I slutbetänkandet om en förbättrad elevhälsa spökar perspektiven i bakgrunden

Här kan du lyssna på texten!

Utredaren Åsa Lundqvist har lämnat över utredningens slutbetänkande om en förbättrad elevhälsa. Alla som arbetar i, med och kring elevhälsan har förstås kastat sig över detta för att läsa och fundera över förslagen. Jag är en av dem som har läst och ska diskutera i mitt professionsnätverk i eftermiddag och på fredag. Jag vill gärna dela med mig av mina reflektioner för att få ordning på tankarna och bidra till fortsatta diskussioner. 

Under skrivandet med denna text hade jag kontakt med kollegor på olika håll. En del hyser förhoppningar om en förbättrad elevhälsa utifrån ett relationellt perspektiv. Andra ser stora risker med ett alltför ensidigt kategoriskt fokus på elevhälsans uppdrag. Själv är jag försiktigt positiv men jag inser att det går att läsa betänkandet med olika glasögon. Frågan är vilka glasögon som kommer att användas när man tar beslut i riksdagen.

Vad är problemet som har föranlett en utredning om en förbättrad elevhälsa? 

Man hänvisar till ökande psykisk ohälsa bland barn och unga, risk för ökad psykisk och fysisk ohälsa i vissa elevgrupper, otydlighet vad gäller elevhälsans syfte och uppdrag samt olika förväntningar på vad elevhälsan ska ägna sig åt. 

Dessutom ska en ny grundskola med nytt betygssystem införas och det är viktigt att elevhälsan har en tydlig roll i övergången mellan två system och framåt, för att tidigt fånga upp tecken på ohälsa generellt. 

Vårduppdraget förstärks, men det blir ingen vårdcentral i skolan

Utredningen anser att det har varit för mycket fokus i elevhälsan på att främja elevernas kunskapsutveckling och att det har gjort att andra aspekter av elevers utveckling har kommit i skymundan.

Jag delar inte problembilden. Min erfarenhet är att kunskapsutvecklingen kommer i skymundan i elevhälsans arbete och borde ha en mer central roll. När jag läser betänkandet uppfattar jag att man vill tydliggöra det som också talas om internationellt, att inte bara fokusera på akademisk framgång utan se helheten i hälsa och lärande. Skollagen anger att stöd ska ges när en elev riskerar att inte nå godkända betyg och det kan leda till förenklade insatser som bara fokuserar på måluppfyllelse i form av betyg. Jag tror att det är bra att man tydliggör kopplingen mellan hälsa och lärande men det får inte bli en tillbakagång till tankar om att “om bara eleven mår bra kan hen undervisas”, eftersom det inte har stöd i forskning (se till exempel OECD Social Emotional Learning, 2024). 

Kort sagt, när politiker och media fokuserar på att det nu blir mer vård i skolan ska det tas med en nypa salt. Betänkandet framhåller genomgående sambanden mellan lärande och hälsa och lägger till “elevers utveckling”.

De olika vårdinsatserna i elevhälsan ska tydliggöras

Den medicinska professionen föreslås genomföra fler hälsobesök och hälsosamtal. Det tydliggörs att denna del av elevhälsan inte ska ställa diagnoser eller förskriva och hantera läkemedel. Blodtryckskontroller för elever som tar ADHD-medicin ska göras av regionen, inte skolan. 

Psykologer ska inte göra utredningar för elever som kan behöva placering i anpassad skola. Det uppdraget ska ligga hos regionen. Utredningar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar görs idag ibland helt och hållet av BUP och ibland anmodas skolan bistå med basutredning. Detta föreslås bli mer likvärdigt med ett tydligt uppdrag i regionen. 

