Dags för standardiserade lektioner? Din viktigaste checklista inför nästa lektion!
Vi som jobbar i elevhälsoteam i skolor runtom i Sverige vet hur svårt det är att nå ut, verkligen nå ut, till alla klassrum med de råd vi har för att möta elevers behov. Vi förklarar, vi visar, vi skriver planer, vi samtalar, möter tillsammans med föräldrar och ibland BUP. Alla förstår, alla är med på tåget men vid uppföljningen visar det sig att undervisningen har tuffat på precis som vanligt. Och nu är eleven i en ännu värre sits än vid förra mötet.
Generellt åtgärdsprogram för lärare var ett försök att komma närmare pudelns kärna för att få fatt i de där ingredienserna som varje lektion behöver ha för att förebygga, träna och kompensera för funktioner och förmågor som inte utvecklats tillräckligt ännu. Nu tänker jag att det är tre ingredienser som behöver genomsyra lektioner för att få samma effekt. Dessa tre ingredienser ska inleda och avsluta lektionen och de ska förekomma så ofta det bara går under lektionen. Ingredienserna inkluderar alla elever. Här är de:
- Metakognitiva strategier: varför gör vi det här? Vad är syftet med denna uppgift? Hur skulle en riktigt driven kemist/historiker/språkinlärare/musiker….ta itu med uppgiften för att komma framåt? Hur gjorde du senast? Hur tänker du göra nu? Vilket tips kan du ge din klasskamrat om hur man kan göra? Hur gör man om man fastnar i den här uppgiften? Ann Pihlgren (Det tänkande klassrummet) definierar metakognition som “reflektion om det egna tänkandet”. Hattie & Yates (Visible learning and the science of how we learn) definierar det som “förmågan att övervaka, reglera och välja strategier när man genomför en uppgift”.
- Läs- och skrivstrategier: vilken slags text är detta? Hur vet man det? Vilka ord är speciella för just den här genren? Vilka ord känner du igen? Vilka ord är nya för dig? Vilka synonymer finns till de här orden? Antonymer? Hur gör en författare/journalist för att fängsla sina läsare? Vad behöver man kunna faktamässigt för att förstå texten? Vilka ord är viktigast i texten? Vilka meningar behövs verkligen och vilka är mindre viktiga? Hur skulle en rubrik kunna formuleras? Vilket syfte har rubriken? Vad är syftet med att ha en inledning? Hur gör man en kärnmening?
- Återkoppling: från lärare till elev, från elev till elev, från elev till lärare, fram och tillbaka i en ständig dialog kring vad som görs, varför, hur väl det görs, hur det ska göras, vad som förväntas jämfört med vad som görs, hur lång tid det kan ta, hur kvalitet ser ut och hur man känner igen det. Det är återkopplingen under lektionen, under själva lärprocessens kärna som gör skillnad. Återkopplingen ska handla om hur arbetet bedrivs och om hur uppgiften växer och om prestationen svarar mot kraven. Den ska aldrig handla om eleven själv, inte ens glada tillrop som “kom igen nu, jag vet att du kan klara det!” för hur välvilligt det än är kan det uppfattas som emotionell utpressning. Återkopplingen ska framförallt vara ett verktyg för att se om det som händer under lektionerna har någon effekt. Det verktyget går inte att använda om man inte ställer frågor: visa mig hur du tänker? Berätta vad du gör? Vad skulle hända om du…? Hur ska du använda källan? Hur kan man sammanfatta källan i en mening? Hur väl på en skala 1-5 förstår du det här efter genomgången?
Den viktigaste flippen är kanske helt enkelt att sluta påstå och prata och börja fråga istället. Det tar inte mer tid, behöver ingen förberedelse, inga särskilda metoder att läsa in sig på. Det är bara att köra. Men ändå. Vad är det som hindrar? För något är det? Om det inte är svårt, inte tar mer tid men ändå inte görs. Vad är det som gör att det inte händer?
Johanna Kullenberg och jag samtalade om detta, jag har glädjen att samarbeta med henne och det innebär häftiga pedagogiska samtal. Johanna påminde om devisen “what gets measured gets done”. Kan det vara så enkelt? Vi spekulerade vidare om det där med bedömning. Som Johanna sa: “bedömning är ett reaktivt medel som talar om hur något blev. Att mäta är ett proaktivt verktyg som ser till att något faktiskt blir gjort och därmed möjliggör insatser direkt”. Javisst är “bedömning” ett trubbigare ord än det ursprungliga “assessment”. Kan ordet ha vilselett oss så att formativ bedömning inte går att göra formativ? Hursomhelst, för att gå tillbaka till de tre ingredienserna i varje lektion, kanske måste vi mäta hur ofta vi använder de tre ingredienserna för att verkligen kunna göra en formativ bedömning av nuläge och nästa steg? Och det kan man inte göra själv. Det måste någon annan göra för jag hinner inte se det själv mitt i klassen mitt under lektionen.
Tänk om den bästa auskultationen är att räkna antalet gånger man ser att lektionen gav upphov till metakognitiva strategier, läs- och skrivstrategier och återkoppling? Efteråt kan man samtala, läraren kan berätta hur ofta han eller hon upplevde att det förekom och kollegan kan berätta hur många gånger det faktiskt förekom. Skillnaden mellan det faktiska och det upplevda kan skapa intressanta diskussioner om nästa steg för utveckling. Mäta som verktyg för nästa steg.
Annars får vi kanske införa mer standardiserade lektioner i svenska skolor? Pricka av i en matris före lektionsstart och efter för att komma ihåg de riktigt goda pedagogiska poängerna!
specialpedagogen 