Vilken väg ska vi ta? Öppet brev till politiker om skolan

Det är naturligt att politiken får stort utrymme i debatter och i media under ett valår. Vi har under året tagit kontakt med ett antal politiker, bland annat i utbildningsutskottet, genom att skicka dem den text vi presenterar nedan. Nu vill vi publicera det vi har skickat till dem publikt, ett öppet brev till de politiker som jobbar med skolfrågor.

Hej politiker! 

Vi har utifrån våra perspektiv som skolutvecklare sammanställt våra tankar kring de utmaningar och svårigheter som uppmärksammats kring skolsvårigheter och som kommit fram genom PISA, Skolinspektionens granskningar, uttalanden från lärare och rektorer och inte minst från politiker. 

Svårigheter som uppmärksammas i internationella kunskapsmätningar pekar på att elevers läsförståelse sjunker, i synnerhet vad gäller elever som redan har svårigheter i skolan (Skolverkets pressmeddelande 5/12 2023). 

Andra svårigheter som uppmärksammats är bristen på speciallärare och lärarnas kunskaper kring läs- och skrivstrategier liksom problem med studiero, ordning och reda liksom svårigheter med uthållighet och koncentration i klassrummet.

Förslag på insatser utifrån politiskt perspektiv 

Följande förslag som politiker uttrycker som goda lösningar på dessa svårigheter är att anställa speciallärare som arbetar på elevnivå med de elever som har läs- och skrivsvårigheter. Dessutom att utveckla och förankra fler särskilda undervisningsgrupper som tar emot elever i olika svårigheter. Vidare beskriver många politiker att skollagen behöver skrivas om i syfte att se till att “lärandet aldrig ska anpassas bort”, det vill säga att lärandet ska vara i fokus. Bland annat föreslås att ta bort extra anpassningar samt delar ur läroplanens första och andra del som beskriver demokratiuppdraget och de kunskaper elever ska utveckla för ett livslångt lärande. 

Risker med de förslag politiker förespråkar från ett pedagogiskt och specialpedagogiskt perspektiv

Vi ser stora risker med flera av de förslag som förespråkas från politiskt håll. Här listar vi några av de allvarligaste riskerna: 

Risker med ensidigt fokus på speciallärare

Fokus på speciallärare riskerar att undergräva lärarnas kompetens, inte minst vad gäller förmågan att undervisa språkutvecklande med fokus på lässtrategier samt förmågan att utveckla ledarskap som främjar studiero. 

Ytterligare en risk med fokus på speciallärare som en lösning på att elever har brister i läs- och skrivförmågan är att det förenklar orsakerna till dessa brister. Det kan finnas många skäl till att läsningen är svår eftersom språklig förmåga är komplex. Det är till exempel fullt möjligt att en elevs avkodningsförmåga också störs av brister i det sociala klimatet och studieron i klassrummet. Det kan också bero på att undervisningen inte tränar eleverna i lässtrategier och läsning. Det är ytterst riskabelt att ensidigt bedöma en faktor utan att ta hänsyn till andra faktorer på både individnivå, gruppnivå och skolnivå. 

Risker med fokus på särskilda undervisningsgrupper 

Historiskt har skolan använt olika typer av hjälpklasser och segregerande lösningar. Forskning har sedan länge visat att dessa lösningar inte ger effekter på elevers lärande och utveckling. Internationella organisationer som OECD, UNICEF, UNESCO, The European Agency for Special Needs and Inclusive Education understryker återkommande i sina rapporter att exkluderande lösningar leder till utanförskap och lägre grad av självständighet för de elever som placeras utanför ordinarie undervisning. SIA-utredningen i Sverige kom tidigt till denna slutsats som bekräftas i aktuell forskning.

I vårt arbete ser vi hur exkluderande lösningar skapar ett utanförskap som är svårt att komma till rätta med. Inte minst ser vi det i förhållande till elever som hamnar i kriminalitet och gängproblematik. Många av de elever som är svårast att möta och få in i undervisningsgrupper har sällan fått träna på social interaktion, samarbete och handlingar som främjar lärandet. De har fått kompensatoriska lösningar i form av enskild undervisning eller undervisning i mindre grupper där alla har samma eller liknande problematik. 

