Åtgärdsprogrammet avskaffas, typ

Idag kallade utbildningsminister Jan Björklund och utredare Tomas Persson till presskonferens för att delge beslutet om att åtgärdsprogrammets avskaffande går på remiss. Anledningen till att ÅP bör avskaffas är att många skolor och lärare har upplevt en administrativ börda när det gäller upprättandet av åtgärdsprogram (ÅP) och många skolor skriver väldigt många ÅP, det finns exempel på skolor som har ÅP för 50% av eleverna. Många upplever också en otydlighet kring varför man ska skriva ÅP och det finns ett svagt samband mellan upprättandet av ÅP och resultat för eleven. Syftet har enligt utredaren ofta varit andra skäl än elevens bästa och istället har fokus hamnat på hur skolan ska ha ryggen fri vid tvister med föräldrar och tillsynsmyndigheter, läs Skolinspektionen. Man har också kunnat konstatera att många ÅP visar stora brister i kvalitet. Utredaren hade inte räknat på tidsvinsten men uppgav att många lärare upplever att varje ÅP tar 2-4 timmar i anspråk och det är framförallt möten mellan lärare, föräldrar och andra som tar tid i anspråk.

Det som nu föreslås är istället en trestegsmodell där man först och främst satsar på undervisning som ska passa alla. Om det uppstår stödbehov trots detta ska stöd sättas in inom ramen för den ordinarie undervisningen. Om det fortfarande kvarstår stödbehov ska rektor besluta om ett åtgärdsprogram ska upprättas. Eleverna ska alltså ha samma rätt till stöd som förut men läraren ska ägna tid åt att utforma stödet i klassrummet snarare än att skriva ÅP och ha möten med berörda.

Åtgärdsprogram behövs fortfarande i de fall där föräldrar vill överklaga stödinsatserna. Då är det fortfarande viktigt att ha dokumentation för att det ska kunna utredas på ett rättssäkert sätt. Lärare kommer fortfarande, enligt utredaren, att dokumentera kring elevers resultat och behov av stödinsatser men den dokumentationen kommer inte att vara reglerad från statligt håll. Det är fortfarande viktigt att det finns dokumentation kring elever, till exempel om föräldrar vill överklaga.

Min första spontana tanke var att detta är ett mycket välkommet beslut. Jag har tidigare skrivit att jag tycker att åtgärdsprogram borde vara för lärare och inte för elever. Jag tycker dessutom att ordet ÅTGÄRDSPROGRAM är något som för tankarna till allt annat än sådant som är för barnets bästa. Jag tänker mer på något som har med fängelser eller femårsplaner att göra om jag ska vara ärlig. Elever jag möter ryggar ibland tillbaka inför ordet och inför tanken att utsättas för något som är väldigt speciellt och utanför det som betraktas som normalt i skolan. Det är också viktigt att Persson har utrett förhållandet mellan ÅP och resultat, vi är nog många som har ifrågasatt om det verkligen är ÅP som avgör om en elev klarar sig eller inte. Hur många ÅP står inte i pärmar som lärare aldrig läser? Hur många ÅP förblir inte olästa för att lärare säger sig vilja bilda sig en egen uppfattning om eleven i tron att det är ett gott förhållningssätt?

När Björklund och Persson presenterade trestegsmodellen måste jag erkänna att jag trodde att det var så vi skulle jobba. För mig är det självklart att inte kasta sig in i ett ÅP utan att ha testat lite olika metoder, modeller eller tillvägagångssätt i undervisningen. Det står dessutom redan i förordningen att elever ska få stöd inom ramen för ordinarie undervisning och först när eleven inte når målen trots insatser ska ÅP upprättas. Jag inser ändå att många skolor hamnat i en sits där lärare förväntas skriva ÅP för snart sagt varenda unge som visar minsta tecken på att inte klara alla mål i något ämne. Mina egna barn går i en skola där allt måste dokumenteras i blanketter, till och med vid misstanke om mobbing måste handling först föregås av att någon skriver en formell anklagelse för att det ska kunna hanteras. Det är bra om det från högsta ort tydliggörs att det inte är meningen, att det är i den ordinarie undervisningen som problem ska lösas och inte i första hand av utomstående vare sig det gäller att modifiera undervisningen eller inspektera den.

Samtidigt ska föräldrar fortfarande kunna överklaga ÅP och då snurrar det till för mig. Om vi på skolan inte har upprättat ÅP eftersom vi söker lösa problemen enligt ett sociokulturellt och processuellt förhållningssätt, vad är det som ska överklagas då? Ska vi börja upprätta ÅP i efterhand eller ska vi lista ut vilka som eventuellt kommer att vilja överklaga? Det är viktigt att föräldrar ska kunna överklaga tycker jag men frågan är om de ska överklaga ÅP eller stödinsatserna i stort? För mig som förälder är det viktigare att kunna be någon sätta luppen på förfarandet kring mitt barn än på ett dokument. För mig som specialpedagog är det också viktigt att någon utomstående granskar hela processen snarare än hur jag har formulerat ett visst dokument. Självklart måste vi fortsätta att dokumentera kring eleverna men frågan är om det är just ÅP som ställer till det tidsmässigt. I utredningen har lärare sagt att det är mötestiden kring ÅP som upplevs som mest tidsödande.

Persson säger att staten inte ska reglera hur dokumentationen ska se ut och det är bra eftersom det går att dokumentera på många olika sätt och det måste vara så beroende på skolform, elev, lärare, situation bland annat. Samtidigt ska Skolinspektionen granska dokumentationen och då antar jag att de vill att den ska ut på ett sätt som gör att deras granskning är likvärdig? Att minska den tid det administrativa arbetet tar till förmån för undervisning låter ju bra men vad menar man med undervisning? Och vad menar man med administration? Jag letar och letar men hittar faktiskt inga bevis på att det har lagts på mer administrativa sysslor på lärare. Det verkar som om det handlar om tolkningar av skollag och förordningar och då är det förstås bra att förtydliga vad som är intentionen med olika formuleringar.

Sista ordet är nog inte sagt när det gäller den administrativa “bördan”. Det är vällovligt att vilja göra något åt den och det är mycket bra att ifrågasätta den oreflekterade mängden ÅP och syftet med ÅP men nog är det så att det sätter fingret på det svåraste, nämligen att skolan är en plats som är så komplex att det är hart när omöjligt att reglera eller för den delen att inte reglera. Hursomhelst så tolkar jag beslutet, om det går igenom, så att vi i skolan ska ha som målsättning att skriva så få ÅP som möjligt, att lösa problem i ordinarie undervisning och att fortsätta att dokumentera på det sätt som vi själva tycker är lämpligast.

Se presskonferensen här!