”No Excuses” – perspektiv från andra länder
Som del i flera internationella nätverk har jag tillgång till kollegor som är verksamma i hela världen. Det är en ynnest, en möjlighet till professionsutveckling och personliga kontakter som berikar. Eftersom jag vuxit upp i en internationell miljö känner jag mig hemma i sammanhang där man är intresserad av vad som händer på andra sidan gränsen, nyfiken på vilka debatter som utspelar sig hos grannen och vilka erfarenheter som kan delas. Jag skulle kunna skriva en text om hur jag allt oftare upplever att Sverige befinner sig i ett slags etnocentriskt vakuum när det gäller skolfrågor. Just idag väljer jag dock att skriva om något som det pratas om både här i Sverige och i den engelsktalande skolvärlden. Det handlar om skolor som bekänner sig till trenden “no excuses”. Jag skriver trend med avsikt. Det är inte en pedagogisk inriktning som vilar på vetenskaplig grund och det är inte heller ett förhållningssätt som visat goda effekter överallt. Det är istället en inriktning som tycks politiskt motiverad, som lyfts som en universallösning som ska komma tillrätta med väldigt många problem i skolan.
Teorin om pangade rutor
No excuses kallas också “zero tolerance”, som sägs ha sitt ursprung i teorin om pangade rutor (min översättning), alltså “broken windows theory” (Wilson och Kelling, 1982). Enligt denna teori ökar kriminalitet i områden där det finns graffiti, trasiga fönsterrutor och annat som indikerar att kriminaliteten är accepterad, eller i varje fall inte motarbetas. Nolltolerans vad gäller alla former av synliga brottshandlingar bidrar till trygghet och stabilitet enligt teorin. Bekymret är att teorin har missuppfattas, säger Kelling. Det är inte nolltolerans som ökar tryggheten utan insatser som bidrar till mindre stress, mer natur och bättre samverkan (Psychology Today).
No Excuses i Storbritannien
Skolor som arbetar utifrån No Excuses eller Zero tolerance får mycket kritik. BBC har skrivit om föräldrar som upplevt att deras barn blivit kränkta och diskriminerade, se till exempel ”School Discipline – How Strict is Too Strict?”
En återkommande kritik rör dessa skolors oförmåga att hantera elever som är sårbara i många traditionella skolsituationer, till exempel elever som identifierats som i behov av särskilt stöd (SEND students). En av dessa skolor, Mossbourne Victoria Park Academy har fått kritik för hur de implementerar beteenderegler. En rapport lyfter att elever i denna skola får utstå högljudda utskällningar och förnedrande behandling, till synes sanktionerat av skolledningen som prioriterat skolresultat framför lärande och hälsa. De får också kritik för att de inte genomför “rimliga” anpassningar av undervisningen för elever som behöver det.
En av mina kontakter i Storbritannien, Sarah Johnson, skrev om skolan och rapporten utifrån sina egna erfarenheter: The Limits and Dangers of Compliance as Behaviour Management Strategy. Sarah hade ett gott samarbete med skolan förr men konstaterar att kulturen förändrats inom ramen för samma modell:
The same policy can produce very different outcomes when enacted within cultures that centre empathy, curiosity, and relational safety.
Jag fick en pratstund med Sarah och frågade henne om No Excuses trendar också i Storbritannien. Ja, svarade hon, det är något man pratar mycket om, särskilt i politiska sammanhang. Vad tycker du då? frågade jag. Sarah suckade lite och sa att som vanligt är det två poler som tycks stå mot varandra, traditionalister och de progressiva. Mellan dessa poler kan det finnas många intressanta frågor att fördjupa sig i, goda exempel och kunskap att ta till sig. Men mellanskiktet är inte så intressant i debatten:
“The middle ground is not heard”.
Det som är allvarligt, säger Sarah Johnson, är att allt fokus är på beteende och resultat och efterlevnad av de regler som implementeras. När det är viktigast stannar skolutvecklingen av eftersom det inte längre blir intressant att granska sin verksamhet. I stället blir resultatet ofta att sårbara elever (vulnerable students) exkluderas. Oförmågan att följa skolans regler blir elevens, det är inte ett delat ansvar.
A compliance-first culture prioritises the institution’s neatness over the child’s complexity. In doing so, it reinforces inequity.
Finns det något bra med dessa skolor som bekänner sig till zero tolerance eller compliance, No Excuses? Sarah menar att många elever mår bra av tydlighet, rutiner, höga förväntningar, stöd för goda beteenden. Vi pratar en stund om varför No Excuses har blivit en vattendelare, det finns ju goda exempel också. Men diskussionen förs i en politisk diskurs där repression, reaktiva åtgärder och “policing” trendar framför tal om att engagera elever, göra dem delaktiga och ge dem inflytande. Både Sverige och Storbritannien säger sig ha allt större bekymmer med ordning och reda, studiero, gott uppförande i skolan. Just nu är lösningen reaktiva åtgärder. När det visar sig att inte heller hårdare tag fungerar för alla så hamnar vi kanske igen i mer delaktighet och inflytande. Det gäller bara att se till att dessa värdeord omsätts i handling på ett sätt som utvecklar både elever och skolan. Den där gamla pendeln slår än, fram och tillbaka.
No Excuses i USA och Kanada
Det finns något i Zero tolerance, No Excuses och Compliance som är tilltalande. Att med fast hand vägleda unga till goda beteenden för att fungera i samhället är en självklart positiv inriktning. Många utan erfarenhet av att arbeta praktiskt i skolan kan tycka att det väl inte kan vara så svårt att visa var skåpet ska stå. Men det tycks svårt att kombinera No Excuses med elevhälsoarbete som utgår från att granska den egna verksamhetens förmåga att ge förutsättningar för att lära för livet och främja välmående.
I USA har debatten funnits länge om huruvida Zero tolerance verkligen är lösningen på ibland väldigt komplexa problem. Å ena sidan har man i sådana skolor identifierat elever i riskzonen för våld på ett tidigt stadium, å andra sidan har det lett till diskriminering och fördomar. En rapport rekommenderar zero tolerance regler för de allra svåraste fallen, där elever riskerar att falla in i kriminalitet eller redan är där. Men de rekommenderar inte att särskilja dessa elever från andra eftersom det inte är reglerna i sig utan kulturen som främjar positiva beteenden. En annan rapport lyfter att insatser behöver riktas till orsakerna till dåliga beteenden för att ha effekt, det är inte reglerna i sig som har effekt i skolor med Zero tolerance.
I delar av Kanada, berättar en annan kollega i mitt internationella nätverk, har man gått ifrån Zero tolerance/No excuses som utgångspunkt i skolor. Det blev för mycket fokus på regelverk och man tappade bort kunskaper och insikter om att elever kan ha olika bakgrunder, olika förutsättningar och lärbehov. Det skapade en situation där elever lärde sig att följa regler snarare än att internalisera förståelse för goda handlingar och lära för livet. Man blev orolig för vad det skulle kunna leda till för samhället. Istället har ”Restorative Practice” blivit utbredd och har visat goda effekter. Restorative Practice går ut på att främst förebygga genom inkluderande undervisning, gemenskaper i skolan (learning communities) och genom problemlösning i samarbete, även mellan förövare och offer.
No Excuses – en universell lösning?
Det finns få modeller eller arbetssätt som fungerar universellt. Man kan ha en universell utgångspunkt men man måste alltid förhålla sig till de elever man faktiskt har. Dave Whitaker, är Chief Education Officer för Wellspring Academy Trust, en annan friskolekoncern som arbetar utifrån en modell. I det här fallet kallas modellen istället “The Kindness Principle”. Han lyfter att No Excuses inte kan fungera oavsett demografi och elevunderlag i en intervju: ”If you dropped the Michaela methodology into a white working class northern urban secondary school, the place would explode..” Dave Whitaker är inte emot No Excuses men påpekar att alla skolor behöver utgå från de elever som finns där för att bli framgångsrika. Då måste man lära känna eleverna, skapa gemenskaper, anpassa undervisningen och visa höga förväntningar genom åtminstone ett basutbud av tillgänglighetsstrategier.
Min slutsats är att det är trist att debatten handlar om lösningen, huruvida den är bra eller inte. Som vanligt är det lätt att säga VAD som bör göras. När det sedan omsätts i praktisk handling är det inte lika lätt att se en direkt korrelation mellan handlingen/effekten och det forskningen visar eller det politiken vill. Det finns belägg för att många No Excuses – skolor har elever som når goda skolresultat men det finns också belägg för att en del av dessa skolor diskriminerar och missar elevhälsoperspektivet. Alla elever gynnas inte, allt lärande gynnas inte. Den intressanta frågan är inte om vi ska ha No Excuses eller inte utan vad är det vi ser att den modellen skulle kunna bidra med? Vilket eller vilka problem tänker vi att det ska lösa? Hur kan det haka i andra kugghjul i det maskineri som vi vill utveckla?
Elevhälsoarbete är svårt och mödosamt. Så skönt det skulle vara att få ett recept som fixar alla aspekter, alla balansgångar, alla komplexiteter och inte minst alla tvärprofessionella perspektiv. No Excuses är inte det receptet som jag ser det. Tvärtom finns tillräckligt med stöd för att hävda att det istället riskerar att motverka kollektiv intelligens och tvärprofessionellt samarbete.
Det som har vetenskapligt stöd är the Whole School Approach, Response to Intervention (både för kunskapsutveckling och positivt beteendestöd, tex IBIS), Multi-tiered systems support (MTSS), Kollaborativ problemlösning, höga förväntningar och lärarskicklighet utifrån flera dimensioner i undervisningen samt inkludering som övergripande princip på alla nivåer i skolsystemet. Vad skulle hända om vi börjar där?
Nedan har jag lagt in källor och referenser som jag har utgått från i min text. Jag vill betona att dessa källor inte heller bevisar något var för sig utan är en del av det spännande arbete vi måste göra för att lyssna på andra perspektiv och lära oss för den egna pedagogiska bedömningen där vi är.
A Whole School Approach to tackling School Leaving – Policy Messages. EU 2020.
The Limits and Dangers of Compliance as Behaviour Management Strategy. Sarah Johnson Substack
Undervisning med uppseendeväckande brister – så blev den signifikant bättre. LIU 2024.
Local Child Safeguarding Practice Review – Mossbourne Victoria Academy
A Study of Zero Tolerance Policies in Schools, Steven Teske (Domare i juveline courts USA)
Restorative Practices in Canadian Schools
Restorative Practice in Schools – All Means All
The Role of Academic Research in Overcoming Challenges in Inclusive Education – Dr Costa EASNIE
RTI och positivt beteendestöd – ett samtal med Peter Carlsson
I vår Podd Skolans Århundrade samtalar vi om detta ämne:
https://open.spotify.com/episode/26cBnCHhq9DjGIAdC2pKFe
specialpedagogen 