Förebygg uppskjutarbeteende och främja försöksvilja

Nu när det är nytt år ska man tydligen ta nya tag. Allt det man skjutit upp under förra året ska fixas till nu när man har en chans att börja om. Det sägs om dieter att de flesta funkar bara man följer dem. Aye, there’s the rub! En av mina kollegor som var lite bekymrad om mina stressnivåer härförleden frågade om jag har ett träningsprogram. Jag svarade sanningsenligt att jo, jag har det. Däremot berättade jag inte att jag inte följer det. Tränar ingenting enligt det programmet faktiskt. Tänker att det ordnar sig ändå någon gång. I framtiden. Just nu hinner jag faktiskt inte, det är så mycket som ska läsas och skrivas och planeras. Och har ni sett vad mycket bra som har släppts på Netflix?

Jag tror inte att man föds till en uppskjutare. Jag tror att alla hamnar där ibland och att orsakerna är många. Jag tror till och med att uppskjutandet kan vara en bra sak, om det leder till att jag kommer på ett alternativt sätt att hantera det jag måste hantera. En strategi är något man utvecklar själv, det är inget man kan få av någon annan. Så resonerade Hattie på en konferens för några år sedan. En metod däremot är något man gör på samma sätt oavsett person. Kanske blir det lättare om man medvetandegör skillnaden? En metod kanske inte passar alla och då kan man behöva lite knuffar för att utveckla sin egen strategi. Man måste ju också förstå vitsen med att behöva ha en. 

Johan Hofvendahl, som har forskat om utvecklingssamtal, grävde också i ordet strategi och kom fram till att forskningen anser att en strategi är en rutin, något man automatiserar för att få till goda resultat. Vi kanske inte ska krångla till det? Vi kanske ska prata med oss själva och dem vi leder om rutiner som leder framåt. Rutiner som känns så viktiga att vi gör dem om och om igen.

Det är mycket fokus på metoder och strategier nu i skolvärlden och det är nog bra, det var lite otydligt förr tänker jag. Men samtidigt är alla dessa evidensbaserade metoder inte alltid framgångsrika. Det beror på sammanhang, eleven, läraren, skolans organisation med mera. “Best practise is only best practise if it actually works” säger Carol Ann Tomlinson (utbildningsguru i USA med fokus på inkludering). Anneli Frelin skriver också i sin bok Lyhörda lärare att evidensen visar vad som har fungerat förut, det är inte en garanti för att det ska fungera i framtiden. Det gäller att inte falla i fällan och tro att bara för att man gör allt det där som exerter, böcker och bloggar stipulerar att man ska göra så är man en bra lärare. ”Synd att inte eleverna tar emot denna evidensbaserade undervisning”. För att ta emot undervisning behövs tillit. För tillit behövs goda relationer. Läs till exempel om forskning kring detta i artikeln Skickliga lärares relationsarbete viktigt för eleverna på SPSM:s webbplats. Se också Petter Iwarsson!

Tio tips för att stärka relationerna med och mellan eleverna:

1. Se till att kunna namnen på alla elever. Hur gör kollegor för att komma ihåg alla namn? Namnlekar, använd namnen i dialoger, filma eleverna när de säger sina namn och titta på bussen, namnskyltar, placeringskort, skriv namn på allt material som ska delas ut (då blir det också uppenbart vilka som inte har fått materialet), associera namn med något intresse, rita dem, repetera repetera!

2. Berätta om dina egna styrkor och utmaningar. Jag brukar berätta om att jag är rätt impulsstyrd och hur jag gör för att inte fastna i allt jag kommer på som verkar mer intressant än det jag håller på med just nu. MIna strategier kan ju inspirera till andras! (Jag planerar i förväg, det är enda sättet även om det är tråkigt. Arbetsplaner funkar bra.) Låt eleverna berätta för varandra hur de gör för att aktivera sin uppmärksamhet på rätt saker och hur de planerar för att hålla sig på banan. Det kan räcka med några minuter.

