Kollegialt lärande för att hitta inkluderande lösningar

När jag jobbar med kollegialt lärande tänker jag att min roll är att facilitera genom att bidra med strukturer för lärandet. (Tack Frida Gustavsson Wennö för ditt klargörande kring detta!) Denna vecka har fokus varit på inkludering. Var börjar man? Hur kan man förstå behov och förutsättningar? Vad kan man göra för att möta behov och planera utifrån olika förutsättningar? Stora och svåra frågor men vi måste börja någonstans för att komma närmare ett inkluderande klassrum.

För att sätta igång tankar och få lite uppmärksamhet berättade jag för mina grupper om Jocke som inte ville sitta vid sin plats utan drog ner luvan långt över ögonen och satt i fönstret utan att jobba eller visa tecken på lärande. På rasten försökte Jocke bestämma vad kompisarna skulle göra, han uttryckte sig väldigt argsint och explosivt och det blev allt svårare för honom att accepteras i gruppen. Lärarna var bekymrade och mycket stressade över att de inte kunde bryta beteendet hur de än försökte att locka honom och samtala med honom. Förutom att det är svårt finns det stora risker med att försöka ändra beteenden. En pedagogisk strategi är istället att undersöka situationen som beteendet uppstår i. Det förutsätter förstås en insikt och acceptans för att lärande och beteenden är kontextbaserade och inte något som endast händer i huvudet på den enskilda eleven.

En enkel variant av en beteendeanalys gav mer information om vad man faktiskt kunde ta kontroll över när beteendet verkade bortom kontroll. Först undersöktes när beteendet märktes som mest. Det visade sig att det händer framförallt efter långrast. Vilka konsekvenser var pedagogerna oroliga att beteendet skulle få på lång sikt? De såg att det blev allt svårare för Jocke att inkluderas i kamratgruppen och på lång sikt var de oroliga för att Jocke inte skulle lära sig tillräckligt. Att formulera oron blev ett sätt att närma sig Jocke för att fråga honom hur han såg på situationen. Vilka tankar och känslor har Jocke när han sätter sig i fönstret efter långrasten? Vi behöver återkoppling från elever för att få reda på hur de upplever situationen. En uppställning för att få syn på mönstret kan se ut så här:

Det visade sig att Jocke var överväldigad av känslor av äckel och rädsla för sjukdom. Detta stressade honom, höjde hans affektnivå så att han blev tvungen att agera. Varifrån kom bacillerna? Under långrasten måste alla lämna salen men elever från en annan klass lånade den. Det betydde att någon kanske lånade Jockes stol och bord under långrasten. Någon som Jocke inte kände och som kunde ha med sig baciller som var farliga. Hans beteende styrdes av viljan att slippa baciller.

Elevhälsans samlade kompetens kunde i samarbete med lärarna undersöka möjliga orsaker till Jockes höjda affektnivå för att hitta pedagogiska lösningar. Verktyget beteendeanalys gav lärarna i samarbete med elevhälsan kontroll över det som faktiskt kunde ta kontroll över: situationen. Man låste salen under långrasten och satte en väska på Jockes stol plus lade hans jacka över bordet. Jocke kunde åter använda sin sittplats efter en rengöring.

Det kommer kanske att fortsätta att uppstå kritiska situationer runt Jocke som höjer hans affektnivå och skapar beteenden som inte gynnar hans lärande. Men med ett strukturerat undersökningsarbete kan Jocke lära sig att sätta ord på det han tänker och känner och veta om att det går att hitta lösningar. Undan för undan blir det lättare att hitta dessa lösningar. De som jobbar med Jocke kan också ägna tid och energi åt att hitta lösningar som faktiskt fungerar eftersom de möter hans faktiska behov, inte behov som man antar att han har. De behöver heller inte uppehålla sig vid tankar om hur dåligt Jocke mår eftersom det känns övermäktigt att hantera. Det är energikrävande att försöka ändra elevers beteenden utan att undersöka orsaken till dem. Visst har vi elever som man kan säga till en gång eller två för att ändra sig men alla ser inte själva mönstret i sitt beteende och alla har inte förmåga att ändra sitt beteende bara för att någon säger till. Annars skulle vi väl inte ha nyårslöften?

Vanlig kritiska situationer, det vill säga situationer som lätt kan höja affektnivån och därmed sätta igång beteenden som inte gynnar lärandet är:

– genomgångar

– kollektiva instruktioner

– redovisningar inför grupp

– gruppindelning utan ledning

– grupparbete utan tydlig rollfördelning och tydligt uppdrag

– självständigt arbete

– hemarbete

Så här definierade min elev Amanda ordet affektnivå i kursen pedagogiskt ledarskap:

Möter vi elever som hamnar i svårigheter i sitt lärande så behöver vi fundera över om det har funnits kritiska situationer som höjt elevens affektnivå och därmed hindrat elevens möjligheter att klara uppgifter. En del lärare känner att eleverna ska klara av självständigt arbete och hemarbete, att det är rimligt vid en viss ålder. Men det som är möjliga utmaningar för en del kan bli överkrav för andra. Det finns risker med att nöja sig med att konstatera att eleven har svårt eller inte skärper sig tillräckligt. Då har man gått ifrån tanken om det situerade lärandet (Ett begrepp jag lånar från Åsa Hirsh) och tänker sig att allt bara har att göra med den enskilda elevens hjärna frikopplat från den kontext som hjärnan befinner sig i. En mer pedagogisk inställning är att utveckla elevens förmåga att sätta ord på det som är svårt eller känns frustrerande för att hitta lösningar som fungerar.

Vi är inte utbildade för att ändra beteenden i första hand, vår uppgift är att organisera situationer som främjar lärande. Dessa situationer behöver vara formbara och vi behöver vara flexibla och ödmjuka inför det faktum att alla inte kommer att uppleva situationen på samma sätt. Det betyder inte att läraren gör fel eller att det är fel på eleven. Det betyder helt enkelt att vi behöver tillsammans fundera över hur situationen kan förändras till det bättre.

Berättelsen om Jocke blev utgångspunkten för att tillämpa verktyget beteendeanalys på aktuella utmaningar i skolan för att identifiera kritiska situationer. Att få diskutera på detta sätt ger hopp om möjligheter istället för den dränerande känslan av hopplöshet som många upplever när ”elevärenden” kommer på tal.

I nästa blogginlägg berättar jag om hur vi gick vidare med ytterligare strukturer för det kollegiala lärandet kring undervisningsrelaterade utmaningar.

PS: Åsa Hirsh har skrivit Skolans dokumentation ur ett pedagogiskt och juridiskt perspektiv samt en avhandling om IUP bland mycket annat. DS