Misstro mot inkludering kan handla om förlorad självrespekt

Här kan du lyssna på inlägget!

Ordet inkludering väcker känslor. Skoldebatten styrs väldigt av känslor och uttryck som leder till ännu fler känslor. När betänkandet om stödundervisning istället för extra anpassningar (SOU 2025: 44) presenterades var fonden denna: 

Inkluderingen har gått för långt. Den har gått så långt att elever exkluderas. 

Det är synd att man använder detta viktiga begrepp för att bevisa vad som gått fel. Det hade varit bättre att säga:

Vi har tyvärr för många exkluderingsmekanismer i svensk skola. Som ett led i att bättre skapa en inkluderande utbildning inför vi nu stödundervisning som medel för att nå målet med inkludering. Eftersom inkludering betyder högkvalitativ undervisning innebär detta att fokus läggs på lärandet och på elevers rätt att lyckas för god elevhälsa. 

Men det gör man inte. Man vidhåller att det är inkluderingens fel att det går snett för elever och att arbetsmiljön är ohållbar för lärare. 

Kan inkludering leda till exkludering? Om man exkluderas har man väl inte varit föremål för inkludering? 

Man hade kunnat slå upp definitioner på inkludering i skolsammanhang. Man hade kunnat läsa på och anstränga sig för att förstå vad som menas med inkludering. Men det gör man inte. Det är så konstigt att jag måste sätta mig ner för att förstå de mekanismer som kan ligga bakom behovet av att skylla på inkluderingen, mångfalden och en mer rättvis utbildning och hållbart samhälle. 

Känslans makt

Jag tänker utgå från ett radioprogram som jag hörde för några veckor sedan. I filosofiska rummet talade två forskare om känslans makt i vår tid. Fredrik Svenaeus och Jens Ljunggren, professorer vid Södertörns högskola respektive Stockholms universitet, lyfte vikten av känslor för att stärka politiska rörelser och kamp för olika frågor. Samtalet berörde många olika slags samhällsrörelser från till exempel kvinnlig rösträtt till den MAGA-rörelse som nu vuxit sig stark i USA. (MAGA = Make America Great Again). 

Hur kunde till exempel Trump och Vance skälla ut Zelensky i Vita huset? Nya rörelser måste vara väldigt känslomässiga för att beröra, berättar professorerna. En bra strategi för att mobilisera massor är att trycka på känslor. Känslor är viktiga, man känner i grupp och hittar varandra i en gemensamt upplevd känsla. Att känna starkt är ett ideal i vår tid. Politiker är upprörda, känner avsky eller andra känslor. 

Varje tid har sina känslomanus. I vår tid är de starkt polariserade, säger Jens Ljunggren. Vi känner mer och kanske också dras med i att känna mer för att passa in i gruppen – vi hatar mer och vi älskar mer, känner oerhörd upprördhet. Det handlar om kampen för värdighet och erkännande. 

Behovet av erkännande är fundamentalt. Alla behöver bli validerade och bekräftade. Men vägen dit kan antingen vara liberal eller populistisk, systemfokuserad eller kategorisk. 

Enkla lösningar på komplexa problem

När någon inte känner sig bekräftad eller förstådd är det lätt att söka kategoriska lösningar på komplexa problem. Till exempel att bestämma att alla elever med ADHD ska få samma sorts undervisning eller att ta bort krav på samråd eller dokumentation. Forskning visar att det är vanligt i skolans komplexa värld (se till exempel studien om samverkan mellan lärare och skolpsykologer i Norge). Den ena professionsgruppen känner sig invaliderad av en annan grupp och vill återupprätta självrespekten genom att trycka på den andra professionsgruppens mindre värde. En ond cirkel är satt i rörelse. Elever hamnar mellan stolar när de som ska resonera om bästa sättet att möta eleverna tappar ansiktet i känslostormarna kring analysen. Den ena gruppen kan invalideras till förmån för en validering av andra grupper, så som sker i populistiska och kategoriska organisationer.  

Vi lyckas inte med alla elever i skolan idag. Att erkänna att det kan handla om brister i skolans styrning, utformning, i kompetens eller organisation är att ställas inför känslor av förlorad värdighet. Det är frestande att istället förklara misslyckandet med att se bristerna hos eleverna.

Inkluderingen blir ett problem när man lägger ansvaret för den hos andra, till exempel elevgrupper, så att man kan behålla sin värdighet och självrespekt. Det är lockande att kunna lägga sin frustration på ett ord som förklarar varför det känns så övermäktigt. Det lugnar de upprörda känslorna och bidrar till att mobilisera andra som också känner att de tappar värdighet när de tvingas ta in hela den komplexa verkligheten och förstå flera perspektiv. 

Jag tycker att det är farligt när skolministern anspelar på inkludering som ett problem. När Trump gör det förfasar vi oss men politiker i Sverige kan göra det utan att det får rubriker. Värdigheten behålls när frustratationen riktas mot eleverna som inte får stöd, snarare än mot skolan som inte lyckas. Jag tror att svenska politiker ser sig som de goda, de som är vänligt inställda till de stackars grupperna, de som är svåra att inkludera och som far illa när inkluderingen är kategorisk och så snäv att inte alla får plats i den. Men den kategoriska och populistiska ansatsen är densamma. 

En inkluderande skola har inte elever som objekt för inkluderingen. En inkluderande skola förmår inkludera många perspektiv utan att tappa självrespekten, respekten för den andre eller tron på att mångfald är något positivt. Den som inte tror på att det går vill kanske inte fördjupa sig i inkludering men det är inte inkludering som skapar känslor av att inte bli bekräftad. Det är exkludering. 

Nästa inlägg: inkludera allas perspektiv

Nästa inlägg kommer att handla om en studie kring samverkan. I den beskrivs några elever som får stöd genom att deras lärares perspektiv inkluderas i arbetet med att ta fram stöd för delaktighet. För obegripligt nog är lärare ibland exkluderade i arbetet med att ta fram stödinsatser. Det är begripligt att det skapar känslor av att inte bli bekräftad. Kanske bidrar det till rubriker om att inkluderingen har gått för långt och att samarbetet med specialpedagoger och elevhälsa är onödigt. Kanske bidrar det till att specialpedagoger och övriga professioner i elevhälsan i sin tur måste återta sin värdighet. 

Det går att skifta fokus från expert – brist till partnerskap – stöd. Tjuvkika gärna på bilden nedan för en förförståelse inför nästa veckas inlägg. Fundera också på vilken modell som svensk skola förespråkar: