Undervisning är enligt svensk skollag en lärarledd och målstyrd aktivitet. Till det kommer skrivningar i lagen om alla elevers rätt till ledning och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt utifrån egna förutsättningar och behov samt att motverka konsekvenser av funktionsnedsättning. Det är komplext, det kräver en hel del och det gör att inte vem som helst kan ställa sig i ett klassrum och leverera en lektion. Att navigera mellan individ och grupp kräver en lärande organisation och på individnivå kräver det lärarskicklighet.
Ett sätt att beskriva en undervisning som är medvetet och systematiskt flexibel och som designas för att möta alla elever på gruppnivå är begreppet differentierad undervisning. Men det är svårt att få samsyn om vad begreppet faktiskt innebär, det finns till exempel seglivade myter om att det betyder att varje elev får olika uppgifter eller att det skulle ha att göra med 80-talsteorin om inlärningsstilar. Det finns inte heller så mycket information om hur differentierad undervisning implementeras på bästa sätt. Men det finns en studie som har undersökt just detta, vilken typ av fortbildning som faktiskt ger effekter på förmågan att differentiera undervisningen och därmed lyfta elevers kunnande för goda skolresultat.
I detta blogginlägg vill jag sammanfatta och resonera kring den kunskapsöversikt från 2024 som undersöker effekter av utbildning och fortbildning för att utveckla differentierad undervisning:
De här frågorna sökte studien svar på:
Översikten har undersökt andras studier om effekter av utbildning och fortbildning och har analyserat dem för att få svar på frågorna ovan. Översikten fokuserar på utbildning för lärare på både grundskola och gymnasium och på förmågan att differentiera allmänt, inte bara inom ett ämne eller ett område.
Spoiler alert: det är svårt att implementera differentierad undervisning i skolor som inte prioriterar kollegialt lärande i allmänhet och i synnerhet om tillgängliga lärmiljöer. Goda effekter fås med hjälp av reflektion, handledning och design i samarbete.
Undervisning som differentieras ger enligt forskarna positiva effekter på elevernas lärande och skolresultat. De lyfter att det också ger goda effekter på elevernas sociala förmåga, samarbete och språkande. Effekterna märks i både grundskola och i gymnasieutbildning.
Samtidigt påpekar forskarna att det inte är helt lätt att studera differentierad undervisning eftersom det är ett undflyende begrepp, lite som begreppet beprövad erfarenhet och formativ bedömning. Det finns inte några exakta regler för vad som är differentierat eller hur det faktiskt ser ut i klassrummet eftersom det inte är ett koncept utan en filosofi och ett förhållningssätt. När en lärare differentierar sin undervisning är det utifrån de elever som ska lära sig, inte utifrån en fastslagen metod. Det gör att man också måste studera lärares förhållningssätt och tankar kring differentieringen.
Därför menar dessa forskare att differentierad undervisning bör ses som en del av en lärarskicklighet. Snarare än att tala om differentierad undervisning som en egen version av undervisning så menar de att det bör ses som en integrerad del av en skicklig lärares repertoar. Just denna del av lärarskickligheten anses vara den mest krävande och den svåraste att utveckla. Kanske, funderar jag, behövs därför ännu ett begrepp som beskriver förhållningssättet och praktiken, särskilt som det finns många tolkningar och, enligt forskarna i denna studie, en tvetydighet och brist på tydlig definition. Det finns ingen konsensus kring vad som är bäst för att förbereda och utveckla förmågan att differentiera sin undervisning. Det är väl känt att fortbildning överlag kan ha svajig effekt och det är många som har undersökt anledningar till detta (tex Hirsh & Jahnke, Katz & Dack, Dylan Wiliam mfl)
Hur kan man med dessa förutsättningar utveckla förmågan att differentiera undervisningen, alltså organisera och utforma undervisningen för att maximera lärandet för alla oavsett utgångsläge? Studien är ett välkommet bidrag till förståelsen för vilka aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när man utformar utbildning och fortbildning för att utveckla differentierad undervisning.
Författarna till översikten har valt andra forskares definitioner för att beskriva differentierad undervisning för att kunna välja ut de studier de tog med i sin översikt. De förklarar differentierad undervisning som en lärarkompetens, ett integrerat kunnande som innefattar kunskaper, förmågor och attityder, förhållningssätt. Därmed behöver utbildningen också rikta sig till kunskaper, förmågor och attityder. De anser att differentierad undervisning blir effektiv när den integreras i det ramverk som läraren redan använder och kan. Men att transferera kunskaper om differentierad undervisning till den praktik man redan genomför är mycket svårt. Implementeringen behöver tänkas igenom och följas upp noga.
För mig är den här delen av studien mycket viktig. Differentierad undervisning ersätter inte annan undervisning, det är något jag alltid är mycket noga med att påpeka. Det är inte heller något man gör för att göra, en undervisning blir inte nödvändigtvis bättre för att man differentierar den. Det kräver en medvetenhet, en kunskap om elevernas nuläge och vad som gynnar deras lärande i just det kunskapsområde som man arbetar med. Det är något man gör för att täta glappet mellan elevers olika förutsättningar inom just det områdets lärande. Det är alltså inte en metod som man tar till för att hoppas att det blir bättre för vissa elever, det är medvetet och undersökande i syfte att maximera alla elevers lärande. Därför kan man inte säga att man “redan differentierar” när man deltar i en utbildning om detta. Det är beslut som tas varje dag utifrån information från eleverna om deras lärande. Det var därför jag valde jag ordet lektionsdesign som titel på mina böcker om detta; för att understryka vikten av det processuella lärararbetet i klassrummet och i arbetsrummet.
