Kritiska situationer – riskfaktorer att ha koll på inför planeringar!
Det är något visst med att sätta igång igen. Jag gillar känslan av att komma tillbaka i rutiner och jag gillar uppstartskänslan – allt är möjligt och nu ska det bli ännu bättre än förra året. Vi som jobbar i skolans värld har ju liksom två nyår att hålla oss till.
Jag ska till många skolor och vara delaktig i deras kickoffer och nystarter. VIlket privilegium! Bland det jag kommer att ta upp med kollegor på dessa skolor är något som alltid väcker tankar och som är viktigt att förhålla sig till i skolarbetet. Jag tänker på den sammanställning av kritiska situationer som Inga-Lill Jacobsson och Inger Nilsson gör i boken Specialpedagogik och funktionshinder (N&K, 2011). Jag tar också upp den i min bok Återkoppling för utveckling som pinfärsk är på väg hem till mig och som jag väntar med spänning på att få se.
De kritiska situationerna är vanligt förekommande i undervisning och ibland är de svåra att undvika. Man måste ändå vara förberedd på att de ibland orsakar svårigheter för elever. De kritiska situationerna är riskfaktorer (för att använda Petri Partanens ord) och eftersom vi ska jobba förebyggande utifrån ett elevhälsoperspektiv kan det vara nödvändigt att fundera över hur de kan undvikas eller minimeras. Här är min tolkning av listan:
- Kollektiva uppmaningar och instruktioner
- Självständigt arbete
- Tillämpning av tidigare kunskaper i nya sammanhang
- Socialt samspel utan ledning
- Gruppindelning och grupparbete utan tydlig ledning och instruktion
- Övergångar mellan aktiviteter
- När alla elever förväntas göra samma uppgifter på samma tid
I vårt gemensamma planeringsarbete i skolorna behöver vi vara vaksamma på om dessa kritiska situationer dyker upp lite för ofta.
Hur kan man då göra istället?
Kollektiva uppmaningar och instruktioner kan ges på flera olika sätt, muntligt, på papper, inspelat. Självständigt arbete ska vi ju inte backa för men allt tyder på att detta är en ordentlig bov i dramat när det gäller de sjunkande PISA-resultaten. Vi kan inte kasta ut barnen i självständigt arbete innan vi vet att de har verktyg att klara det. Våra så kallade hemmasittare uppges också ha gemensamt att krav på självgående är en riskfaktor. Socialt samspel är alltid riskabelt. Det viktiga är att lära barnen hantera sina känslor kring det. Nyfikna frågor kommer man långt med: vad hände på rasten? Vad hände sedan? Hur kan man göra för att inte hamna där igen?
För mig är det obegripligt hur elever får dela in sig själva i lag eller grupper i skolarbete. Att inte hålla i styrpinnen är att lämna över gruppindelningen till informella ledare och det är en stor riskfaktor för alla inblandade. Låt slumpen avgöra med digitala slumpgeneratorer eller räkna, be eleverna ställa sig i födelsedagsordning och dela in därifrån. Vad som helst är bättre än att låta dem förstå att den pedagogiska ledaren inte är beredd att ta ansvaret och skapa trygghet.
Övergångar mellan aktiviteter kan förberedas genom att skriva upp dem på tavlan. Några kanske ska ha ett schema på bordet för att ha egen koll. Listor med steg på aktiviteter förbereder. Affischer, infographics, här finns massor av kreativitet att ösa ur för att undvika denna kritiska situation.
Den sista situationen är den som orsakar mest huvudbry. Hur gör man för att tillåta olika arbetstempo utan att rusa runt och fixa arbeten till 32 olika ungar? Jag har tidigare skrivit om sandlåda, lägereld och vattenhål. Det är ett sätt att organisera för olika tempo i olika aktiviteter. Generellt tror jag att om vi slutar att sätta betyg på varje uppgift och istället gör ett sammanfattande omdöme 2-3 gånger per termin så löses mycket av det problemet. Inte ska vi hindra någon att fördjupa sig extra i ett ämne eller en uppgift? Som Abdul Chohan från Essa Academy i London sa: ”What if the cure for cancer is in the back of your classroom?”
specialpedagogen 