3. Förklara och förtydliga allt, ta inte för givet att det är klart och mottaget bara för att det har gåtts igenom. Exit tickets är bra för detta. Eller punktmarkera elever du vet kan sväva iväg.

4. Lyssna när någon beter sig på ett sätt som inte främjar lärande, för den enskilde eller för klassen. “Vad hände där?” “Det där är inte likt dig, vad hände?” Undvik “varför” eftersom det uppmanar till att hitta på en bra förklaring som kanske inte leder framåt. Visa intresse istället för att moralisera eller uppfostra. Det slår aldrig väl ut. Vi kan uppfostra mer effektivt genom att fråga.

5. Använd beskrivande återkoppling, inte värderande. Fråga, visa intresse och nyfikenhet. Det är ett effektivt sätt att visa höga förväntningar. Några exempel: 

Här beskriver du Hinduismens syn på döden. Har du fått med alla delar? Skulle din bänkgranne förstå vad du menar?   (istället för utveckla!)

Du prövar att använda fler ord och uttryck och du utökar ditt ordförråd. Det gör att dina meningar ibland blir svåra att förstå. Vilka ord är nödvändiga? (istället för otydligt!)

Du läser mest upp det du har skrivit när du berättar. Vad skulle hända om du släppte pappret? Med dig? Din redovisning? Med oss som lyssnar? (istället för inte tillräckligt självständigt!)

6. Fira och bekräfta risktagande och ansträngningar som leder till misslyckanden. Att lära är att ta risker. Jag hörde om en lärare i USA som låter eleverna lägga en kula i en burk varje gång man har misslyckats efter en ansträngning. När burken är full firar de att de har lärt sig mycket på vägen.

7. Använd inte betygsbokstäver som återkoppling för varje uppgift eller prov eller diskussion. Det går inte ihop med beskrivande återkoppling och att fira misslyckanden trots ansträngning. Det leder bara till att eleverna tänker att det gäller att inte försöka för om man misslyckas så får man bara minuspoäng.

8. Tala högt om att alla gör så gott de kan. Både lärare och elever. Och rektorer och specialpedagoger. Ingen vill göra fel. Däremot kan man göra bättre. Hur? Hur behöver man tänka då? Vad behöver man göra? Kunna? Förstå?

9. Låt eleverna utvärdera undervisningen ofta. Då blir de mer benägna att tänka på det som ett gemensamt projekt snarare än något de ska få av en lärare. Det här har varit mycket givande för mig: rita upp bilden på tavlan. Be eleverna markera med ett kryss där de tycker att de är just nu: fulla av kunskap och fulla av bra känslor ger ett kryss i rutan längst ner till höger. Lite kunskap och mycket goda känslor ger ett kryss i rutan högst upp till höger, osv. Jag går ut ur rummet så att man kan kryssa anonymt. När jag kommer in diskuterar vi hur vi kan göra tillsammans för att få alla kryss att hamna i tjockisrutan:

10. Träna på det goda samtalet. Organisera med stationer i salen så att en mindre grupp kan sitta med läraren och samtala om något som för lärandet framåt. Aktuella ämnen, en bok, artiklar, livet, vad man tänker om livet efter skolan eller vad som hände på rasten om det behövs. Skam verkar vara något som alla tittar på, kan det vara något att samtala om för att lära mer om hur eleverna tänker? Man kan få mycket underlag för bedömning på köpet när man lägger tid på samtal.

I boken Lyhörda lärare likställs motivation med försöksvilja. Mycket bra tycker jag. Har jag en god relation med en elev som kämpar finns mycket större möjligheter att tillsammans hitta försöksviljan. Kanske måste jag då ändra på mitt upplägg, det är trots allt lättare än att ändra på en elev. Mer om det nästa gång. Kan bedömningen bli likvärdig om inte alla gör samma sak?