Denna förståelse är mycket svårt att få till på bred front säger forskarna. Att kritiskt granska sin undervisning och dess effekter på elevernas lärande innebär att utmana sina föreställningar om den egna undervisningen, ledarskapet, elevernas lärande. Att utveckla differentierad undervisning är ofta ett arbete för att förändra lärares beteenden.
Syftet med att utveckla och implementera differentierad undervisning är enligt forskarteamet att stärka förmågan att ge förutsättningar för alla elever att nå så långt som möjligt. Målet är att skapa en lärarkår som tillsammans kan anpassa sig till vilka elever som helst och har en verktygslåda för att möta de elever som de har ansvar för.
Genom studien kunde forskarna identifiera ofta förekommande ingredienser i utbildningarna:
1. Aktivt lärande
De fann att aktivt lärande tycks viktigt och vanligt förekommande. Ibland genom att göra design tillsammans som genomfördes som rollspel där lärare genomförde lektioner eller aktiviteter med differentierade inslag som sedan diskuterades. Den designade lektionen eller aktiviteten kunde också tränas i undervisningen för att sedan reflektera kring det. Reflektion är en del av aktivt lärande liksom att få återkoppling på design och genomförande.
2. Strukturerat kollegialt samarbete
Reflekterande samtal mellan lärare och mellan lärare och elever var ett annat vanligt inslag i de utbildningar som studerades. Dessa samtal rörde både förhållningssätt och praktiska exempel. Ett exempel är när lärare och elever samtalade om hur romanläsning kan genomföras med hänsyn till olika lärbehov.
3. Innehållsfokus
Fördjupande utbildning kunde riktas till specifika och angelägna frågor som lärare har, till exempel fokus på bedömning och betygssättning i differentierad undervisning.
4. Modellering
Vanligt är att lärare får pröva och se exempel på modeller, aktiviteter och metoder för att sedan kunna tillämpa den i den egna undervisningen.
5. Handledning
Experter handleder lärare i klassrummet, enskilt eller i grupp för att stärka förståelsen för och förmågan att differentiera undervisningen.
För att mäta effekterna behövde forskarna kategorisera angelägna mål med utbildningen. De identifierade följande områden som skulle utvecklas med hjälp av utbildningen:
kunskaper om differentierad undervisning, förhållningssätt, nöjdhet och förmåga.
Samtliga områden utvecklades genom samtliga arbetssätt eller ingredienser i utbildningen. En intressant iakttagelse är att förmåga förbättrades när lärare fick göra självskattningar av sin utvecklade förmåga medan andras skattning av förmågan inte motsvarade lärarens egen bedömning. Lärare tycktes uppfatta att de gjorde förändringar och hade utvecklat förståelse men den syntes inte i undervisningen enligt både externa bedömare och elever.
Forskarna pekar på att organisatoriska förutsättningar också påverkar effekterna. Skolor som prioriterar standardprov och ensidig bedömning genom prov i allmänhet får inte goda effekter av utbildning om differentierad undervisning. Inte heller skolor som underlåter systematiska samtal om tillgänglighet och inkludering. Skolor med många nyexaminerade lärare får svårare att få effekter och skolor med många lärare som har en negativ inställning till kollegialt lärande i allmänhet och inkludering i synnerhet får svårt att se effekter av utbildningarna.
Det finns inte någon enkel, rät linje som ger garanterade effekter av utbildning kring differentierad undervisning. Både begreppet och praktiken är komplexa och behöver stötas och blötas tillsammans under lång tid. Flera av studierna som ingick i översikten tog fasta på att misslyckad implementering inte ska ses som ett generellt misslyckande utan ett steg på vägen i en komplex process. Men några ingredienser utkristalliserar sig som mer effektiva för implementeringen:
Framförallt lyfter forskarna vikten av att använda strukturerad reflektion som redskap för att utveckla förhållningssättet, en förutsättning för att kunna utveckla praktiken med hjälp av exempel, gemensam design, återkoppling till lärare.
Jag tar med mig att resultaten här inte skiljer sig från det som många har kommit fram till förut vad gäller kollegialt lärande och skolutveckling. En viktig slutsats är att utbildning och fortbildning kring differentierad undervisning måste vara undervisningsnära och praktisk.
Jag tar med mig att även denna studie påpekar att differentierad undervisning är en integrerad del av lärarskicklighet. Jag tycker också att det är viktigt att de påminner om att när lärare differentierar sin undervisning så är det utifrån den undervisning som de redan genomför, förutsatt att den är god och effektiv, och i förhållande till de elever de har. Det tål att upprepas; differentierad undervisning ersätter inte annan undervisning utan öppnar upp de evidensinformerade arbetssätt och metoder som läraren använder för att ge alla elever tillgång till innehåll, träning och prestation.
Är det inte konstigt att det är normalt i svensk skola att inte samarbeta och reflektera kring undervisningen? Vi har massor av möten men det är faktiskt sällan jag erfar att skolor organiserar för den typ av aktiviteter som denna och annan forskning visar ger goda effekter på implementering av praktiker som innebär kritisk granskning av undervisning i syfte att förbättra, förstärka och förebygga.
Vad tar du med dig från denna läsning?

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse