Teflon- eller kardborre i pedagogiken?
De länder vars elever presterar väl i PISA har enligt Scleicher ett fokus på att utveckla elevers dynamiska syn på den egna förmågan, ett så kallat growth mindset. Dessa system bygger på att alla i elevernas lärmiljöer uppmuntrar en tro på möjligheter.
Inkluderingshysterin och myten om det homogena klassrummet
Det är en myt att det är besvärligt för lärare att differentiera undervisningen. Det är inte svårare för lärare att differentiera sin undervisning än att inte göra det.
Ersätt extra anpassningar med differentierad undervisning
Extra anpassningar kan vi nog leva utan. Men vi kan inte sitta lugnt i en skola utan extra anpassningar om vi inte stärker arbetet med att förstå ledning och stimulans i teori och praktik som en grundläggande rätt för alla elever oavsett behov och förutsättningar
Så många anpassningar! Så många individer, och inga verktyg för att möta dem på gruppnivå.
Hur kommer det sig, undrade jag, att vi vill veta skillnaden mellan olika typer av stöd? Man vill nog veta att man gör rätt, funderade en lärare. Hur vet man att man har gjort rätt? Bra fråga, sa jag. Hur vet man det? Någon föreslog lite ironiskt att man gör rätt om man bara kryssar i rätt rutor i det digitala system de använde där det fanns långa listor med olika anpassningar, oklart om de var extra eller bara vanliga anpassningar.
Utveckla kommunikationen för att utveckla professionen
Det finns vetenskapliga belägg för att handledning och kvalificerade samtal ger goda effekter på lärares professionella utveckling (se tex Håkansson och Sundberg, 2023). Därför är det centralt att skapa förutsättningar för genuin kompetensutveckling och kollektiv intelligens på skolor, mellan skolor, mellan praktiker och beslutsfattare.
Vad är målet med stödinsatser och är differentiering att göra olikheter osynliga?
Lyssna på bloginlägget HÄR! Rubrikens frågor ställdes i några av de många samtal jag har förmånen att ha med lärare och annan skolpersonal. Jag vill fokusera mina blogginlägg detta läsår … Fortsätt läsa
Inga individer tack! Vi jobbar på gruppnivå!
Jag förstår varför många skolor och huvudmän vill poängtera att det är gruppnivån man ska fokusera på. Det är sedan länge alldeles för mycket fokus på individer, individers svårigheter, och inte på undervisningen. Men att gå ifrån att prata individnivån till att bara prata om gruppnivån är lite som att slänga ut barnet med badvattnet.
Extra anpassningar: överkrav eller möjligheter?
Extra anpassningar är ett bedömningsarbete. Det är inte de extra anpassningarna som gör att eleverna får en bättre skolsituation. Det är att alla förstår orsaker till det som märks och identifierar i vilka situationer det blir svårt.
Dåliga extra anpassningar hindrar undervisningens potential
Det finns en enorm outnyttjad potential i undervisningen. Den går vi miste om när extra anpassningar misstolkas på det sätt som debatten lyfter.
Anpassningar kan bli dubbla budskap
Min oro är att allt prat om anpassningar cementerar en patogen syn på elever och elevers brister. Det blir dubbla budskap om elevhälsan säger att de borde jobba mer hälsofrämjande och förebyggande och tänka salutogent om de sen kommer med en massa anpassningar som antyder att elever inte är som elever ska vara och därför behöver något annat.
specialpedagogen 