BETT 2026:  Tekniken framåt, inkluderingen bakåt

Här kan du lyssna på inlägget (varning för hes röst…)!

Det var länge sedan jag var på BETT men i år var jag med för att delta i seminarier och föreläsningar arrangerade av IFIP (International Forums of Inclusion Practitioners). Min uppgift var att nätverka och att föreläsa tillsammans med min kollega Helen Claus från Nederländerna. Vår föreläsning handlade om inkludering 2.0, ett uttryck som används allt oftare och som vi i vårt projekt myntade när vi till slut enades om viktiga principer för inkludering i skolan. 

Den här bilden använde vi som grund för våra resonemang på scenen:  

Jag tycker att det som kallas inkludering 1.0 egentligen inte är inkludering men i dessa internationella sammanhang är inkludering ett viktigt ord. Inkludering beskriver de goda, de som vill att alla elever ska få en bra skolgång och de som vill verka för antidiskriminering. Det är förstås viktiga ingredienser i en inkluderande skola men antidiskriminering är inte samma sak som inkludering. Vi inkluderar alla som vill inkludering genom att säga att det finns nivåer av inkluderande skola.

Det som framförallt utmärker skillnaden mellan inkludering 1.0 och 2.0 är första raden, det som är utgångspunkten för stöd i skolan. Diagnoser, etiketter, brister hos elever är fortfarande det som gör att man måste ge stöd i skolan. På mässan syntes också många montrar med tekniska hjälpmedel som ska råda bot på elevers brister och svagheter, som fokusproblem och läsproblem. Många talade om superkrafter hos elever med dyslexi och autism, tecken på att antidiskriminering är fokus för inkluderingen. Helen och jag med flera menar att vi måste komma förbi det om vi verkligen vill bygga en inkluderande skola. Vi vet ju att elever har olika förutsättningar och ibland finns det en funktionsnedsättning som kan få konsekvenser i vissa situationer. Har vi inte förstått det vid det här laget? 

Bildstöd individuellt eller för att inkludera?

Det är skillnad på att ge elever stöd för att åtgärda en brist och att stödja för att förebygga konsekvenser av en svårighet. En lärare som vänder sig till en elev som säger att hen har ont i huvudet kan agera på informationen på fler sätt. Det vanliga är bristperspektivet: ”Oj, har du ont i huvudet? Vill du gå till skolsköterskan och vila?” Ett agerande som istället bygger på att förebygga konsekvenser skulle kunna vara att fråga eleven: ”När fick du ont i huvudet? Det är ganska hög ljudvolym, kanske det påverkar? Jag avbryter och ser till att vi jobbar tystare så ser vi hur det går”. Konsekvensen av att gå till skolsköterskan är ju att eleven missar undervisning och att läraren missar möjligheter att undervisa eleven. Dessa konsekvenser behöver förebyggas. Inför nästa lektion samtalar läraren med kollegor från olika professioner och funderar tillsammans på hur man kan förebygga konsekvenser av av att missa undervisning, oavsett orsaker.

Bildstöd är ett annat exempel som ofta belyser skillnaden mellan bristperspektivet och ett hela skolan – designperspektiv som förebygger. Om bildstöd ges till en elev som anses gynnas av att få bilder för att förstå och skapa sammanhang så kan det hjälpa eleven utifrån bristperspektivet. Om bildstöd ges till hela klassen så förebygger man konsekvenser av språklig sårbarhet som kan handla om att bli exkluderad i diskussioner eller andra gemensamma aktiviteter. 

Hjälpmedel är inte automatiskt inkluderande

På mässan fanns många goda exempel på fantastiska appar och tekniska hjälpmedel som kan åtgärda och avhjälpa brister som elever kan ha. Dessa är dock inte automatiskt inkluderande. Det är inte inkluderande att säga att vi tar minsann emot även elever med autism, som är blinda eller överviktiga (sic!). Det är inte heller inkluderande att säga att personer med autism kan få fina jobb inom CIA eftersom de tänker på annat sätt! Det är fortfarande kategoriskt och har ett fokus på brister som vi är villiga att acceptera förutsatt att dessa personer också visar superkrafter och är möjliga att inkludera i sammanhang. Inkludering är inte antidiskriminering men en vanlig konsekvens av diskriminering är exkludering.

Jag lämnade BETT med både tungsinne och en elak influensa. När viruset har lämnat mig kanske jag kan se mer positivt på det jag var med om men just nu känns det som om BETT inte har kommit längre än där de var första gången jag var där, 2011. Givet det stora deltagandet från hela världen önskar jag att det fanns ett större ansvarstagande för inkluderingen än det som var synligt på BETT-mässan i år. 

Tillbaka till kvalificerade samtal, kanske också med en AI-robot?

Jo, en sak var faktiskt lite mer i linje med inclusion 2.0! En AI som heter Aristotal som hjälper lärare att reflektera kring sina lektioner och sin undervisning. Mitt initiala motstånd bröts ner när jag fick följa ett resonemang som faktiskt hjälpte en lärare att komma vidare i sina tankar om sin lektionsdesign. Läraren kan ställa frågor, spela in lektioner, ladda upp lektionsplaneringar och få input från ”Aristoteles” om lämpliga förändringar eller förstärkningar. Ingen skola har tid eller råd att låta lärare få handledning i den utsträckning som skulle behövas, det här skulle kunna vara ett sätt att göra kompetensutvecklingen personlig och differentierad kollegialt. Som vanligt krävs förstås att läraren vill ta del av resonemangen och vill fördjupa sina reflektioner. De som ligger bakom programmet hävdar att lärarna som prövat faktiskt gillar det och vill ha mer, även av verkliga handledare som kan föra kvalificerade samtal.

I nästa inlägg vill jag reflektera kring differentierad undervisning igen! Vad säger forskning om detta förhållningssätt och hur det implementeras i praktiken? Är det själva begreppet som gör att det ibland slår snett eller är det implementeringen av differentierad undervisning som behöver ses över? Det finns en hel del nya studier som jag vill lyfta!