Inkluderande utbildning – högt på agendan internationellt men inte i Sverige

Här kan du lyssna på texten!

Förra veckan deltog jag i en konferens i Warszawa med rubriken Let’s make Inclusion happen! For a Fair, Resilient and Competitive Europe. Polen var värdland i egenskap av ordförandeland i EU. 

Det är bra och viktigt att Polen på detta sätt lyfter inkluderande utbildning till en prioriterad punkt på agendan för ett framtida Europa och en skola för framtiden. Skolan är garanten för en fortsatt demokratisk utveckling och det behöver vi värna om. 

Jag var där som representant för projektet IFIP Europe som delfinanansieras av Erasmus +, ett partnerskapsprojekt som syftar till att överbrygga glappet mellan teori och praktik för en inkluderande skola. På plats fanns också en representant för SPSM som även representerar Sverige i The European Agency for Special Needs and Inclusive Education, en organisation som stöds bland annat av EU-kommissionen. Där fanns också politiker och EU-delegater liksom forskare från OECD, UNESCO och andra internationella organisationer. Min roll var att berätta om vårt projekt och att delta i en paneldiskussion om hur framtidens Erasmus kan bli ännu mer inkluderande. 

Konferensen var både välbesökt och välplanerad, inte minst vad gäller tillgänglighet för deltagare. Tillgänglighet var också en naturlig utgångspunkt för alla samtal och presentationer om hur vi kan göra skolan till en plats för alla elever, oavsett förutsättningar. Jag vill i detta inlägg reflektera kring de frågor som jag tog med mig från konferensen, både från presentationer och från mer informella samtal och workshops. 

The symptomatic approach – here is a symptom, now fix it! 

OECD och UNESCO diskuterade sina forskningsprojekt där de undersöker fallgropar och framgångsfaktorer för god hälsa och elevers välbefinnande i skolan. Överallt ser man att unga människor tycks “må dåligt” som vi uttrycker det. Ju fler som mår dåligt desto färre som får adekvat stöd. En fallgrop som forskarna tryckte på är när både skolor på lokal nivå och politiker på övergripande nivå har “the symptomatic approach”. När man ser symptom och vill fixa dem ser man också elever med problem som behöver fixas, helst innan de kan undervisas. Allra störst blir fallgropen när man tänker att någon annan ska fixa symptomet som man har upptäckt. Jag tror att alla kan känna igen sig i denna beskrivning av ett system som misslyckas med att ta ett helhetsgrepp kring det som främjar hälsa och som fastnar i problemdefinitioner som i värsta fall kan vara intuitiva snarare än evidensbaserade. Det slogs fast att skolan inte ska vara behandlande utan ha personal som kan samverka med vården. Skolans ”specialister” ska framförallt arbeta med att förebygga, främja och vägleda för en god och hälsofrämjande undervisning.

Återkoppling och undervisning i strategier ger goda effekter

OECD har färdigställt den första av tre delar i en stor studie om vad som behövs för elevers välbefinnande, emotionella och sociala hälsa i lärandet. En hälsofrämjande undervisning ger stora effekter och särskilt återkoppling pekas ut som en viktig faktor. Den måste då vara riktad till elevernas styrkor och potential, ett ord som återkom många gånger under konferensen. Undervisning som fokuserar på strategier, både för lärande och för samspel och kommunikation ger också stora positiva effekter på elevers välbefinnande, det vi kallar elevhälsa. Här finns stabil evidens för arbetssätt som ger resultat men de tycks inte få fäste i en utbildning där fokus är på resultat säger forskarna.

Accountability! Varför ska vi gulla med lärare? 

Flera workshops och talarpunkter tog upp vikten av att hitta sätt att motivera lärare att arbeta mer inkluderande. De måste få känna vad de kan vinna på sådana arbetssätt, argumenterade en del. Det fick andra att höja rösten. En diskussion bröt ut om vi verkligen ska behöva motivera lärare, är inte det att sänka förväntningar på en yrkeskår som trots allt har valt att arbeta med utbildning och framtidens unga? En av de mer tongivande deltagarna som har en nyckelposition inom EU jämförde med läkare. Kan man tänka sig läkare som inte vill ha vissa typer av patienter eller vissa typer av sjukdomar? Ska vi inte istället göra som de gör, samlas i team kring utmaningar för att lära mer om dem? 

Reflekterande rundor funkar

Ansvarsutkrävande är viktigt, samtidigt behövs också förutsättningar för lärare och skolledare att verka i lärande organisationer för att stärka kapaciteten för inkludering. Flera deltagare vittnade om reflektion som en framgångsfaktor för lärares lärande och motivation. Beslutsfattare måste ge lärare och skolledare tillsammans med övriga skolpersonal självförtroende och tillit till förmågan att möta alla elever. Tid för reflektion kring undervisningen ger mycket goda effekter och den tiden kan behöva organiseras uppifrån. 

En vision om inkluderande utbildning 

The European Agency for Special Needs and Inclusive Education har tagit fram ett policydokument där en ståndpunkt (position) kring inkludering formuleras. Denna vision ställer krav på nytänkande och ett förhållningssätt till utbildning och framtidens samhällsmedborgare som bygger på potential, inte problem. Här är ett utdrag ur denna ståndpunkt: 

För att klara av utmaningarna måste alla aktörer inom utbildningsväsendet bredda sin tolkning av vad inkluderande undervisning innebär så att ALLA elever omfattas (Unesco, 2020). Det innebär att vi måste få bort de mekanismer som leder till diskriminering, stereotypa kategoriseringar och marginalisering och som gör att elever inte får de möjligheter de har rätt till i sin lokala skola och närmiljö. 

Varför är det viktigt med inkludering? 

Inkludering reduceras fortfarande alltför ofta som något som handlar om var man placerar elever, om det är bättre att de är i en stor grupp eller i en liten grupp till exempel. Det är viktigt att lyfta blicken från det rent operativa, här och nu-perspektivet till det som inkluderingen handlar om; demokrati och ett samhälle där alla hör till och deltar fullt ut. Om inte skolan klarar av att tillhandhålla ett sådant mikrosamhälle så riskerar samhället i stort att haverera. Inkludering är ifrågasatt. Man bör fråga sig varför. Vad är det som gör att en del politiker inte tycker att inkludering är viktigt? Det som lyfts i internationella sammanhang är att inkludering ger alla rätt till en röst, till deltagande och delaktighet. Det finns många politiker och beslutsfattare som inte vill ha det så. Det är det stora hotet mot inkludering. Här uttrycks farhågor kring Sveriges ståndpunkt kring inkludering. Några frågade mig om skolpolitiker i Sverige inte förstår inkluderingens mekanismer eller om det finns en underliggande agenda som i många andra länder nu. Jag kan inte svara på det förstås men önskar att våra politiker tar bladet från munnen. Varför är inkludering hysteri? Vad innebär det att den har gått för långt? Hur tolkar våra skolpolitiker inkludering och vad grundar de sina ställningstaganden på? 

Det här är viktiga frågor. I kommande blogginlägg gör jag därför en jämförelse mellan två av de skolpolitiska utredningar som kommit med de rekommendationer som ges av OECD och The European Agency och EU. 

Här kan du läsa om The European Agency’s reflektioner kring konferensen i Warszawa.

Till nästa blogginlägg, reflektera gärna med dina kollegor om inkluderingens koppling till demokrati och hur det kommer sig att inkludering och mångfald är ifrågasatt på många håll just nu.