Inkluderingen har gått för långt!

Allt fler höjer rösten nu för att trumma in budskapet att det vi kallar inkludering har “gått för långt”. Frågan är vad det är som har gått för långt och varför. Är det lika ok att tala om att inkludering i samhället har gått för långt? Och vad är alternativet egentligen? Kortsiktigt och långsiktigt? Vad skulle hända om vi istället  funderar tillsammans ungefär så här:

Det vi trodde var inkludering, att placera alla elever i samma klassrum utan att ha en plan för det, utan att reflektera över hur detta klassrum ser ut, hur undervisningen bedrivs och hur förhållningssättet manifesteras på skolan har visat sig fungera dåligt för många elever och lärare. Hur kommer det sig att vi hamnade här? Hur kan vi förstå inkluderingsbegreppet på ett annat mer fruktbart sätt? 

Vad är det som fungerar dåligt? Jo till exempel ser vi att elever som har diagnoser inom autismspektrum har allt större frånvaro . Lärare känner stor press att hantera situationer som de inte anser sig kunna behärska . 

Det förhållningssätt som dominerar idag gör att lösningar verkar gå ut på att hitta det som ska få eleven tillbaka till skolan, trivas, fungera i grupp, arbeta med sina uppgifter, vara tysta i klassrummet, kunna koncentrera sig för att ta några exempel. Annars kan vi inte inkludera eleven. 

Om vi tänker att vi ska hitta det som gör att en elev med AST ska komma tillbaka till skolan och alla insatser sätts in kring eleven då kan vi jobba länge utan resultat. Skolan kanske sätter in en specialpedagog eller speciallärare som åker hem till eleven och har undervisning, en mentor som har tät kontakt med familj och elev eller möten varje vecka med vårdnadshavare för att se vad som kan göras och hittas på. Snart dags att komma tillbaka till klassen!

Samtidigt, i klassen och i klassrummet pågår arbetet som vanligt. Klassen har kanske inte ens märkt att eleven är borta och de jobbar på med de uppgifter som läraren har satt i händerna på dem. Möbleringen ser likadan ut och gruppen fungerar som den alltid har gjort. Läraren har inte haft någon kontakt med eleven, det har ju specen ansvarat för. Den frånvarande eleven förstår, medvetet eller omedvetet, att det kommer att vara likadant när hen kommer tillbaka till klassen. Varför ska man då utsätta sig för det?

Formativ bedömning handlar om att hitta glappet och täppa till det. Det glappet kan handla om kunskaper men det kan också handla om behov. Som Specmaja skriver i sitt senaste blogginlägg: “Ett behov är ett gap mellan ett aktuellt tillstånd hos en person och något önskvärt eller ett mål”.

Ett glapp alltså mellan det som är och det som är önskvärt. Om glappet bara definieras utifrån “eleven är inte i skolan och det önskvärda är att eleven är det” så blir glappet mycket svårt att täppa till. 

Vi inkluderar och inkluderar. Tror vi. Men utan att förstå vad begreppet innebär, betyder, varför det kom till och vad det innebär för hur vi gör i verksamheten. Bengt Persson har sagt att vi använder begreppet felaktigt om vi säger att vi ska inkludera elever. Det är fel objekt, det är inte eleven som ska inkluderas. Inkludering handlar om att skapa lärmiljöer som möjliggör för alla. Det är lärmiljön som är objektet. Ett perspektiv och ett förhållningssätt. Det förhållningssättet verkar nu vara i fara och det oroar mig. 

Vad är då lösningen för att förhindra ett mindre fruktbart förhållningssätt och för att säkerställa en inkluderande lärmiljö? Det är ta tid till kollegiala samtal som ökar förståelse, samarbete, samsyn. Se till exempel Hatties uppdaterade effektlista som visar att ett inkluderande förhållningssätt och kollegialt samarbete ger bäst effekt på elevers lärande:  teacher estimates of achivement * och collective teacher efficacy**. 

Dessa lösningar kan te sig onödiga och alltför långt från det akuta. Men det går att göra båda. Vi åtgärdar. Även på individnivå. Samtidigt undersöker vi effekterna och jobbar för att utveckla i en inkluderande riktning. Vi ger inte upp på våra elever och vi sänker inte förväntningarna på vare sig elever, lärare, grupper, skolans förmåga att förstå för att hitta lösningar.

Förklaringar till Hatties rubriker: 

*Teacher estimates of achivement = lärares kunskap om elever i klassen och förmåga att använda kunskapen för att planera undervisningen målgruppsanpassat och individanpassat. 

**Collective teacher efficacy = kollegiets insikter om att det som görs i klassrummet påverkar. Det inkluderar att kollegiet upphör att hänvisa till faktorer utanför deras påverkan som förklaringar till varför elever lär eller inte lär. Skolan som kollektiv tror på att de kan påverka elever positivt och göra skillnad för alla. 

Samtidigt som debatten verkar vilja få oss att tro att allt går åt skogen sker fantastiska saker i många skolor. Mer om det i ett annat blogginlägg om några dagar!