Risker med fokus på elevers problem kopplade till deras medicinska och sociala utmaningar

Vi, och många med oss i det pedagogiska och specialpedagogiska fältet, har en oro över att vård- och omsorg tar för stort utrymme inom pedagogiska verksamheter. Naturligtvis är det viktigt att vården och psykiatrin får resurser och förutsättningar för att möta behoven hos alla patienter som behöver stöd. Samtidigt är det lika viktigt att skolan får nödvändiga resurser och möjligheter att utveckla det pedagogiska arbetet, för att kunna följa utbildningsuppdraget och för att kunna tillgodose elevernas behov i lärandet. Det är viktigt att förstå skolans begränsningar när det gäller att hantera psykosocial ohälsa. Vad finns det för risker när skolan inte följer utbildningsuppdraget utan alltför ofta kartlägger och utreder elevernas sociala och medicinska situationer? Hur kan ni som politiker säkerställa att skolan arbetar med utbildningsfrågor? 

Politiker riskerar att förankra ett vård- och omsorgs perspektiv på elevernas skolsvårigheter. När till exempel läs- och skrivsvårigheter uppmärksammas kartlägger och fokuserar skolan alltför ofta på funktionsnedsättningar och sociala hemförhållanden istället för pedagogiska behov. Vi är övertygade om att de risker som lyfts kring anpassningar som hindrar lärande är ett resultat av de senaste årens starka fokus på behov kopplade till vård, omsorg och oförmåga på grund av psykologiska och psykiatriska omständigheter. 

Det finns stora behov av samarbete mellan pedagogisk verksamhet och psykologisk, medicinsk och social verksamhet, skolan ska dock inte ansvara för alla delar enligt styrdokumenten. Ett ensidigt fokus på elevers svårigheter leder till ensidiga bedömningar av orsaker och möjliga lösningar. Detta underminerar skolans utvecklingsarbete och hindrar lärares kompetensutveckling för att möta fler elever. 

Förslag på att möta de svårigheter och utmaningar som vi lyfter ovan. 

Här listar vi några av de förslag som vi ser som nödvändiga i skolan. 

• Utred effekter av färre elever i de ordinarie klasserna.
• Kompetensutveckla lärare och förskollärare i läs- och skrivstrategier.
• Kompetensutveckla lärare i studiestrategier så att elever kan använda dem i sitt lärande. 
• Kompetensutveckla elevhälsan tillsammans med lärare i syfte att förankra en gemensam förståelse för skolans uppdrag.
• Tydliggör, även från politiskt håll, att elever i svårigheter innebär ett pedagogiskt och specialpedagogiskt arbete för att skapa robusta lärmiljöer där allsidig bedömning av både svårigheter, lärbehov och lösningar är hela skolans uppdrag. 
• Kompetensutveckla politiker och politiska tjänstepersoner i specialpedagogik och specialpedagogikens funktion i skolan.
• Tydliggör lagtexten om extra anpassningar för att förankra förståelsen att den handlar om att stödja elevers lärande i riktning mot det som lägst ska uppnås enligt betygskriterierna för betyget E. Det finns alltför mycket missförstånd om att extra anpassningar är samma sak som “generella anpassningar” eller omsorg för att elever ska kunna klara sin skolvardag. 

Skolan behöver mandat för pedagogiska frågor, personal inom skolan behöver i större utsträckning kompetensutvecklas för att förstå och kunna arbeta utifrån styrdokumentens skrivningar i sin helhet. Det gäller arbetssätt kring förebyggande arbete, rutiner kring studiero, språkutveckling, pedagogiska arbetssätt både när det gäller åtgärdande och förebyggande arbete. Vidare behöver skolan mer stöd kring organisering för samarbetsformer, inom skolan såväl som med externa aktörer inte minst kring förebyggande arbete och att uppmärksamma elever i skolsvårigheter. För att detta ska bli möjligt att genomföra behöver rektor och huvudmannen kompetensutvecklas inom sitt pedagogiska ledarskap så att de kan ge rätt förutsättningar för det gemensamma förebyggande och åtgärdande arbetet. 

Hur får Sverige goda samhällsmedborgare som bidrar till utveckling, arbetsinsatser, goda normer och värden samt till våra gemensamma skatteintäkter? Hur bidrar skolan till detta? Vad behöver skolan utveckla för att samhällsmedborgare ska kunna vara i arbete och vara delaktiga i samhället? Hur ska alla elever och framtida medborgare lära sig att acceptera olikheter och att möta varandra med tolerans och respekt om man tidigt lär sig att det finns de som passar in och de som inte gör det?  Vi ser fram emot att fortsätta samtalen om dessa viktiga och komplexa frågor. 

Vänligen,

Maja Lindqvist, författare, projektledare, utbildare, handledare och tidigare förskollärare, gymnasielärare och specialpedagog 

Helena Wallberg, författare, utbildare, handledare, koordinator för EU-projekt inom skola och utbildning – tidigare gymnasielärare och specialpedagog