förmågan inte räcker för kravet i vissa kritiska situationer, då måste vi se till att täta glappet från två håll. Både genom att utveckla elevernas förmåga och genom att justera kraven. Vi kan justera krav genom att vara tydligare med dem, eller genom att öppna för fler möjligheter att uppfylla dem eller i vissa fall sänka dem. Vi kan utveckla elevers förmåga genom att prata om strategier och jobba explicit. När vi pratar om kritiska situationer går vi ifrån att prata om elever som bärare av problem som uppstår. Istället fokuserar vi på möjligheter där vi kan påverka och hittar specifika metoder och lösningar som hjälper undervisningen att möta eleven.

Nu blir det formativ bedömning på riktigt. 

Hur kan vi beskriva glappet? Vad är det som denna människa inte förmår eller förstår eller känner? Vilka krav handlar det om? Vilka osynliga och synliga förväntningar? Hur beskriver eleven glappet? Vad upplever eleven? Är glappet rentav möjligt att täta genast genom att förklara för eleven att ribban inte var där hen trodde?

Här behövs specialpedagogen eftersom denna profession har fördjupad kunskap i kopplingen mellan förmåga och krav och det som kan täta glappet från båda hållen. Här behövs också kompetens som kan fördjupa förståelse för beteenden och stressreaktioner. Eleven som inte kommer igång med uppgiften till exempel kan behöva få möjlighet att träna på strategier som avlastar arbetsminnet till exempel i form av bildstöd även om läraren inte ser behovet. Här kan det uppstå spännande resonemang om komplexa samband som inte alltid är uppenbara för den som lämnas att tänka själv utifrån det egna perspektivet. Här kan till exempel elevhälsan få möjlighet att förklara sambanden ordentligt “med utgångspunkt i elevens utbildning som helhet”. Bildstöd kanske inte behövs just här enligt läraren men specialpedagogen ser att även här behöver eleven träna på att använda det tillsammans med klassen för att kunna vara delaktig på rasterna där den kritiska situationen uppstår. Ett helhetsperspektiv. Alla behövs för att förstå glappet ur ett helhetsperspektiv. Läraren behövs för att koppla till kursplanen och gruppen i övrigt och sin syn på undervisningen så att det kan kopplas till övriga perspektiv. Vi. Inte vi och dem. 

Allt vi gör är för att alla våra elever ska kunna delta och prestera i ett sammanhang och de ska känna att det finns hopp för dem för både nuet och framtiden. Det är människor vi jobbar med. Inte små och stora produkter som ska igenom de löpande band som vi har satt upp och kallar ledning och stimulans.

Kartlägg för att täta glappen – ett delat ansvar

Kanske kan en liknande struktur som mallen nedan var behjälplig i arbetet med att lyfta blicken tillsammans?

Kritiska situationer i undervisningen eller lärmiljön kan kartläggas under en eller flera skoldagar för att hitta specifika sådana för en elev. Självklart kan man också kartlägga generellt vilka kritiska situationer som uppstår under en skoldag för många elever. Här är några korta exempel på hur det skulle kunna se ut men frågorna kräver förstås följdfrågor och djupare reflektioner. Syftet är att förstå vad som händer när och varför och hur undervisningen kan användas som verktyg för elevens utveckling och tillit och hopp.

Efter reflektionen kan man enas om vad alla på skolan ska sluta göra, göra mindre av, mer av och börja göra som inte görs idag. Dessa handlingar ska vara uppföljningsbara. Vilka handlingar utför vi som ska utveckla en positiv lärmiljö för eleven? En så liten handling som att sluta tillrättavisa kan ge stora effekter. Många små handlingar kan göra stor skillnad. Många små handlingar som många gör systematiskt och som en organism kan vända en skola.

För att förebygga kritiska situationer och täta glappet ska vi:

Uppföljning med ärliga reflektioner – spegla tankar, förhållningssätt, handlingar mot intentionerna

Efter en vecka, två eller tre, följ upp genom att gräva i det där svåra igen.

Har glappet/glappen blivit mindre?

Har de kritiska situationerna upphört?

Hittade vi rätt glapp och rätt kritisk situation? Hur vet vi det?

Vad ska vi fortsätta att göra? Varför?

Har vi varit ärliga i vår intention att täta glappet från två håll eller har vi främst tätat elevens sida av glappet?

Har vi främst tätat glappet genom att sänka kraven i undervisningen? Hur vet vi det?

Har vi tänkt att vi tätar men i själva verket lyft ut eleven ur sitt sammanhang och kallat det att täta glappet?

Hur kan vi veta om vi har balanserat tätningen av glappet? Hur vet vi om eleven har stärkts eller bara avlastats? Hur vet vi om undervisningen har stärkts eller bara avlastats?

Vad lär vi oss av detta arbete?

Photo by Pixabay on Pexels.com

2 kommentarer på “Hitta glappet och de kritiska situationerna istället för att gräva i elevens problem.

  1. Sara
    17 december, 2020

    Tack, just det där med vi och dom hör jag så ofta. Själv ger jag mig inte i i det sättet att prata, då är man ju en del av det tänker jag. Ser hellre att vi pratar i termer av vi, vi tillsammans, tänker att det kanske kan leda längre.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades den 17 december, 2020 av in Uncategorized.
Rektor Reflekterar

Täby Enskildas Jan Liljegren om lärande och utveckling

En skola som läker och lär

skola specialpedagogik utbildning speciallärare elevhälsa funktionsnedsättningar

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

Skolutveckling, digitala lärverktyg och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: