Bara de mår bra! Omsorgsfokus som exkluderar
Calle, min skrivarkollega, och jag har just skrivit klart ett temanummer om utvecklingssamtalet, det allra första numret av Pedagogik i praktiken som är en del av Grundskoletidningen. Jag läste på nytt Johan Hofvendahls forskning om utvecklingssamtalen där han tar upp att samtalen har emotionaliserats, med mer fokus på känslor och fler känsloord. Jag tror att det Hofvendahl såg för många år sedan fortfarande stämmer. Det är fokus på att må bra, trivas och ha det bra i skolan. Det är ju inget fel med det, det är självklart att man vill att alla ska må bra och trivas i skolan. Men om nu någon inte gör det? Vad händer då? Blir det samtal om hur lärandet ska stödjas eller blir det samtal om elevens problem och var eleven mår bäst?
Jag läser vidare i den forskning som för tillfället ligger på skrivbordet, plockar upp en studie från Göteborgs universitet och en från USA (se källor nedan). Båda handlar om inkludering. Båda visar tydligt att exkludering i form av att placera elever i särskilda grupper eller specialskolor är dåligt för elevers lärande och resultat och för deras hälsa och välmående. Det är intressant tänker jag eftersom det ofta görs med hänvisning till att dessa elever mår bättre om de omplaceras. Man tar ut dem från den ordinarie skolmiljön för att de ska må bättre i första hand. Det är sällan jag har hört någon säga att de omplacerar för att eleven ska lära sig mer. Det är omsorg i första hand. Jag läser om föräldrar som säger att bara barnet mår bra så struntar de i betyg och allt annat som har med skola att göra. Det förstår jag, att ha ett barn som visar tydligt att skolmiljön skapar ohälsa är oerhört svårt. Men det är något med det där, att det är viktigast att de mår bra. Som om skola är till för dem som mår bra. För dem som inte mår bra finns annat, ett “lugnt sammanhang” eller “en trygg miljö”. Det är något som skaver, jag har plöjt så många avhandlingar och metastudier och forskningsrapporter som alla kommer till samma slutsats: elever som flyttas ut ur ordinarie sammanhang mår inte bättre, de mår sämre. De lär sig inte bättre, de lär sig sämre. Långsiktigt. Men kortsiktigt kan det förstås vara så att en elev är så stressad av lärmiljön att det inte tycks finnas annat att göra än att flytta på eleven. Men är det en lösning som ens ska finnas på näthinnan? Vad säger forskningen?
En skola för alla, typ…
Göteborgsstudien är en longitudinell studie som söker samband och mönster vad gäller specialpedagogiskt stöd under 50 års tid. I Sverige har vi en skola för alla. Samtidigt har vi inte det. För elever som var tänkta att placeras kortare tid i annat sammanhang än det ordinarie klassrummet blev kvar där. Även om utplacering ska ske i vissa enstaka fall efter grundlig utredning och bedömning om åtgärdsprogram tycks det finnas ett mörkertal av utplaceringar utan officiella beslut och bedömningar.
Studien undersökte i vilken utsträckning stöd har getts genom åren i undervisningen, delvis i undervisningen och delvis utanför, och helt utanför den ordinarie klassrumsmiljön. Det visar sig att specialpedagogiska stödinsatser inne i klassrummet var vanligare förr. Ju oftare stöd gavs delvis utanför desto mer växte stödinsater som gavs helt utanför klassrummet. Särskilt pojkar har fått allt mer stöd utanför klassrummet och allt mindre inkluderande stöd inne i klassrummet. Antalet elever som anses i behov av specialpedagogiska insatser har ökat och i takt med så har särskilda undervisningsgrupper och andra utplaceringar också ökat, inte minskat.
Skolor tycks genomföra exkluderande lösningar, utplaceringar, på egen hand i större omfattning än vad officiella siffror visar. Särskilt pojkar är föremål för dessa exkluderingar. Placeringar utanför ordinarie undervisning anses behövas eftersom de problem som uppmärksammas bedöms som varaktiga och inte möjliga att lösa på kort tid. Problemet med det resonemanget är att de långsiktiga problemen visar sig större för dessa elever än de skulle ha varit i inkluderande skolmiljö. Det vill säga, det finns tillräckligt med vetenskaplig grund för att säga att dessa elever hade utvecklats bättre genom inkludering än med exkludering.
Forskarna lyfter att det kan behövas ännu skarpare verktyg för att göra bedömningar kring placering i anpassad skolverksamhet. Det finns ett problem i den tradition vi har av att se inlärningsproblem som biologiska och psykologiska, problem som ligger hos eleven själv frikopplat från lärmiljön. Det här är det riktigt svåra tänker jag. Även om vi pratar mer om tillgängliga lärmiljöer och vikten av att se eleven i relation till skydds- och riskfaktorer så tolkas det relationella perspektivet fortfarande som något som har med relationer att göra, omsorg och anknytning. Bara de mår bra!
Trots allt tal om inkludering, om det relationella perspektivet, om tillgängliga lärmiljöer så talar siffrorna sitt tydliga språk. Vi använder orden och begreppen men vi gör kategoriskt. Stöd är det som ges av någon annan, någon annanstans. Problem är det som finns i elever. Ju fler elever med problem, desto svårare för skolan att ta hand om dem. Vi behöver inte tänka på skolresultat, bara de mår bra. Bekvämt. För tänk om det är så att elever som lyckas i skolan mår bra just för att de lyckas i skolan? Det är mycket som tyder på det.
Den onda cirkeln
I USA har Susan Cole mfl undersökt effekter på lärandet under lång tid för elever som placeras ut på grund av behov av stöd i skolan. De kommer fram till att elever som får inkluderande stöd i klassrummet presterar bättre och mår bättre än de elever som får exkluderande stöd utanför klassrummet. Det gäller alla elever oavsett orsaker till svårigheterna i skolan, förutom en liten grupp elever som har svåra motoriska och intellektuella funktionsnedsättningar samtidigt. Forskarna menar att det kan handla om 1% av alla elever. När det gäller gruppen elever med AST, autismspektrumtillstånd, en grupp som ofta kommer i fokus i svensk debatt om inkluderande eller exkluderande stöd, så var det positivt för 95% av gruppen att gå i ordinarie skolsammanhang. För 5% av gruppen var det oklart vilket som var bäst.
Det finns fler studier som visar samma sak; det är bättre både akademiskt och hälsomässigt att få sin skolgång i gemenskap med inkluderande stöd. Men, som Göteborgsstudien också tar upp, ju fler som placeras ut desto lägre blir kompetensen för att ge inkluderande stöd. Ju sämre den kompetensen blir desto fler elever som visar tecken på att må dåligt. Ju fler elever som mår dåligt desto fler röster för exkluderande stöd. Det blir en ond cirkel. “Bara de mår bra” lägger ansvaret på någon annan med omsorg som förtecken. Elevhälsa blir ”att må bra” snarare än förutsättningar att lära och utvecklas i gemenskap.
Källor:
Joanna Giota, Ilze Lace & Ingemar Emanuelsson (2022): School achievement and changes in inclusive vs exclusive support over 50 years in Sweden regarding students with intellectual disabilities and special educational needs, Scandinavian Journal of Educational Research, DOI: 10.1080/00313831.2022.2115129 https://doi.org/10.1080/00313831.2022.2115129
Cole, S. et al. (2022). The The Relationship Between Special Education Placement and High School Outcomes. Journal of Special Education 7 juli 2022. Sage Publications.
Lyssna på P4 Skaraborgs reportage om Göteborgsstudien:
specialpedagogen 
Sådant här är väldigt intressant och nu tänker jag tala av egen erfarenhet, då vi har ett barn med svårigheter inom autism och adhd. Så kallat högfungerande.
Förskolan var en katastrof. Kortfattat. Två månader in på första förskoletiden kraschade barnet och drabbades av utmattning. Tog flera månader att återhämta sig med vila hemma.
VId tre års ålder kom visst självskadebeteende i form av att bita sig själv.
När sista förskoleåret var så beslutade vi att i stället för att kämpa, ha ett barn som mår skit trots att barnet bara gick några timmar, max, per dag ett par dagar i veckan så tänkte vi att vi skulle få leva lite igen. Så årsskiftet sista året så tog vi ut barnet så sista halvåret innan skolan blev hemma.
Det blev som en ny unge igen. Plötsligt fanns orker och lusten och glädjen och vi var mindre stressade.
Sedan kom förskoleklass. Vi flaggade tidigt för problemen. Fick till just en särskild grupp. Det började rätt okej. Sedan gick det mer och mer utför. Större delen av förskoleklass bestod av ångest och oro inför att ha matte, bland annat. Det var hemskt.
Några månader in på årskurs 1 så rymde barnet från skolan.
Då började skolan fatta. Ändringar gjordes som vi försökt få till stånd tidigare. Bland annat så blev det lunch i särskilda gruppen i stället för matsalen. Den och några andra små ändringar gjorde att barnet gick från att må skitdåligt till att börja trivas, på riktigt. Ville plötsligt till skolan!
Skolan ville dock snabbt få in barnet i full klass men vi vet att många intryk med mera gör att energin dyker snabbt. Så det började lite trevande vissa dagar vilket fungerade hyfsat. Märktes dock att tröttheten tilltog.
I takt med att fler saker blev bättre anpassade i lilla gruppen så fanns mer ork över. Just nu i årskurs två går en timme per vecka i stor klass och full skoltid resten av tiden i särskild grupp. Stormtrivs där. Bra kamrater att leka med (leker ju lite speciellt för åldern också).
Simning skulle bli av med stora klassen nu nyligen. Två dagar en vecka sedan fyra dagar veckan efter sedan fyra igen. Barnet kan simma men bra att testa hur det skulle fungera.
Efter de två första dagarna blev det inte jätteroligt hemma, lindrigt sagt. Och tröttheten kom som ett brev på posten. Körde två dagar veckan efter men man märkte att det började bli mycket så avbröt och körde särskild grupp avslutande två. Nu trede veckan skulle särskilda gruppen på skridskor en stund en dag så det blir den dagen skridskor, en vilodag i gruppen, sedan två dagar med storklassen i simning. Märker dock sedan de tidigare två veckorna att marginalerna är mindre.
Så, vad gör man?
Storklass heltid = utmattat barn = inte i skolan.
Eller liten särskild grupp med viss tid i stor klass efter vad som fungerar?
Det är Jävligt svårt, kan jag skriva under på.
Jag önskar barnet kunde gå i stora klassen hela tiden men, det skulle ta knäcken fullständigt som det ser ut nu.
Det känns som att viss forskning som finns på ämnet på något sätt missar denna aspekt. Varför?
Är det för att dessa barn inte är i skolan på grund av utmattning? (så kallade Hemmasittare) Och därför så finns de inte då det är svårt att undersöka hur det fungerar för ett barn som inte är där.
Likaså barnen i särskilda gruppen – varför går dessa där? För att det inte fungerar i stor klass? Hur blir det om dessa går i stor klass? Faller ifrån fullständigt, eller?
Kan det också vara att de i särskilda gruppen har svårare att lära sig vissa saker och därmed även får svårare med kunskapen? Har dessa även svårare med det sociala och därmed även får det svårare med det… sociala, för att det liksom är problemets kärna?
Varför har detta ökat?
Är det för att klasserna blir större, klassrummen mindre, lärarna mer stressade, kunskapskraven med svåra för dessa barn, att det var fler barn i särskild skolform tidigare och så vidare?
En enkel fråga med med ett sjukt komplext svar.
GillaGilla
Vilket rappakalja!? Har 2 barn med autism som båda blivit utbrända av vanlig klass med 24 elever per klass.. det fungerar inte! Blir för mycket intryck, de orkar helt enkelt inte. Och då blir lärandet lidande för deras energi tar slut snabbare än snabbast ute i helklass…
GillaGilla
Tack Helena, för ännu en viktig text!
Jag undrar om du vet om dina ord når skolminister Lotta Edholm? Jag undrar ofta hur resonemanget går när makthavare kavlar upp ärmarna och… skapar smågrupper. De som tar del av forskning, de som diskuterar med sakkunniga borde ta beslut som leder till utveckling och förbättring för alla.
Hälsningar, Karin
GillaGilla
Tack! Du sätter verkligen ord på vad jag grunnat på den senaste tiden och med vetenskapliga belägg som vi inte kan blunda för.
/ Speciallärare
GillaGilla