Kan det rent av vara så att åtgärdsprogrammen motverkar inkludering? Om det var helt självklart att lärare arbetade med en palett av åtgärder för att leda eleven till ett mål behövdes ju inga åtgärdsprogram. Att skriva åtgärdsprogram med pedagogiska insatser som egentligen är bra för alla kanske bara befäster tanken på att den stora massan ska klara skolan utan egentlig pedagogisk ledning medan vi får hålla ett särskilt öga på dem som vi tror riskerar att inte målen med det arbetssätt vi normalt har. För låt oss vara helt ärliga, det är väldigt ofta, om inte alltid, skolan och skolans arbetssätt som framkallar behovet av diagnoser och åtgärdsprogram för att markera att just i detta fall går det inte att göra “som vanligt”!
Jag får ofta får rycka ut för att elever inte förstår instruktioner och inte förmår planera sitt arbete eller för att de är sönderstressade och oroliga och det anses normalt att det är en specialpedagog som får hjälpa till med detta. Tänk istället tanken att hela skolan arbetar formativt som ett naturligt inslag där eleverna tidigt tränas i att lägga upp strategier för att planera, genomföra och utvärdera ett arbete och där det är helt naturligt att eleven med hjälp av datorn visar sin kunskap på det sätt som passar bäst. Kanske är jag naiv men då det sker är jag först med att bränna alla åtgärdsprogram på bål! Är ni med?
Jan Liljegren om lärande och utveckling
skola specialpedagogik utbildning speciallärare elevhälsa funktionsnedsättningar
Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.
Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm
Kent Lundgren
-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande
Skolutveckling, digitala lärverktyg och specialpedagogik
Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
Jag tror du har helt rätt. Nu har arbetet med åtgärdsprogram också tagit en annan vändning. Jag har fått signaler om att lärare och specialpedagoger uppmanas av skolledningar att inte initiera för många åtgärdsprogram eftersom dessa är möjliga att överklaga. I stället ska man använda begrepp som ”handlingsplan” och ”måluppnåendeplan” för att komma runt detta. Suck, det är aldrig bra med system som bara leder till instrumentell anpassning.
GillaGilla
Tack för ditt inlägg. Vilken hemsk utveckling! Detta har jag inte ens tänkt på som möjlig utveckling. Den enda möjliga vägen runt detta är inkludering och formativt arbete så att färre elever faller mellan stolarna. Fy för en utveckling där semantik och rädsla går före pedagogik!
GillaGilla
Här tror jag att du sätter fingret rakt på en öm, men viktig punkt. ”Om det var helt självklart att lärare arbetade med en palett av åtgärder för att leda eleven till ett mål behövdes ju inga åtgärdsprogram.”…
Vi måste verkligen tänka om, Om så många elever behöver åtgärdsprogram att det upplevs som ohanterligt då är det nog inte eleverna som har ”brister”, utan att det är något som brister i undervisningen.
Hittade hit till din blogg igår och tycker den är toppen. Har tipsat om den på min blogg. Jag brinner också för inkludering, även om jag anser (inser) att så länge problemet ovan existerar är det bättre för många elever att ”exkluderas” till en trygg och fungerande miljö…
GillaGilla
Pingback: Inkludering och en skola för alla innebär mindre jobb för läraren, då behövs inte lika mycket ”särskilt” stöd… | Prestationsprinsen