Speciella behov, särskilda behov eller specifika behov?

De närmaste veckorna bildar sig många lärare och elever en bild av hur det ser ut i klassen antingen den är ny eller förvandlad till en grupp av lite äldre ungar. Kanske märks redan nu vilka elever som kan komma att hamna i kategorin ”elever med speciella behov”. “Det är så många barn med speciella behov!” får jag höra ganska ofta. Eftersom jag är nyfiken av mig frågar jag vad det är för behov. “En kan inte stilla still, en har svårt med samspel, en annan har svårt att lära sig att läsa och flera har svårt att koncentrera sig” kan jag få höra. “Jag förstår”, säger jag, “men det är ju beteenden och svårigheter du beskriver, inte behov. Vilka är behoven som behöver mötas?” Då kommer nästan alltid samma svar: “Den behöver en assistent, den behöver en mindre grupp och den behöver en speciallärare under svenskan”.

“Skolan måste förstå att mitt barn är ett barn med särskilda behov!” sa en mamma upprört efter att ha upplevt att skolan inte tagit hennes barn på allvar. Jag är ju nyfiken av mig så jag frågar: Hur menar du att ditt barn har särskilda behov? Vilka behov har ditt barn som inte de andra barnen har och är de behoven konstanta hela tiden? “Mitt barn behöver en assistent och mitt barn behöver gå i en mindre grupp” är inte sällan svaret. Det har trummats in av intresseorganisationer, vården, politiker och media, förvisso ofta när man upplever att skolan inte förmår möta barnet på rätt sätt. Men jag undrar om barnet alltid har särskilda behov eller om det är vissa situationer som förstärker beteenden och framkallar behovet?

En fråga som jag har fått ofta lyder: “Vi har en elev som har särskilda behov och som inte kommer att nå målen för (tex läsning). Hur ska vi göra då? Eleven har ju redan särskilt stöd och det hjälper ju inte! Hjälp!” Nyfiken som jag är frågar jag vad som står i åtgärdsprogrammet. Jag får veta att det står att eleven har rätt till särskilt stöd och placerats i en mindre grupp för att bättre nå målen. Jaha, frågar jag, vad står det om just läsningen då? ”Nej men, alltså, eleven har ju redan särskilt stöd!” Kan svaret då bli tillbaka. Man blandar inte sällan ihop särskilt stöd med standardlösningar som assistent och mindre grupp. Man missar att identifiera de specifika behoven som ska stödja eleven mot målen. Kanske har man inte heller skrivit vilka målen är utan man har noterat alla svårigheter och därefter hoppat direkt till en enda lösning för att råda bot på svårigheterna. Ibland uttrycks svårigheten med en diagnos som är tänkt att förklara svårigheterna. 

I veckan fick vi höra från politiskt håll att alla barn i förskolan som behöver särskilt stöd för att nå målen ska få det. Jaha, tänker jag och eftersom jag är nyfiken vill jag gärna fråga: vem ska ta reda på vilka barn det är? Vilka är målen som ska avgöra vilka som är behov av särskilt stöd? Har man tänkt på hur man tar reda på om det finns behov av särskilt stöd? Eller är det så att man i hela styrkedjan blandar ihop behov av särskilt stöd med beteenden eller svårigheter? Eller diagnoser som inte ens de behöver uttalas specifikt länge utan klumpar ihop alla barn som har svårt? Ska vi utreda barns förmåga att lära sig läsa och skriva innan de förväntas läsa och skriva? Tror våra politiker idag, trots all forskning om motsatsen, att lärande sker enbart utifrån hur ungen är funtad i huvudet? Vad behöver då dessa barn som har särskilda behov? Politiker anser att det är fler speciallärare eller specialpedagoger. Jag uppfattar inte att de menar att det är förskolorna eller skolorna som behöver dem utan det är barnen själva som behöver en särskild sorts pedagoger. Som om vi som har utbildning i specialpedagogisk kompetens har en hemlig agenda, en alldeles särskild hemlig pedagogik som inte vanliga pedagoger får vetskap om. Men vi är inte lösningen, vi är en del av samarbetet för att identifiera behoven.

Det man missar i exemplen ovan är att just identifiera behoven. Man använder “särskilda behov” eller “speciella behov” som en diagnos (eller likställer diagnos med speciella behov) och hoppar direkt till en lösning som ännu inte har identifierat specifika behov i olika situationer.

Det är lätt att gå vilse i resonemangen när man inte har klart för sig vad en specialpedagogisk kompetens är till för och när man inte har klargjort att elevens skolsvårigheter inte enbart beror på hur elevens huvud är beskaffat. 

Det pedagogiska perspektivet saknas helt i exemplen ovan. Hur gör vi då för att landa i ett pedagogisk perspektiv istället? Alltså kunskap om hur vi organiserar för att eleven ska utvecklas positivt i en grupp med andra och i förhållande till de kursplaner som vi lärare ska följa. 

Formativa bedömning innebär att vi samlar tillräckligt med  information om en elevs kunskapsutveckling för att kunna göra en nyanserad och grundad analys som sedan mynnar ut i en lösning som faktiskt kan få effekt. Det är något som läraren behöver göra i klassrummet och det är något som alla professioner i skolan behöver göra för att tillsammans utveckla skolan. När vi kallar barn för “barn med särskilda behov” så stannar analysen och det riskerar att bli riktigt dåligt för barnet. Ju mindre specifika vi är när vi identifierar behoven desto mindre troligt att eleven faktiskt får stöttning som möter behoven. Istället kan det cementera en bild av “den jobbiga ungen” eller framkalla en känsla av hopplöshet hos läraren som får veta att det är något speciellt men som sedan får administrera det själv. Då är det lätt att hamna i diskussioner om resursbrist och behov av andra kompetenser som måste komma in och avlasta. Istället för att tillsammans se över hela bilden av orsakssamband som kan förebygga de beteenden som är så energikrävande att ta hand om i efterhand.

