John Hattie-konferensen 19/4-13: mina reflektioner kring några utvalda citat
Vad gör skillnad i skolan? Vad är det som gör att elever når högre resultat? Det finns många svar på den frågan och vi behöver ta reda på mer exakt vad som faktiskt fungerar och gör skillnad utan att förlita oss på känslor och upplevelser. Det stärker vår profession om vi kan visa att vi arbetar på ett sätt som statistiskt sett förändrar och förbättrar resultaten hos våra elever. Hatties forskning vill göra just detta, ge ett statistiskt underlag för utvecklingsarbete.
Den mening som gjorde mest intryck på mig var: ”Teachers have got to stop talking about teaching and start talking about learning”. Meningen ställer krav, både på tänkande, filosofin bakom tänkandet och på det konkreta arbetet i skolorna. Jag hade dagen innan deltagit i ett lärarmöte där jag upplevde att samtal om lärande undveks till förmån för samtal om undervisning och hur vi lärare ska göra. Elevperspektivet fanns ju med men lärarperspektivet upplevde jag som något som stod i förgrunden. Och alltid dessa diskussioner om lärares arbetsbörda och hur lite tid vi har! Men, tänk om det finns ett sätt att både höja lärandet och samtidigt se till att vår arbetstid används mer effektivt? Hattie säger att det finns en hel del heliga kor att göra sig av med och en hel del myter om vad som gör undervisningen effektiv och vi måste våga se dessa myter i vitögat.
Hattie var också noga med att påpeka att han talar om “achievement”, studieresultaten översätter jag det med lite fritt. Trivsel, social förmåga, beteenden är inte en del av hans studier även om det också är en del av skolvardagen. Något som tar upp mycket tid och energi är för oss lärare och specialpedagoger hur man når dem som inte följer den förväntade utvecklingskurvan och som inte når resultat på förutsatt tid och med förutsatta metoder. Hatties studier visar att “labeling” är det sämsta man kan göra för en elev. Det vill säga, elever med diagnoser av olika slag verkar bli predestinerade för låga resultat. Det gick liksom ett sus genom publiken och jag såg att många nickade instämmande. Anledningen är att höga förväntningar på eleven är en av de mest effektiva faktorerna för höga resultat. En elev med en diagnos riskerar låga förväntningar från både lärare, föräldrar och omvärld vilket är katastrofalt.
Jag skulle ändå vilka problematisera det lite, vad är anledningen till att eleven utreds och får en diagnos? Är det inte ofta låg måluppfyllelse på något sätt, är inte föväntningarna redan lågt ställda eftersom eleven har misslyckats ofta under lång tid? Jag tänker också att det är viktigt att veta om en elev är predisponerad för tex autistiska svårigheter eftersom man lättare kan förstå och bemöta eleven där han eller hon är om man vet vad som kan orsaka svårigheter. Hattie är ju tydlig med att han pratar achievement, det är viktigt att vi som jobbar i skolan inte tar detta med “labeling” som bevis för att det är onödigt med diagnoser. Det är trots allt skolan som är katalysator för de flesta svårigheter och symptom som uppstår hos elever med diagnoser. Däremot skulle det vara mycket intressant att följa de skolor som arbetar medvetet med visible learning om deras elever automatiskt blir mer inkluderade och tillägnar sig fler strategier för eget lärande. Jag misstänker att det är så. Som skolan fungerar idag i Sverige är vi långt därifrån och bara det faktum att Aspergerklasser och Aspergerskolor dyker upp som svampar ur jorden talar sitt tydliga språk.
Vilka är alltså det mest inkluderande och utvecklande grepp som en lärare kan göra i klassrummet för att höja kvaliteten? Här är fler citat av Hattie med mina funderingar:
1. “What happens in the classroom that the teacher doesn’t see or hear?” Organisera för klassrumsdiskussioner, men inte där läraren står längst fram och eleverna räcker upp handen en i taget men ryggen mot raden bakom. Sätt dem i grupper och anteckna vad de säger. Det ger en beskrivande feedback som är omedelbar och en dokumentation av vad som har hänt med elevernas lärande under lektionen. Titta tillsammans på anteckningarna och leta efter goda exempel. Har de datorer, låt dem spela in diskussionerna.
2. “If you want your students to succeed, show them what success looks like”. Visa gamla elevexempel och låt eleverna gradera dem eller betygsätta dem. Lek “the odd man out”, vilken ska bort och av vilken anledning? Samla kommentarer och vägled diskussionen efteråt för att samla kvaliteter att sträva efter.
3. “Kids when asked to sit tight will set safe targets, our job is to mess that up”. Våra förväntningar speglas i deras förväntningar på dem själva. Visa kriterierna för att nå A först, sedan de lägre nivåerna. Det ska inte se ut som om det är omöjligt att nå A utan tvärtom ganska enkelt även om det kan vara svårt. Min favoritmening (som min egna barn i och för sig har tröttnat på: “Jag ser att det är svårt, säg till om det blir för svårt”.
4. “We think of assessment as thermometers to shove up kids buts from time to time. Assessments are really to help teachers”. Förhållningssättet hos oss lärare är fundamentalt. Vad är min roll egentligen? Att testa för att få ett urval eller att testa för att kolla om eleverna är på banan? I min nästa blogg kommer jag att beskriva hur jag experimenterar med att jobba formativt med nationella prov. Testa med att ge samma prov två gånger och mät skillnaden i resultat däremellan. Vad fungerade för att höja resultatet? Elevernas egen rättning och diskussion om hur provet ska göras bättre är effektivt, så kallad peer instruction.
5. “Don’t obsess about whether you give kids a number or words, it is the interpretation of them that matters”. Apropå arbetstid, formativ bedömning är inget som händer på lärarens arbetsrum. Det behövs inte mer planeringstid utanför klassrummet för att komma igång med det, det är en process som görs i samarbete med eleverna. Prata inte om “formativ bedömning” eller “synligt lärande” med eleverna utan prata istället om hur ni tillsammans kan ta reda på vad som händer med deras lärande hela tiden, inte bara i färdiga produkter som ska betygsättas och bokföras. Eleverna är experter, fråga dem! Bjud in dem att utvärdera ofta. Senast i fredags fick jag kritik av en elev för en uppgift jag hade gett dem (eftersom jag gick på konferens, hehe). Jag hade kunnat ta åt mig och tänka “Otacksamma unge, här har jag slitit för att skapa ÅT dem och så tycker de att det inte duger”. Eller “Ånej, har jag misslyckats nu igen, jag är nog en usel lärare!” Istället har jag lärt mig att tänka “Gud vad bra, VI har verkligen lyckats skapa en relation där det är helt naturligt att tala om när något inte fungerar eftersom de förväntas ta ansvar för sitt eget lärande”. Alltså, det är inte bokföringen av elevens resultat som bevisar att bedömningen är riktig, det är huruvida eleven och jag delar tolkningen av bedömningen och hur den görs som har betydelse.
specialpedagogen 