Utredningen har alltså kommit fram till vad elevhälsans medicinska och psykologiska kompetens inte ska ägna sig åt och det kan vara en viktig pusselbit i arbetet framöver eftersom det har varit minst sagt otydligt. Samtidigt finns motstridiga uppgifter i utredningen om huruvida elevhälsans professioner nedprioriterar individnivån eller inte. Psykologer ägnar sig för mycket åt insatser på grupp- och skolnivå enligt utredningen. Samtidigt uppger professionsförbunden att förebyggande och främjande insatser inte hinns med på grund av allt åtgärdande arbete på individnivå, en upplevelse som de delar med övriga professioner i elevhälsan. Balansgången kvarstår, fokus på individer riskerar att göra listan på individer som behöver hjälp lång. Samtidigt får man inte glömma bort individerna när man fokuserar på grupp- och skolnivå.

Krav på behörighet för specialpedagoger framhålls och tvärprofessionellt arbete blir specialpedagogiskt fokusområde

Den specialpedagogiska insatsen ska  “fokusera på elevhälsans tvärprofessionella arbete och utgöra en länk mellan elevhälsan och skolan i övrigt”.

Rektor ska göra en bemanningsplan för att säkerställa att den elevhälsa som behövs också finns på plats. Skärpta krav på utbildning för elevhälsans professioner föreslås och för kurator blir det stora förändringar som kan leda till mer vårdande insatser. Förutom de lagstadgade professionerna kan rektor bemanna med till exempel arbetsterapeuter, logopeder, sjukgymnaster. Det är bra att man fortsatt lyfter professioner som har utbildning på grund- eller avancerad högskolenivå. Det säkerställer att elevhälsans arbete vilar på vetenskaplig grund. 

Utredningen anser att behörighet ska gälla för specialpedagoger men de lämnar det förslaget till utredningen om en ny specialpedagogisk utbildning. Jag spekulerar nu men undrar om inte utredaren och hennes team blev lite tagna på sängen av meddelandet om denna utredning innan betänkandet om en förbättrad elevhälsa var klar. Utredningen om en förbättrad elevhälsa framhåller genomgående specialpedagogens och speciallärarens roll som brygga mellan elevhälsan och kärnverksamheten. Det blir svårt för utredaren Eva Durhan att bortse från de slutsatser som gjorts i utredningen om en förbättrad elevhälsa när förslag om ny speciallärarutbildning läggs fram i juni 2026. 

Utredningen kommer fram till att det ska framgå i lagen att elevhälsans arbete ska ske tvärprofessionellt och koppla samman lärande, hälsa och utveckling. Den specialpedagogiska insatsen ska  “fokusera på elevhälsans tvärprofessionella arbete och utgöra en länk mellan elevhälsan och skolan i övrigt”. Specialpedagogisk kompetens ska vara nära lärare och elever. Det innebär, som jag läser det,  att utredningen kommit fram till att insatserna ska utgå från en pedagogisk bedömning utifrån flera perspektiv. Det handlar inte om att lärare beställer specialpedagogiskt stöd till elever utan det ska hanteras specialpedagogiskt med den utredningskompetens som dessa professioner har. Begreppet pedagogisk bedömning används på många ställen för att beskriva det specialpedagogiska arbetet. Det är välkommet och viktigt och det måste ha bäring på utredningen om en ny utbildning inom specialpedagogik. 

Tvärprofessionellt hela vägen, inte en annan huvudman

Utredningen har analyserat hur det skulle fungera att elevhälsan har en annan huvudman vid sidan om skolans huvudman men de har funnit att denna lösning inte skulle råda bot på de problem som formuleras. Det skulle riskera att leda till parallella spår mellan skola och vård och parallella spår i vården med risk för otydlighet även inom vården, vilket är viktigt att uppmärksamma. Detta har Maja Lindqvist och jag skrivit om tidigare i debattinlägget Elevhälsa är en skolinsats, inte vård! Utredningen föreslår istället att man koordinerar tvärprofessionella insatser med en utnämnd samordnare på varje skola. Dessutom ska huvudmannen skriva en överenskommelse med regionen om hur de ska samordna insatser så att inte förväntningar om vård landar i elevhälsans knä. En välkommen insats för alla föräldrar vars barn slussas fram och tillbaka mellan elevhälsan och vården.

