Risk för F? Utred orsaken och lös problemet tillsammans!
Höstterminen går mot sitt slut, ännu ett läsår svischar förbi och det är dags att sammanfatta elevers prestationer och väga ihop allt man vet om hur förtrogna de är med allt det som har tränats och testats under terminen. Några elever får veta att de i princip är i hamn, några får veta att det saknas en del för att det ska kunna bli ett godkänt betyg, minst E, när det är dags att registrera betyget.
En del elever har fått höra det förut och i värsta fall sitter de med flera gamla F och riskerar nu nya F. Vad gör man som lärare? Vad gör man som mentor? Vad gör man som skola? Och vad gör man som elev? Eleven som känner igen situationen vet ofta precis vad som ska göras, man skjuter upp det hela tills det kanske försvinner av sig självt. Eller så blir man sjuk eller så stressad att man inte orkar ta sig till skolan. Det finns massor av strategier att pröva för att undvika det oundvikliga men det är inte säkert att man har fått träna på de goda strategierna.
Lärare har också en del strategier för att undvika det oundvikliga. Man kan till exempel meddela mentorn att så här ligger det till och är du snäll och pratar med eleven? Eller så varnar man och tänker att det är iallafall synliggjort och eleven har väl ändå eget ansvar att hålla koll?
Det som händer med elever som inte ägnar sig åt dåliga strategier är egentligen en sida av samma mynt som det som en del lärare hamnar i. Det handlar om att båda har, för att återigen använda Hejlskovs uttryck, slagit i metodtaket. Den ena är uppgiven för att den inte vet hur arbetet ska göras och den andra är uppgiven för att inte arbetet är gjort. Så vad ska man göra?
Nyckelorden från styrdokumenten är “främja, förebygga, åtgärda”. Ofta hamnar vi direkt i “åtgärda” och då kan det kännas övermäktigt. Hur ska jag veta vad man ska göra med den här sortens elever (som inte kommer, gör, fokuserar, pratar…)? Det bästa är förstås att främja en god studiemiljö från början som bygger på dialog, att göra alla delaktiga i planeringen och där det är helt naturligt att ställa frågor för att komma vidare. En god studiemiljö handlar också om studieteknik som tränas i ett sammanhang och inte utanför i särskilda studiestugor eller liknande. Att förebygga handlar delvis om att tidigt uppmärksamma och att ta kollegor till hjälp. Men om man nu har hamnat i att man behöver åtgärda, vad gör man?
Gå tillbaka till undervisningen. En ärlig granskning av undervisningen hjälper inte bara eleverna utan är enligt forskning det allra bästa för att utveckla skolan och bli en bättre lärare. Jag tycker att de kritiska situationerna som Jakobsson och Nilsson tar upp i boken “Specialpedagogik och funktionshinder” är suveräna för att utreda på gruppnivå, alltså vad som händer i klassrummet. Det handlar om situationer som är vanliga i undervisningen men som kan ställa till det för elever som av olika anledningar upplever svårigheter med fokus eller som inte har tillräckligt med strategier för att klara det självständiga arbete som ofta krävs:
Kritiska situationer:
- Kollektiva uppmaningar och instruktioner
- Självständigt arbete
- Socialt samspel utan ledning
- Gruppindelning utan ledning
- Övergångar mellan aktiviteter
- Alla förväntas göra samma sak på samma tid
- Ostrukturerad miljö pga olika aktiviteter
Hur har det sett ut i undervisningen, finns här några ledtrådar som kan förklara varför en elev inte är i fas i studierna? Detta måste klargöras först innan man ens börjar titta på eleven själv annars är risken stor att man fastnar i individperspektivet och hittar alla möjliga anledningar hos eleven själv. Problemet med det är att det då också blir eleven själv som måste lösa problemet. Men det har ju eleven redan visat att han eller hon inte kan. Vem kan då lösa? Mentor? Nja, mentorn vet ju inte vad som händer på andra lektioner och kan ju heller inte bedöma andras kunskapskrav. Specialpedagogen kan hjälpa till med att utreda orsaker till svårigheter men kan inte heller ta över undervisning i alla möjliga ämnen för då kommer vi alltför långt ifrån en likvärdig och rättssäker bedömning. Återstår alltså kursläraren. I samarbete med mentor och kollegor och specialpedagog kan man ställa sig följande frågor för att hitta åtgärder som kan fungera bättre än bara varningar:
- Vilka framgångar har observerats, vilka situationer har fungerat för eleven?
- Vilka styrkor har eleven som man kan bygga på, intressen eller liknande?
- I vilka ämnen/kurser är det risk för att eleven inte når kunskapskraven?
- Hur ser undervisningen ut för eleven i dessa ämnen? Förekommer kritiska situationer enligt listan? Hur kan de kritiska situationerna anpassas för att bättre möta grupper och enskilda?
- Vilka anpassningar har gjorts i undervisningen för att förebygga svårigheter, både för gruppen och enskilda elever?
- Vilka ytterligare anpassningar kan göras för att underlätta för eleverna att lyckas?
- Hur allsidigt är det planerade underlaget? Finns dokumentation kring informellt underlag?
- Vad exakt saknas för godkänt betyg för eleven? Vilka kunskapskrav har inte visats?
- Kan det som behöver visas för godkänt betyg visas i andra ämnen eller kurser, genom tvärämnesuppgifter eller genom en ny kurs som behandlar samma förmågor? (Lärare är skyldiga att ta hänsyn till uppvisade förmågor även om de inhämtats utanför klassrummet).
- Har skolan något system för att snabbt fånga upp och erbjuda mattestugor, återhämtningsdagar eller håltimmar som kan användas för arbete?
Det finns ingen receptbok eftersom varken elever eller lärare kommer i tre eller fyra olika varianter. Det vi alla kan lära oss är utredningsdelen eftersom den hjälper oss att lösgöra kreativitet så att man kan komma på lösningar som kan fungera. Det enda man vet är bra att undvika är mer av samma. Om ungen inte har klarat en uppgift så hjälper det knappast att ge samma uppgift igen. Fråga eleven frågorna ovan, de är ofta experter på sig själva och har säkert mycket att komma med för att hjälpa till att höja metodtaket. Slutligen, var försiktig med att erbjuda “hjälp”. Det är ju inte säkert att det är hjälp eller stöd som behövs. Alla är inte så förtjusta i att se sig som hjälpbehövande. Det kanske bara är en annan vinkling som behövs?
specialpedagogen 
Skulle vilja trycka upp det här inlägget och skicka det till alla lärare i Sverige! Det är så enkelt men samtidigt så svårt för tyvärr ser verkligheten inte ut så här för så många barn/ungdomar.
Barn/ungdomar som sakta men säkert mals sönder pga brist på förståelse och kunskap bland oss vuxna. Fantastiskt bra skrivet!
GillaGilla
Håller med föregående talare!
Det här borde vara en självklarhet, men ack så långt ifrån detta vi är i verkligheten….
GillaGilla
Pingback: Parlör för pedagogproffs – vilka ord ska man använda och vilka ska undvikas? | specialpedagogen
Pingback: F...igen!? - Förstelärare i Svedala