Extra anpassningar: överkrav eller möjligheter?

Extra anpassningar är inte en lag som kom till för att elever ska må bra i skolan. Det är ett uttalat ansvarsutkrävande för att se till att inte tappa bort eller vänta för länge när en elev riskerar att inte nå godkända betyg.

Extra anpassningar är enligt mig ett olyckligt ordval men det var bra att det lades till en mellannivå av stödinsatser som inte kräver juridiska dokument och dokumentation i onödan. Extra anpassningar är en uppmaning att vara extra uppmärksamma på om elever riskerar att inte få godkända betyg. Eleven har rätt till en snabb extra insats när man uppmärksammar risk för F men det är mycket mer än “extra lullull för vissa elever” som en lärare träffande uttryckte det. Då har vi tappat syftet. 

I mitt förra blogginlägg tog jag upp ett olyckligt exempel med en elev som ansågs ha ett behov av att slippa skriva. En elev har inte ett behov av att slippa skriva. Det är en lösning som ska möta ett behov – vilket? Utifrån vilket perspektiv? Kan flera behov samspela för att hitta en lösning som både underlättar, reducerar stress och utvecklar eleven i det specifika som riskerar F? 

Istället för att kläcka eller klicka i extra anpassningar, notera vad som behöver hända hos eleven. Både minskad oro, mer gemenskap, bättre förståelse, kunskaper. Pröva sedan lite olika saker som kan förändra undervisningen i rätt riktning och låt läraren komma på fler saker på vägen. Dokumentera och notera vad som har gett effekt och vad som inte har gett effekt. Det är väl ändå det som är syftet? Jag fattar inte varför extra anpassningar ska dokumenteras i förväg som om vi redan vet vad som kommer att göra susen. Dokumentationen behöver handla om vad som prövas och vad som bedöms fungera och inte i förhållande till de effekter som bedömts viktiga. Extra anpassningar är ett bedömningsarbete.

Använd en modell för att fokusera och hitta rätt

Det är inte de extra anpassningarna som gör att eleverna får en bättre skolsituation. Det är att alla förstår orsaker till det som märks och identifierar i vilka situationer det blir svårt. Jag har i min senaste bok, Lektionsdesign i praktiken, tagit med en modell som jag också har bloggat om tidigare: skillnaden mellan behov och lösning. Det sägs att alla modeller är fel men några är användbara. Jag menar att den här modellen är användbar även om den inte täcker allt som kan behöva undersökas. Ett första steg för att förstå och se samband mellan orsak och verkan och framförallt att lyfta lärarens roll i arbetet med att hitta lösningar så snart behoven förstås.

Modellen är tänkt att skapa samarbete mellan fler professioner för att verkligen förstå elevens möte med undervisningen. Istället för att en person bestämmer vad som är svårt och skickar svårigheten till elevhälsan för att få en lösning kräver denna modell samarbete och samverkan. 

Ta en del i taget och reflektera på djupet kring varje del. Notera tankar och funderingar i de olika kolumnerna, gärna på en whiteboard så att alla ser. Reflektionen kan ta mellan 5-20 minuter för varje del. Modellen behöver inte ta lång tid, det viktiga är att reflektera kring en del i taget för att skapa förutsättningar för analys snarare än konstaterande. 

Funkar 

Vad fungerar? Vilka arbetssätt, metoder, faser av lektionen fungerar väl för hela gruppens lärande? När märks inte svårigheten? 

Svårt

Vad är svårt att förstå och/eller göra för en, flera eller alla elever i gruppen? I vilka situationer märks svårigheten? Hur märks den? 

Behov

Om något är svårt finns ofta ett behov att möta för att underlätta eller utveckla. Behovet är då att lära, förstå, kunna, utveckla det som är svårt. Vad behöver en, flera eller alla elever i gruppen förstå, kunna, utveckla utifrån det som är svårt? 

Behov kan också vara något som förstärker elevens eller elevernas lärande, som till exempel behov av få reflektera ensam eller i par. Det kan finnas behov av att få uttrycka sig på sitt modersmål eller genom ett specialintresse liksom det kan finnas behov av att få fördjupa sig vidare i intressanta kunskapsområden. Vilka behov av uttryckssätt, verktyg, arbetssätt, intressen finns hos eleven eller eleverna? 

Lösning

Vilka lösningar kan möta behoven som identifierats? Arbetssätt, metoder, möblering, utveckling av någon av lektionens faser, stödstrukturer eller smörjmedel? Kan något utvecklas för att ge mer emotionellt stöd? Mer inlärningsstöd? Bättre klassrumsorganisation?

Må bra och lära nytt hör ihop. De kan inte separeras. 

Elevhälsa är att kunna vara elev och kunna lära, ibland trots påfrestningar. Hur vi ser på dessa påfrestningar och var vi anser att de uppkommer och finns har betydelse för hur vi förmår lösa dem. Det har betydelse för vår upplevelse av att kunna påverka och ha kontroll över situationen. När kontroll och krav är i obalans uppstår stress, oro. Det gäller både elever och alla vuxna i skolan. Ett salutogent synsätt som manifesteras i fokuserat arbete med hjälp av modeller och strukturer kan få kontroll och krav i balans. Ett patogent synsätt som manifesteras i att någon bestämmer en svårighet som finns hos eleven (bortom egen kontroll) och som skickar problemet vidare till en instans som är ännu längre bort från problemet bygger på krav på att olika funktioner ska lösa något som bara går att lösa tillsammans.

Att hävda att vi måste ta bort extra anpassningar är ett uttryck för en lärarkår som inte tillräckligt träffar rätt i undervisningen. Att pracka på extra anpassningar på lärare är ett uttryck för en elevhälsa som inte tillräckligt förmår jobba som ett högpresterande teami en pedagogisk verksamhet och som inte omsätter ett salutogent synsätt i praktiken. Att tro att det går att klicka i extra anpassningar i en digital klicklista är ett uttryck för ett kategoriskt perspektiv som grundas i ett patogent synsätt på elevers lärande och skolans uppdrag.

Hela styrkedjan behöver se över arbetet med extra anpassningar för att se till att de verkligen fungerar för eleven – inte för dokumentationen eller för att skapa generella förutsättningar för elever. Extra anpassningar är specifika för just den här eleven. Hur ska de annars utvärderas i förhållande till elevens utveckling i riktning mot de betygskriterier som lägst ska uppnås?

Extra anpassningar är inte en lag som kom till för att elever ska må bra i skolan. Det är ett uttalat ansvarsutkrävande för att se till att inte tappa bort eller vänta för länge när en elev riskerar att inte nå godkända betyg.

---

Läs gärna också Anna Eva Hallins blogginlägg om att formulera mål för stödinsatser:
Vi måste prata om interventionsmål