Specialpedagogen som samordnare? 

Jag och andra har spekulerat i om utredningen skulle föreslå att specialpedagogen ska ha uppdraget som samordnare mellan olika instanser. Det föreslås inte av utredaren men kanske är det något som rektorer och huvudmän kommer att fundera på. Specialpedagogen kallas “coordinator” internationellt för att understryka vikten av en samordnande funktion. Det skulle kunna fungera om det tydliggörs att specialpedagogen trattar ner alla professioners bedömningar till en pedagogisk bedömning som ska genomföras i undervisningen och i skolan. Tyvärr är svensk skola mycket usel på just pedagogiska bedömningar, vi ägnar oss mest åt att konstatera och komma med snabba lösningar som ofta saknar pedagogisk förankring. Jag och andra i min profession tror att det är bristen på pedagogiska bedömningar som är orsaken till att till extra anpassningar har ramlat i diket. Det är till exempel inte en pedagogisk bedömning att en elev är omotiverad, inte heller är det en pedagogisk bedömning att en elev ska slippa skriva själv om det är för jobbigt. Antingen skulle en samordnande roll vara bra för att stärka bedömningskompetensen eller så äts specialpedagogen upp igen av alla konstateranden om elever och förväntningar på lösningar från olika håll. Det beror på perspektiven.

En förbättrad elevhälsa måste stå på inkluderande grund

När jag läser betänkandet så slås jag av att utredaren med team har en hög tillit till att svensk skola redan arbetar inkluderande, med systematiskt kvalitetsarbete och med ett starkt fokus på det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Om man förstår att detta är grunden för elevhälsoarbetet så är förslagen riktigt bra. Men om man inte förstår kopplingen mellan ett starkt grundarbete med högkvalitativ inkluderande undervisning så kan det här bli jobbigt och dyrt. 

Om politikerna som ska ta beslut i riksdagen förstår vad inkludering är så kan vi se fram emot en förbättrad elevhälsa som får större befogenhet att arbeta tvärprofessionellt och vars kunskaper och perspektiv förmedlas till kärnverksamheten via specialpedagogisk kompetens. Ungefär så som det var tänkt 2010. Om de inte förstår det kan det nog mest bli beslut kring det kvantitativa, 7 dagars garanti, antal hälsobesök, antal professioner, antal dagar i skolan, antal elever per profession. Perspektiven spelar roll.

Ingenting hindrar huvudmän att redan idag organisera för samordning, överenskommelser mellan regionen och skolan, tydliggörande av insatser och ett systematisk kvalitetsarbete som utgår från pedagogiska bedömningar. I framtiden kan det däremot till skillnad från nu bli föremål för tillsyn och det är bra. 

Förväntningar handlar om balansgångar och perspektiv

Att det finns olika förväntningar på elevhälsan kan nog alla skriva under på och specialpedagogen står ofta i skottgluggen för frustrationen när kategoriska färdiga lösningar krockar med ett annat förhållningssätt och andra verktyg. Frågan är om denna utredning går tillräckligt på djupet för att göra upp med perspektiven. Jag är tveksam till att betänkandets förslag kommer att lösa problemet med olika förväntningar på elevhälsan. Den utmaningen kommer att leva kvar och utgöra en viktig del av de balansgångar som alltid behöver diskuteras och reflekteras kring för ett kvalitativt arbete: Var går gränsen mellan utmaning och överkrav? Var går gränsen mellan att tillgängliggöra och att anpassa bort lärande? Var går gränsen mellan vad läraren ska klara av och vad elevhälsan ska kunna åstadkomma? Var går gränsen mellan lärande och hälsa? Finns det en sådan gräns? Hur ser man den?

Perspektiven spökar i bakgrunden.

---

Missa inte senaste poddavsnittet om just psykisk hälsa: Ångest eller nervös?