Solving the SEND crisis – Storbritanniens specialpedagogiska kollaps

Här kan du lyssna på texten.

Detta är den andra delen i min serie om specialpedagogen och specialpedagogiskt arbete i framtiden.

Utbildningsutskottet i Storbritanniens parlament (UK Parliament) har publicerat en rapport om specialpedagogiskt stöd i skolan: Solving the SEND* Crisis. Den publicerades 18 september och är intressant läsning av flera skäl. Den beskriver en ohållbar situation som har stora likheter med svensk skola. Den talar om hur den ohållbara situationen har uppkommit på grund av lösningar som liknar de som svensk skola kan stå inför. Den tar också upp framgångsfaktorer som ännu inte är på agendan i vår svenska skolkontext.  

Vad är problemet? Vad föranledde utredningen? 

• Antalet elever som har rätt till stödundervisning och specialskolor har ökat,. 
• Mer komplexa behov parat med brist på konsekventa stödinsatser gör att för många inte får det stöd de behöver. 
• Vårdnadshavare och elever litar inte på skolans förmåga att säkra rätten till utbildning för de som anses i behov av stödinsatser. 
• Specialpedagogiskt arbete har för varierad kvalitet. 
• Det kostar för mycket utan att ge effekt på elevers lärande och närvaro i skolan. 

Vad var det som gjordes för 10 år sedan? 

Stöd till elever delades in i tre nivåer: stöd i ordinarie undervisning, stödundervisning för dem som behöver mer och stöd som är juridiskt och innebär åtgärdsprogram (HEP – health and education plan) och rätt till särskiljande lösningar. 

Vilka faktorer gör att det inte funkar, enligt rapporten?

• Ingen definierade vad ordinarie undervisning förväntas innehålla för att ge stöd till alla elever så långt som möjligt. 
• Ingen definierade vad stödundervisning förväntas innehålla vilket gör att kvaliteten varierar. 
• Hur man identifierar vilka elever som behöver extra stöd varierar.
• Eftersom det inte är klarlagt vad som utgör stödundervisning (och inte heller vad ordinarie undervisning innehåller) är det för lätt att skicka elever vidare till särskilt stöd. 
• Fler och fler elever går i specialskolor som inte finns i deras lokalområde. Dessa skolor har inte undersökts vad gäller kvalitet och man kan se att lärmiljöerna inte leder till bättre skolresultat eller närvaro.  
• Lärare saknar kompetens för att utforma undervisning för alla. 
• Specialpedagoger förväntas arbeta med dokumentation för att säkerställa de juridiska aspekterna av rätten till stöd. 
• Uppdelningen i elever som klarar vanlig undervisning och elever som inte klarar sig utan utökat stöd har blivit alltmer rigid och cementerat ett allt större behov av specialister, stöd, resurser samtidigt som bristen på specialpedagoger och lärare gjort sig påmind. 

Vilka framgångsfaktorer uppmärksammas i rapporten?

Flexibla grupperingar där inkludering i ordinarie klassrum är ett mål. Elever kan få sin undervisning utanför ordinarie klassrum under max 50% av deras skoltid. 

Specialpedagogiska resurscentra på varje skola nära ordinarie undervisning som fungerar som resurser för alla, både elever som under olika perioder av olika skäl kan få en reträttplats och lärare som får fortbildning av kollegor med specialpedagogisk kompetens. 

Hela skolan – perspektivet (whole school approach) som innebär att skolan organiseras för att alla tar ett gemensamt ansvar för alla elever. Systematiska tvärprofessionella samarbeten i nära anslutning till ordinarie undervisning för att öka alla elevers rätt till kunskap i gemenskap. 

Vad rekommenderas framåt i rapporten? 

• Flexibilitet för skolledare att utforma lokala läroplaner för lärande och prestationer, bedömningssituationer, utifrån de elever som finns i skolan. 
• Nationellt utformade roller och riktlinjer för undervisning och för krav på lärare och specialpedagoger. 
• Inkludering definieras nationellt. 
• Fortsatt kompetensutveckling för lärare och skolledare för att utveckla kapaciteten att möta alla elever. 

Vad kan vi lära oss av denna rapport?  

Här är mina reflektioner efter att ha läst rapporten och diskuterat med mina kollegor i Storbritannien: 

• Det spelar ingen roll vad vi kallar stödet när varken ordinarie undervisning definieras eller vad som menas med stödundervisning (eller extra anpassningar). 
• Inkludering är inte samma sak som specialpedagogik. Ett fokus på specialpedagogik kommer att hindra inkluderingen. 
• Inkludering utan samtal om vad det innebär både vad gäller vision och praktik kommer att leda till fokus på specialpedagogik. 
• Antalet elever i behov av stöd ökar med ett fokus på specialpedagogik. 
• Specialpedagogiskt fokus utan ett nationellt utformat arbetssätt för specialpedagoger riskerar kvalitet och likvärdighet. En skyddad titel för både specialpedagoger och speciallärare behövs som ett första steg mot inkludering, via specialpedagogik. 
• Stöd till elever i skolan är inte en fråga för individnivån, vare sig elever eller lärare med och utan specialpedagogisk kompetens,  utan en fråga som handlar om samhälle, ekonomi och framtidens arbets- och samhällskraft. 
• Inkludering är högt på agendan för länder som vill satsa på högkvalitativ utbildning från tidig ålder. 

Jag uppmärksammar tre områden som kan halta om man som Storbritannien utformar systemet för att möta alla elever med tre nivåer av stöd: 

Ekonomin – resurserna kommer inte att räcka till vilket kan göra att alla elever som anses behöva stöd inte får det. 

Rätt till kunskaper och socialt sammanhang – utanförskapet blir större och ekonomin påverkas också att att fler unga vuxna och vuxna är beroende av fortsatt stöd i livet. 

Kvalitativ skola – skolutvecklingen fokuserar på generella generiska lösningar för de flesta och glömmer bort att samhället består av alla möjliga barn och unga med olika typer av behov, svårigheter och utmaningar i olika skeden i livet. Att inte klara av att utforma en skola för barns och elevers faktiska, komplexa och mångfacetterade behov för lärande är ett misslyckande som förstås kommer att synas i internationella rankingsystem. I förlängningen märks det i landets förmåga att bygga ett fungerande samhälle för alla. 

Vad betyder detta för specialpedagogen i framtiden?

Specialpedagoger har en utredningskompetens som kommer att bli viktig för att analysera utvecklingen framåt. Vilka får stöd? Vilka får det inte? Vilken typ av stöd efterfrågas från lärare? Vad står det för? Vilken typ av stöd ger effekter? Hur många elever anses i behov av stöd varje år? Ökar antalet eller minskar det? Hur fungerar resursfördelningen? Systematiska utvärderingar blir ännu mer nödvändiga i ett system där lärare kanske ska få remittera elever till stödundervisning utan dokumentation. Jag ser en risk att detta kan leda till att fler elever skickas vidare till särskilt stöd, så som skett i Storbritannien.

Examensordningen beskriver en viktig förmåga att luta sig mot oavsett vilka förslag som antas så att vi inte hamnar i den sits som beskrivs i den brittiska rapporten:

För specialpedagogexamen ska studenten visa förmåga att inom det specialpedagogiska området göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna.

---

*SEND betyder Special Educational Needs and Disabilities

**Specialpedagoger kallas SENCO -Special Educational Needs Coordinator. Ibland kallas de Inclusion Lead eller Director of Inclusion och har då en ännu mer strategisk roll i skolan.