När Jude inkluderades i ett stödplaneringssamtal

Här kan du lyssna på texten.

Förra veckans text handlade om faran med att använda inkludering som intäkt för det som kan ha gått fel i skolan. Om det blir legitimt att vara emot inkludering i skolan kan det gå fort i resten av samhället. Inkludering kan tyckas enkelt i teorin men i praktiken är det inte lika självklart. Vi gillar inte det som är olika, vi söker oss till sammanhang med likheter. En lösning är att erkänna att vi är jämlikar i en komplex värld där folk är olika.

Elevhälsa är ett ord som vill understryka vikten av att se potential, vad som kan fungera trots svårigheter och påfrestningar och det som ska leda till både hälsa och lärande. Det är ett ord som handlar om inkludering. 

I skolan vet vi att det sällan är så enkelt som att en elev har en viss svårighet som man kan bota med en enkel metod. Samtidigt är det ofta det som är utgångspunkten i samtal om elevhälsa. Paradoxalt blir ofta samtal om elevhälsa samtal om elevohälsa. Tal om att vi måste lyfta blicken från mående till lärande är viktigt men fastnar likafullt i tal om ohälsa. 

För att kunna lyfta blicken från mående till lärande måste vi inkludera den som har huvudansvaret för lärandet, läraren. När samtal om elevhälsa förs utan pedagoger blir det omöjligt att fokusera på lärandet, hur goda intentioner man än har. 

Från expert och bristfokus till samverkan och stödfokus

I Sverige talar vi ofta om det relationella och det kategoriska perspektivet. Internationellt använder man liknande jämförelser för att belysa hur synen på problemets hemvist styr beslut om hur:et. I detta inlägg tar jag upp skillnaden mellan en expert-bristmodell och en partnerskap-stödmodell. 

Här är en fritt översatt version av jämförelsen på svenska: 

Fritt översatt från The European Agency for Special Needs and Inclusive Education, se nedan: 

Bilden ovan kommer från ett webbinarium som arrangerades av The European Agency for Special Needs and Inclusive Education: Collaborative working and thinking at the individual and classroom level.

En studie i Belgien * sökte besvara den svåra hur-frågan genom att börja inkluderingen med läraren. Dr Kathleen Mortier identifierade hur samverkan ledde till tidiga effektiva insatser när lärare, hemmen, eleven och övriga professioner inkluderades i planering av stöd enligt principen om partnerskap-stödmodellen. Så länge man utgår från en expert-bristmodell kommer man inte åt tidiga insatser enligt Dr Mortier, eftersom det är en modell som inte inkluderar. Det kan stärka en syn på elever som icke kompetenta och som mottagare av stöd som experter tar fram åt andra att genomföra. 

Judes stödplaneringssamtal

Dr Mortier berättar om Jude som utmanade och ställde lärare och klasskamrater i situationer som kändes övermäktiga. Troligen för att Jude ställdes inför situationer som kändes övermäktiga. När Dr Mortier var i klassrummet för att observera som ett led i sin forskning kom Jude fram och hällde sand över huvudet på henne. De behövde genomföra ett stödplaneringssamtal där alla var välkomna som jämlika bidragare i förståelse och lösningar. 

I Dr Mortiers metod (enligt partnerskapsmodellen) tar man ett papper och delar in i två kolumner. I den första kolumnen beskriver Jude och läraren de situationer som blir kritiska och där Jude gör oväntade saker som inte gynnar studieron för någon. I den andra kolumnen skriver man in sådant som läraren kan göra för att stödja Jude genom de situationerna. Samlingen var kritisk liksom när läraren ska dela ut instruktioner, papper eller annat material till eleverna. Judes mamma berättade att hemma tycker Jude om att duka och tar den uppgiften på största allvar. Efter en stunds reflektion kring denna styrka kom teamet på att Jude kan få duka i klassrummet genom att vara den som delar ut material. För att ytterligare stärka det sociala klimatet bestämdes att alla klasskamrater ska säga tack till Jude när hon ger dem boken eller materialet. Så gick de vidare i pappret och identifierade situationer och stödjande lösningar i syfte att främja Judes delaktighet och gemenskap i klassrummet. Alla var överens om att detta också främjar Judes lärande. Det bestämdes att stödet skulle följas upp och utvärderas efter tre veckor. 

Lärarna som deltog i studien upplevde först att de inte kunde bidra till lösningar eftersom de inte var experter på diagnoser eller andra tillstånd. Partnerskapsmodellen gjorde att de kunde se sin egen kompetens och komma på genomförbara lösningar inom ramen för den undervisning de var trygga med. Ibland fick en lösning formuleras på ett sätt som kunde accepteras av lärare, till exempel “läraren ska pröva att…” eller “läraren kommer att experimentera med olika sätt att..”. 

Vill vi att elevhälsa ska handla om tidiga insatser och fokus på lärande måste läraren inkluderas i ett tidigt stadium. Inte när läraren vill utan som en normal del av arbetsdagen. Alla har ju nytta av att snabbt identifiera utmaningar och hinder och att också snabbt komma på enkla lösningar att pröva innan problemen har vuxit. Dr Mortiers metod fungerar enligt hennes forskning men då måste skolan släppa expert-brist-perspektivet. Det är den stora utmaningen, inte att hitta lösningar. Här har också rektor och elevhälsan ett gediget arbete att göra, för det går inte att sitta på egen kammare och vara experter utan att inkludera lärare som kompetenta bidragande partners.

Hur ser det ut hos er, handen på hjärtat, är ni mer inne i expert – brist eller i samverkan – stöd? När du vill få input från konferenser och böcker, söker du då svar från experter utifrån observerade brister eller söker du svar i gemenskap med jämlikar med olikheter?

* Läs mer om detta här: Collaborative working and thinking across all levels of the education systems.