Anpassningar kan bli dubbla budskap
Igår var en rolig, inspirerande och ansvarstyngd dag! SPSM bad Åsa Hirsh och mig att komma till dem för att spela in samtal kring skolans hälsofrämjande och förebyggande arbete. Själva inspelningsdagen föregicks av många samtal med alla kloka inblandade och Erica Sjögren och Sarah Neuman på SPSM guidade oss i detta med skärpa och fokus. Filmen ska ingå i det stödmaterial som myndigheten har tagit fram kring elevhälsa och kommer att finnas i paketet från i höst.
Vi började inspelningen med att problematisera var elevhälsa börjar. Elevhälsa(n) börjar i klassrummet, sägs det. Vad betyder det och vad kan det inte betyda?
Det viktigaste syftet med våra samtal var att på något sätt hjälpa till att gå från parallella spår, där elevhälsan jobbar för sig och lärarna för sig och där den enda knytpunkten är listor med elevärenden som skickas från lärare till elevhälsan. Många lärare upplever att det antingen är som att skicka ärenden in i ett stort hål där ingen mer information kommer om vad som händer med eleven eller att det kommer tillbaka en annan lista, denna gång med anpassningar av olika slag som läraren förväntas genomföra.
Det är inte helt glasklart vad det här med anpassningar är och en sak som vi fördjupade i vårt inspelade samtal var vikten av att samtolka ord och begrepp. Det är lätt hänt att tro att alla tänker samma sak när man tänker på anpassningar. Men så är det inte. Här är några reflektioner kring detta med anpassningar som blir mer och mer knöligt för mig ju mer jag samtalar om det med personal i skolan och utanför skolan.
Alla pratar om anpassningar. Lärarna är ofta dödströtta på ordet medan elevhälsan använder det mer och mer, liksom våra myndigheter. Anpassningar blir så laddat! Hur många anpassningar kan jag jonglera i ett klassrum? frågar lärarna. Hur svårt kan det vara att anpassa? frågar elevhälsan. Det görs sällan någon professionellt uttalad skillnad mellan anpassningar och extra anpassningar. Laddningen kan betyda att ordet inte är samtolkat.
Min oro är att allt prat om anpassningar cementerar en patogen syn på elever och elevers brister. Det blir dubbla budskap om elevhälsan säger att de borde jobba mer hälsofrämjande och förebyggande och tänka salutogent om de sen kommer med en massa anpassningar som antyder att elever inte är som elever ska vara och därför behöver något annat.
Det tycks finnas en gordisk knut runt elevhälsoarbetet; elevhälsan som team känner frustration över att man aldrig hinner jobba främst förebyggande och hälsofrämjande eftersom det är för många elever som lärare anser behöver individuellt stöd. Eftersom det oftast är en individ som tas upp och problemet redan har uppstått så tolkar man det som ett åtgärdande arbete på individnivå. Eftersom det är åtgärder som anses behövas så understödjer man det med råd om anpassningar vilket bekräftar att eleven på något sätt är utanför normen. Läraren får bekräftelse på att eleven inte är som förväntat men läraren förväntas ändå genomföra anpassningar i sin undervisning för att hantera eleven. Elevhälsan producerar eller föreslår anpassningar efter anpassningar. De hanterar den ena eleven efter den andra som behöver anpassningar, ibland en anpassad uppgift, ibland ett anpassat prov och ibland en anpassad instruktion eller ett anpassat schema. Så många elever som behöver anpassade uppgifter, prov och provsituationer! Så många så man faktiskt inte hinner med att jobba främjande och förebyggande. Lärarna säger samma sak – så många elever som behöver mer stöd, man hinner inte undervisa! Katten på råttan, råttan på repet.
Elevhälsan börjar i klassrummet kan betyda att det är där vi börjar att undersöka vad som påverkar elevens välmående och lärande eftersom det är där elevhälsa eller elevohälsa märks. Elevhälsan börjar tillsammans med läraren att analysera det som främjar elevens hälsa och lärande, det som hindrar och hittar lösningar för att stärka och stödja. Det kan göras på individnivå så att man genom det lär sig att lyfta det till gruppnivå och till hela skolan. Inte antingen individ eller grupp utan både och. Inte antingen förebyggande, hälsofrämjande eller åtgärdande utan allt samtidigt. Elevhälsa börjar i klassrummet eftersom vi där har de bästa skolutvecklarna, nämligen elever som är proffs på att gå i skola. Vi tittar in i klassrummet och analyserar tillsammans och bidrar tillsammans utifrån både styrkor, kompetenser och utmaningar.
Elevhälsa börjar i klassrummet betyder inte att det är där det börjar men att det sedan fortsätter till någon annan när hälsan vacklar. Jag vet inte vad man kan göra för att utveckla den förståelsen för den är för svag idag. Risken är att anpassningar blir en del av den kultur som vidarebefordrar elever när eleven har elevohälsa. Vi tar eleven ut ur klassrummet och pratar om anpassningar till eleven eller gruppen utifrån problem.
Tänk om vi missar en massa möjligheter när vi hamnar i prat om anpassningar, som om det vore svaret på utmaningar?
specialpedagogen 
Du är en fena på att formulera exakt detta jag själv brottas med som specialpedagog!
GillaGilla
Tack Karin! Jag vet att många specialpedagoger upplever krockar i detta!
GillaGilla
Kanske är det läge att fördjupa diskussionen genom att lyfta de olika specialpedagogiska perspektiven i ett kompletterande inlägg? Inget är svart eller vitt och för de elever som VERKLIGEN behöver så krävs det att man utöver ledning och stimulans även tittar på hur vi på gruppnivå, individnivå och organisationsnivå kan kompensera för de svårigheter som en funktionsnedsättning ofta medför, särskilt i skolan. Dilemmaperspektivet tycker jag kan vara extra värt att lyfta.
GillaGilla
Ja det är en bra idé att följa upp detta. Bra att du lyfter den del av lagen om ledning och stimulans som säger att vi ska motverka konsekvenser av funktionsnedsättning. Ordet kompensera är också intressant, verkligen ett ord att samtolka – vad menar vi med att kompensera och vad kompenserar vi för, i vilket sammanhang? Det specialpedagogiska arbetet innebär att ställa alla de där ibland obekväma frågorna, en del av dilemmaperspektivet, så att vi kommer vidare till goda bedömningar. Jag ska fundera vidare på hur dilemmaperspektivet kan ge mer i samarbetet mellan lärare och specialpedagoger/speciallärare.
GillaGilla
Så intressant detta låter! En reflektion är att precis som du beskriver att ni gör i samtalet tänka utifrån flera ingångar och perspektiv. Att låta det tvärprofessionella samarbetet utgöra en kraft i arbetet. Detta är inte lätt och det är väl därför vi behöver välutbildade lärare och specialpedagoger/speciallärare i skolan.
Ser fram emot att ta del av den färdiga inspelningen.
GillaGilla
Ja precis! Det är ju i analysen vi kan bidra, inte i färdiga lösningar.
GillaGilla