Flum=att inte komma till avslut. En viktig del av lärares upplevda tidsbrist?

Det talas och skrivs mycket just nu om flumskolan igen. Kanske för att det är valår. Det verkar finnas lika många definitioner på vad flummet är som det finns personer som pratar om det.

Samtidigt finns det en ständigt pågående diskussion om lärares arbetstid. Den har varit aktuell så länge jag har jobbat (20 år) och var säkert lika aktuell innan dess. Jag funderar, hur kan det komma sig att en flumskola har lärare som jobbar så mycket? Är inte definitionen på flum ibland någon sorts lättja? Eller finns det något annat som förklarar varför skolarbete ibland uppfattas som flum? Dessutom, finns det en koppling mellan flum och tidsbrist? Tiden som en oformlig flummig massa som slukar en utan att man har en chans att bestämma själv över den.

Precis som lärare ibland säger att elever är lata eftersom inget händer kanske vår auktoritet (förr politiker, skolöverstyrlsen, numera mest media) tänkte likadant. Lösningen blev, precis som många lärare vill gentemot elever, att reglera mera. Om vi talar om ännu mer vad du ska göra så har du inte en chans att lata dig och flumma runt.

Alltså skapades nya regler om dokumentation så att man kan kolla om alla sköter sig. Oklanderliga insatser, föväntningar ger höga resultat och dokumentation är viktigt för rättssäkerheten och likvärdigheten, jag kan inte se något fel i de intentionerna. Om vi bara dokumenterar mera så finns inte utrymme för flum kanske man tänker. Om vi bara dokumenterar varenda unges varenda prestation så finns inget utrymme för flum hos dem heller. Dessvärre stoppades dokumentationskraven (som jag tycker är viktiga) in i den oformliga massan utan förslag på strategier för att hantera den, kanske tänkte man att flummet handlade om att skolpersonal inte jobbade tillräckligt mycket och behövde regler för att staga upp inaktiviteten.

Det har blivit en sanning att lärares arbetstid ökat på grund av just dokumentationskraven. När jag ställde frågan på Twitter om konkreta exempel på ökad arbetstid på grund av dokumentation fick jag väldigt många olika svar. Det verkar som begreppet “dokumentation” betyder olika för olika lärare. Till viss del verkade det på svaren som om dokumentation har kommit att stå för allt som innebär arbete som inte har med lektionerna att göra.

Tittar man på lärarförbundets rapport om lärares arbetstid visar det sig att följande tar mest tid i en lärares vardag (förutom undervisning 21 timmar per vecka):

Möten med personal 3,5 timmar per vecka

Spilltid 4,40 timmar per vecka

Elevhälsoarbete och övriga föräldrakontakter (loggböcker, åtgärdsprogram mm) 2,50 timmar per vecka

Nästan 8 timmars arbete per vecka är alltså arbete som inte har med dokumentation att göra (enligt Lärarförbundets rapport) och som inte heller har direkt med undervisningen att göra eftersom mötena inte består av planering eller liknande. Det betyder minst en dag per vecka åt uppgifter som är diffusa och som inte verkar ha något avslut. Bara ordet “spilltid” får mig att rysa. De nära 3 timmar som har mer med dokumentation att göra hoppas jag ägnas åt att dokumentera besluten, avsluten. Tyvärr ser jag många exempel på att man dokumenterar allt av rädsla för att inte få med det viktigaste. Lite som elever som sammanfattar text genom att kopiera hela texten.

Kan det vara så att vår möteskultur är ineffektiv? Vågar man säga så? Ändlösa möten utan avslut, utan att något konkret åstadkoms och utan att någon uppföljning sker. Jag har själv varit med om möten med lärare från olika skolor där man börjat med att konstatera att “ska vi gå på möten och ta tid till det ska vi iallafall inte producera något”! Man finner sig alltså i att gå på möten men bara om man slipper komma till ett avslut och göra något konkret användbart av mötet. Kan det vara så en del elever upplever sina lektioner också? Hemska tanke.

Flum är för mig när man inte kommer till avslut. När man diskuterar utan att skrida till handling och när man reflekterar utan att ta nästa steg: “Vad betyder det här för mig? Vad tar jag med mig konkret imorgon av det jag reflekterar över idag?”. Flum är helt enkelt stagnation men under täckmantel av aktivitet, ett fokus på sysselsättning utan avslut. Att drömma och önska och skapa är inte flum så länge det händer något med drömmarna, tankarna och önskningarna. Vägen bort från flum är att våga ta beslut, många gånger om dagen så att det blir medvetet

Det vi gör kan vi alltid göra om, det vi inte gör leder inte någonstans. Det vi gör kan vi bedöma och forma till en ny handling utifrån vår bedömning.

Att inte komma till avslut kan också handla om att rusa igenom en kurs så att en del elever inte hänger med. De kommer inte till avslut och därmed lär de sig inte. Då kan det uppfattas som att kursen/skolan är flummig fast den i själva verket är proppfull. Flera av dem kommer att tänka på sig själva som misslyckade och diagnosticerbara fast det egentligen handlade om att de inte kunde hålla takten och därmed inte komma till avslut. Lösningen är att släppa kraven på att alla gör samma sak på samma tid. Släpp krav på att centralt innehåll ska styra tempot och baka ihop centralt innehåll till ett övergripande mål. Vad är egentligen allra viktigast att eleven tar med sig efter terminen? Kanske kan en del till och med höja tempot om det blir överskådligt och möjligt att komma till avslut istället för att vara oöverblickbart och snårigt. Precis som lärares arbete kan te sig ändlöst med ändlösa möten och samtal som inte leder någonstans.

Att lämna flumskolan handlar för mig om att lämna inställningen att det löser sig “sen” och att komma till avslut, i föräldrasamtal, i elevmöten, på lektioner, i samarbeten. Det handlar om att lämna diffusa tankar om “mer tid för reflektion” för att istället komma till avslut och göra något med reflektionerna. Till exempel genom att blogga men också genom att bara göra nästa lektion eller nästa möte. I görandet skapas nya tankar som i sin tur föder nya tankar. Att vänta på att få tid till det är att inte komma till avslut. Då blir det flummigt, och känslor av misslyckanden och tidsbrist kommer som ett brev på posten. Då kanske det inte är dokumentationen som är boven i dramat?

Jag har stor erfarenhet av att känna tidsbrist och otillräcklighet efter lång tid som lärare så jag är inte okänslig för att mina tankar kan väcka känslor av ”ska jag nu ta ansvar för detta också?” Ja, vem ska annars göra det? Men gör det i samarbete med kollegor och elever, ta beslut om vad som kan tas bort och vad som faktiskt är väsentligt att utveckla och kom till avslut.