Teflon- eller kardborre i pedagogiken?

Här kan du lyssna på texten.

Att vara pedagog är delvis att göra svåra saker greppbara och att göra det komplicerade möjligt. Det är något jag har försökt efterleva i klassrummet både med elever och på senare år genom att skriva böcker om både återkoppling och lektionsdesign. Samtidigt är implementeringen allra svårast. Att förklara fransk grammatik kan göras pedagogiskt och med elevernas engagemang i fokus. Det är inte lika svårt som att se till att det verkligen fastnar. Hur många lärare har inte gnällt över att deras elever har betyg men inte kunskaper med sig från tidigare lärare? Det är ju inte säkert att dessa elever är dåliga eller har haft “dåliga” lärare. Läraren kan ha gjort en massa pedagogiskt motiverade handlingar för att få eleverna intresserade av problemlösning, grammatik, procedurer och instruktioner av olika slag. Men de har haft teflon-effekt och inte kardborre-effekt (tack Frida Gustavsson Wennö för det uttrycket!)

Sedan en tid tillbaka debatteras anpassningar. Ska man verkligen anpassa bort lärandet? En fråga som inte ens borde ställas, det är klart att man inte ska. Ska man anpassa bort onödig stress? Ja, eftersom det hindrar lärande. Var går gränsen mellan känslor av utmaning och känslor av stress? Det är inte alldeles lätt att säga. För att undvika teflonuppgifter behövs ibland pedagogiskt motiverad stöttning för att skapa förutsättningar för kardborre-effekter. Var går gränsen mellan att skapa förutsättningar och att verkligen få saker att fästa? Att erbjuda stöd är inte samma sak som att ge stöd och att möjliggöra är inte samma sak som garanterat utfall. 

Mitt i mina funderingar damp det ner en artikel i min mailkorg. Texten är skriven av Andreas Schleicher som är chef för utbildningsområdet inom OECD, Director for Education and Skills. Titeln, Don’t Make Things Easier, Make People Stronger, gjorde mig nyfiken. Precis så! Det ska inte vara lättare för att uppgiften görs lättare utan för att den som ska utföra den blir starkare. Sen tänkte jag ett varv till. Är inte ett pedagogiskt perspektiv att just göra uppgiften lättare på något sätt och samtidigt göra utföraren starkare i och med att det blir en framgång? Är det antingen eller? Jag måste läsa texten. 

Schleicher tar avstamp i nudging, att få människor att välja rätt genom att göra det lättare att välja rätt. Välja att ta trappan för att den är utformad som tangenter på ett piano, slänga skräp i papperskorgen genom att få den att tacka för skräpet. Det fungerar ett tag men när de inte längre utformas på detta sätt så slutar människor att gå i trappor och slänga skräp där det ska slängas. Varför? För att beteendet inte har implementerats för hållbarhet, bara för stunden. Stekt i teflon. 

I texten kopplar Schleicher detta till utbildningsväsendet. Han säger att vi har prövat liknande strategier i utbildningar under längre tid. Man försöker underlätta för elever att välja rätt och att kunna genomföra aktiviteter och uppgifter, alltför ofta genom att sänka kraven på kunnandet de ska utveckla. Många länder har också tagit bort fokus från lärande och prestation i syfte att göra det lättare för elever. (Se också mitt tidigare blogginlägg Bara de mår bra – omsorgsfokus som exkluderar). 

De länder vars elever presterar väl i PISA har enligt Scleicher ett fokus på att utveckla elevers dynamiska syn på den egna förmågan, ett så kallat growth mindset. Dessa system bygger på att alla i elevernas lärmiljöer uppmuntrar en tro på möjligheter. Här lägger man till resurser och ger mer lärarledd undervisning när det är svårt. Utbildningssystem som istället väljer att fokusera på elevers brister, svårigheter och som uppmuntrar en syn som säger att vissa elever inte kan eftersom de bär på sina svårigheter får elever som presterar sämre. Här lägger man resurserna på att utforma enklare uppgifter eller genom att låta elever slippa utmaningar eftersom de inte anses klara av dem. Sista meningen i Schleichers text är ansvarsutkrävande (min översättning): 

…utbildning som är karaktärsdanade, formar värderingar och identitet kommer att vara betydligt mer hållbar och effektiv än utbildning som minskar den kognitiva ansträngningen och som förenklar innehåll. 

Just det, säger nu många. Man ska inte hålla på och anpassa bort och lyssneläsa och annat som förenklar för elever! Det ska vara svårt och utmanande och vi ska inte hålla på och curla och dalta med eleverna. 

Nej, det ska vi inte. Men Scleicher ställer krav på ett synsätt på eleverna som måste grundas i lärarkåren, i elevhälsoteamen och i ledningsgrupper och på huvudmannanivå. Det ställer krav på ett dynamiskt, salutogent synsätt på människors förmåga att förändra, utvecklas och anpassa sig till rådande omständigheter. 

Från: 

Eleven kommer aldrig att klara av att…..

Jag kan inte förväntas klara av att…

Till: 

Hur ska vi se till att eleven klarar av det här? 

Hur kan jag bidra till elevens självständiga lärande och delaktighet? 

Vilka resurser har jag och mina kollegor som tillsammans ger effekter? 

Att stärka elevens autonomi är att stärka elevens motivation. För att det ska vara möjligt måste elever som hamnar i svårigheter få stöd i de sammanhang där det blir svårt. Annars utvecklar inte vare sig elev eller lärare ett growth mindset, autonomi och en tro på möjligheter. Det är en viktig aspekt av inkluderande utbildning. 

För att det ska bli hållbart måste det finnas arenor för reflektion och diskussion om undervisningens utformning, inte bara en happening som nudgar lite i rätt riktning utan systematiska pedagogiska möten för att utmana lärares syn på sig själva och sina elever. Inte minst elevhälsans kompetenser behöver delta i dessa för att också utmana sig själva i synen på elever. En pedagogisk verksamhet som ska få elever att växa klarar inte av en syn på elever som antingen systemkompatibla eller inte. 

Tyvärr ser jag en risk att vi går i motsatt riktning i de direktiv som getts utredningar om både trygghet och studiero, förstärkningsundervisning, stärkt stöd och stärkt elevhälsa. Perspektivet är kategoriskt med ett bristfokus. Det är eleven som bär på svårigheter som gör att det blir svårt i skolan, både för eleven själv och för läraren. Elever och lärare behöver lättnader i form av andra placeringar, kortsiktigt eller långsiktigt. Hur matchar det Schleichers analys av vad som påverkar PISA-resultaten positivt? 

Snart kommer beslut att tas om nya regler för undervisningstid, trygghet och studiero, stöd, elevhälsa med mera. Jag tror att vi redan nu måste börja diskutera på djupet vad vi har för syn på möjligheter, hur vi stärker och anpassar samtidigt och hur vi validerar både lärare och elever utan att sänka kraven eller underminera ansvar. 

Hur gör vi så att lärare uppmärksammas utifrån kompetens att hantera uppdraget och inte utifrån fokus på stress och omöjliga elever och uppgifter? Det kan ju fortfarande vara sant att en elev har svårigheter i sin vardag på grund av omständigheter som är svåra att påverka. Det kan också vara sant att lärare har stor stress och känslor av otillräcklighet. Men hur vill vi råda bot på det? Genom att förenkla eller genom att stärka? Det är en balansgång som vi måste prata mer om så att vi inte förenklar själva diskussionen och därmed tron på förmågan.