Efter att ha haft många samtal om elever som utmanar utformade jag en modell för att underlätta evidensbaserade samtal kring dessa elever. Du får gärna använda den! Kom ihåg att det krävs färdighetsträning för att bli förtrogen med den. Kom också ihåg att referera till mig om du sprider den vidare.  Jag har hittat på den med inspiration från Skolinspektionen och Åsa Hirsh & Åsa Nygren som skapade fantastiskt material till stödmaterialet kring IUP och utvecklingssamtal som jag jobbade med på Skolverket. Dessutom har Prestationsprinsen och jag pratat mycket om detta och vi har tillsammans föreläst om hur man kan tänka för att inte fastna i fel lösningar.

Här är modellen:

Jag börjar med att fråga vad som är svårt. Då fylls rutan av allt det som lärare uppfattar att eleven har svårt för. Jag frågar ”skulle eleven också säga att detta är svårt?” för att få in fler perspektiv i samtalen. Här är ett exempel från ett sådant samtal: 

Därefter frågar jag vad som funkar. Här finns massor av information om vad som faktiskt redan görs och som kanske behöver systematiseras eller lyftas på något sätt. Det finns en pedagogisk poäng med att gå direkt från det som är svårt till det som funkar, det visar att jag tror att man redan gör mycket som är bra. Det inger också hopp för de som upplever utmaningar. Så här svarade lärarna:

Därefter går vi tillbaka till det som är svårt och utifrån det identifierar vi behoven. Om något är svårt har man ju också ett behov av något, som Åsa & Åsa skrev till mig förra sommaren. Ofta är behovet motsatsen till det som är svårt. Svårt att läsa med flyt? Då är behovet att lära sig att läsa med flyt. Svårt att sitta still? Behovet är att få röra på sig. Svårt att förstå matten? Behovet är att få möjlighet att förstå matten, ju mer specifika vi kan vara i dessa resonemang desto bättre. Man är ju sällan “dålig på matte” eller “dålig på att läsa” utan det är vissa saker som saknas eller missförstås.

När man fyller på denna lista är det massivt viktigt att utmana föreställningar om behov. För nu kommer de: “han behöver en vuxen som är ett hjälp-jag”. Är det ett behov? Vilket behov ska det möta? “Jo att kunna fokusera” kan svaret bli. När behöver eleven stöd för att fokusera? I vilka sammanhang? Hur ser vi att det finns ett behov av att kunna fokusera? När? “Eleven behöver en annan lärobok” säger kanske någon. Är det ett behov eller en lösning? Frågar jag då och det blir intressanta diskussioner som landar i att det är rätt svårt faktiskt att skilja mellan behov och lösning. Men när vi lär oss det kan vi också hitta lösningar som faktiskt fungerar. 

När vi sen ska börja fylla i listan med lösningar så är det viktigt att vidga vyerna. Finns det något annat sätt att stödja eleven i förmågan att fokusera än ett hjälpjag? Hur var det med de specifika situationerna där vi ser att fokus brister? Till exempel checklistor, en gruppindelning som fungerar, tydliga instruktioner eller att få jobba utifrån ett intresse? Har vi identifierat behoven ordentligt eller behöver vi kontrollkika på den listan för att komma fram till rätt lösningar? Hur specifika är de? I det här fallet behövde jag ställa frågor som: när ska man hitta tiderna? Var ska ni vara? Hur länge?

Den sista rutan handlar om vilka effekter man vill se av insatserna. Har vi inte klart för oss varför vi ska göra detta arbete blir det nog gärna som det ofta blir för elever: orkar inte. Dessutom måste vi följa upp så att vi inte arbetar med något som inte ger effekt. I det här fallet bestämde man sig för att göra en liten enkät före och efter där elev och lärare och klassen mäter på en skala hur de tycker att det funkar nu och sen efteråt. Observera att exemplen inte är ”perfekta exempel” utan ett diskussionsunderlag. 

Vad händer om vi börjar tala om specifika behov istället för det luddiga speciella eller särskilda som också för tankarna till det annorlunda, det avvikande och i förlängningen det jobbiga. “Det finns en del specifika behov i min klass, som tur är har vi koll på det så att jag kan planera min undervisning”. “Mitt barn har vissa specifika behov och tillsammans med skolan har vi koll på dem så att ingen glömmer bort att det är så”. ”Vi behöver se över åtgärdsprogrammet så att vi noterar vilka specifika insatser som ska möta specifika behov för eleven just nu”. ”Eleven har inte koll på just detta ÄNNU”. 

Jag använder också denna analysmodell för att kunna hitta lösningar för lärare med rektorer och med lärare. Vad är svårt för läraren? Vad funkar? Med elever: Vad är svårt för dig? Vad funkar? Med kollegier: Vad är svårt för oss? Vad funkar? Jag använder den för klassen och grupper, för hela skolan, för alla skolans elever när det har uppstått en känsla av att “alla” elever funkar på ett visst sätt. Det är bara fantasin som sätter gränser för hur vi kan använda den. Det viktiga är såklart inte mallen utan att se till att inte hoppa direkt från svårighet till lösning utan att ha på fötterna med hjälp av en grundad analys. Det är ett sätt att samlas tvär-professionellt kring samtal om hur vi hittar balansen mellan VAD (läroplan, kursplan, vad eleven ska utveckla och kunna) och VEM (den elev eller de elever som ska lära sig enligt läroplan och kursplan och som ska ingå i ett pedagogiskt sammanhang). Och vem vill inte hitta balansen i den komplexa skolvardagen?