Snabbt och effektivt stöd med Response to Intervention – men inte i Sverige

Den här veckan vill jag kommentera och fundera över den tankeväckande debattartikel som Anna Eva Hallin och Nils Kirsten publicerade i SvD 11 oktober 2023: Utredningar stjäl viktig tid från undervisningen. 

Jag tänker på skolorna jag besökte i Nederländerna (se förra blogginlägget) och hur lite tid de ägnade åt utredningar, istället fanns ett mer eller mindre uttalat arbete med Response to Intervention, ett arbetssätt som forskarna i artikeln också tar upp.  

Response to intervention (RTI) har visat sig ge goda effekter och anses evidensbaserat. Interventionerna, insatserna, är ett antal verktyg eller metoder som sätts in i olika stadier av elevers svårigheter att utveckla förmågor eller färdigheter i olika ämnen. Det som anses viktigast när man tillämpar RTI är att alla på skolan är överens om vad basen innehåller för att undervisningen ska möta alla elever. RTI är en del av en kultur på skolan där alla samarbetar för att i så tidigt stadium som möjligt identifiera elevers behov för lärande och möta dem med insatser som följs upp och eventuellt intensifieras. I Hatties metastudie har RTI visat effektstorlekar på 1,07 och ligger i täten av de mest effektiva insatserna för elevers lärande. I Sverige har Camilla Nilvius skrivit en avhandling om RTI utifrån svenska förhållanden fokuserat på läsutveckling: Response to Intervention – en specialdidaktisk modell för att förebygga lässvårigheter. Nilvius studie visar också goda resultat när RTI används systematiskt och som ett sätt att både utveckla undervisningen och elevernas läsning.

Claes Nilholm skriver om RTI på Skolverkets hemsida: Proaktiv modell sätter fokus på förebyggande arbete. Nilholm uppmanar till försiktighet vad gäller att översätta en modell från ett skolsystem till ett annat, det är inte säkert att det skulle fungera i en svensk kontext. Dessutom menar han att det inte är en inkluderande ansats när både steg 2 och steg 3 i modellen innebär att elever särskiljs från klassrummet. Camilla Nilvius studie har gjorts i en svensk kontext och utan att elever särskiljdes från klasskamraterna under lektionerna. Nilvius menar att det därmed är en inkluderande form av stöd. 

RTI beskrivs som en pyramid, likt den vi har för ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. I botten finns en grund med undervisning som innehåller evidensbaserade arbetssätt som reciprok undervisning, explicit undervisning och differentierad undervisning. Grunden ska räcka för de allra flesta elever. Men de elever som visar sig inte utvecklas på rätt sätt eller tillräckligt adekvat får intensivträning på nivå 2 i mindre grupper. I amerikansk litteratur om RTI förespråkas ibland att mindre grupper tas ut ur undervisningen för att få träna särskiljda från klassen medan andra förespråkar att eleverna inte ska missa undervisning utan istället få intensivträning ovanpå undervisningen. Det organiseras på skolnivå så att tider för intensivträning ges till alla elever utifrån olika lärbehov, en differentiering av aktiviteter på skolnivå. Screeningmaterial används för att identifiera vilka elever som behöver intensivträning. Undervisningen i nivå 1 undersöks för att se om den kan utvecklas för eleverna samtidigt som vissa elever får intensivträning i mindre grupper. Det är alltså inte antingen undervisning “som vanligt” eller intensivträning. Det är både och, eleverna ska få ännu mer stöd i nivå 1 samtidigt som de får intensivträning på nivå 2. I Nilvius studie innebar nivå 2 träning 3 gånger i veckan à 30 minuter. För många räcker det med en boost-period på några veckor för att ta igen läsförmåga och det går bra att återvända till nivå 1-undervisningen som ger det stöd som behövs. 

Några få elever utvecklas ändå inte med insatser på nivå 2 och de får dessutom, eller istället, en- till-en-träning under fler pass, ofta en halvtimme varje dag under en längre tid. I Nilvius studie pågick sådana en- till-en-perioder i 5 veckor. 

Här är min bild av RTI. Observera att den är generaliserad och visar inte hela det förhållningssätt och de metoder som används.

Nu till mina funderingar! 

Varför hör man aldrig beslutsfattare tala om RTI som något möjligt att implementera i svensk skola? 

Kan det vara för att det i viss mån står i kontrast till lärarens friutrymme? RTI innebär trots allt en kollektiv ansats och en samsyn kring hur undervisningen ska bedrivas på nivå 1. Eller beror det på att man förstår att det här är resurskrävande på riktigt? 

Är svensk skola redo för RTI? 

Jag tror faktiskt inte det. Det går uppenbarligen att göra en studie och därmed påvisa goda resultat. Samtidigt är det resurskrävande och innebär en förändring av andra graden vad gäller organisation och förhållningssätt till elever och undervisning. Svensk skola är ännu alldeles för kategorisk för att mäkta med RTI. Beslutsfattare talar bara om elever som problembärare och aldrig om skolan och visioner för en bättre skola. I en sådan kultur går det inte att implementera RTI hur effektivt det än bevisas vara. 

Kan RTI ersätta alla långrandiga utredningar med kartläggningar som tar tid och som inte landar i effektiva stödinsatser? 

Ja, absolut. I en skola där det är normalt att jobba i team, där det interprofessionella arbetet är legio och där det relationella perspektivet genomsyrar analysarbetet. Det skulle inte fungera i en skola där eleverna ses som problembärare, där någon annan ska ta hand om problemen och där specialpedagogik ses som något vid sidan om den vanliga pedagogiken. Samtidigt ska man inte förakta utredningarna, de är centrala i ett systematiskt kvalitetsarbete. RTI handlar om att jobba fram en systematik som inte behöver utredas gång på gång. Kanske är det just de återkommande utredningarna kring samma teman som är problemet, som tar tid från faktiska insatser och utveckling av undervisningen. 

---

Tillbaka till artikeln i SvD, där forskarna Anna Eva Hallin och Nils Kirsten ifrågasätter långa utredningar och föreslår en RTI-modell i dess ställe. Jag skulle verkligen önska att alla som är intresserade av skolutveckling, det vill säga en utveckling mot en skola som ger alla bästa möjliga förutsättningar, skulle resa sig som en man och säga: Jamenvisst! Det prövar vi! Vi ser till att det fungerar i en svensk kontext! Vi ser till att klara av den där gråzonen av elever, i dagsläget nära nog en fjärdedel av alla elever, som inte lyckas i skolan. Vi tar tillvara våra svenska forskares kunskaper om detta utifrån flera professioner! 

Men i dagsläget är jag tyvärr pessimistisk. Först ska vi ju pröva akutskolor, fler särskilda undervisningsgrupper, tydligare ordningsregler, krafttag mot våldsamma elever och fler speciallärare med oklart uppdrag. 

Samtidigt – måste jag vara pessimistisk? När jag träffar lärare och skolledare så möter jag ändå möjligheter. De allra flesta vill hitta sätt att möta alla elever och se till att göra det utan riskabla exkluderingsprocesser. Det finns ju som Camilla Nilvius påpekade på Lärkraft förra veckan, inga hinder om man vill pröva RTI på den egna skolan. Kanske är det också så att glappet mellan beslutsfattare och praktiker aldrig har varit större. Pessimism och reaktiva reaktioner på övergripande nivå, optimism och ansträngningar att agera proaktivt på lokal nivå.

Som vanligt kan du lyssna på blogginlägget här!