Bakom varje framgångsrik skola står ett starkt och drivande elevhälsoteam!
Läraren är central för elevens välbefinnande, lärande och engagemang. Men en lärare kan inte ensam stå för att skolans elever klarar sig väl. Jag vill med detta inlägg slå ett slag för det arbetslag som sällan märks och syns utåt men som kanske är det viktigaste arbetslaget för en framgångsrik skola. Utan ett drivande elevhälsoteam kommer skolans lärare inte att i grunden omfamna det relationella perspektivet. Detta perspektiv är en förutsättning för att ha förväntningar på anpassningar, ett flexibelt ledarskap och ett elevdrivet arbetssätt i klassrummen.
I det relationella perspektivet letar vi efter orsaken till svårigheter i lärmiljön som anpassas för att möta behov. Alla elever är allas ansvar. Svårigheter uppstår inte för att eleven är på ett visst sätt utan svårigheter uppstår för att lärmiljön inte fungerar för eleven. Insatser riktas inte till eleven i första hand utan till alla som har olika funktioner kring eleven.
Den skola som jag själv har varit verksam vid som lärare och specialpedagog fram till augusti i år har just fått goda vitsord från Skolinspektionen. Förutom att konstatera att skolledningen bedriver ett systematiskt kvalitetsarbete skriver de så här:
Av intervjuer med rektor, lärare, företrädare för elevhälsan och elever i samtliga årskurser samt av dokumentation som Skolinspektionen tagit del av framkommer att skolan driver ett aktivt arbete för att främja elevernas möjligheter att nå de nationella målen och kunskapskraven. Exempel som kan nämnas är lärarnas strategier för anpassning av undervisningen liksom skolans fungerande rutiner för särskilt stöd. Utöver detta framkommer att elevhälsan bedriver ett aktivt och strukturerat arbete där de har nära kontakt med elever, lärare och skolledning i arbetet med att ge eleverna förutsättningar att nå målen för utbildningen.
Hur kom vi dit? Det har tagit några år och ska sägas att utgångsläget var gynnsamt, en välfungerande skola med stark organisation, men det fanns stora utmaningar för att nå upp till uppdraget i den skollag som kom 2011 tillsammans med nya läroplaner och ämnesplaner.
Den stora utmaningen var att skapa förståelse och acceptans för att elevhälsan ska arbeta främjande och förebyggande snarare än åtgärdande. Många lärare har vant sig vid att kunna vända sig till elevvården för att remittera ärenden till ”den som har bättre kompetens” för ärendet. Det där med bättre kompetens är dessvärre en chimär, det behövs inte antingen en kompetens eller en annan, det behövs ett batteri av kompetenser som alla bidrar till att lösa en problematisk situation.
Jag har valt ut 12 punkter som jag vill framhålla som viktiga i vårt arbete med att förankra ett relationellt perspektiv och därmed goda strategier för att ge eleverna möjligheter att nå målen:
1. Rektor har alltid varit en del av elevhälsoteamet och tog tidigt beslut om att det relationella perspektivet skulle synliggöras i handlingsplaner och som begrepp i arbetet. I vår handlingsplan står uttryckligen att vi arbetar utifrån det relationella perspektivet med fokus på att undanröja hinder för lärande. Vi har systematiskt tagit bort ord som elevvård eller elevhälsovård eftersom de inte längre är tillämpliga i skolan.
2. Vi införde drop-in efter Johan Hallbergs modell i Kolsva. Det tog flera år att förankra syftet med det och vi var nog inte själva helt klara med syftet när vi började. Det allra viktigaste var att vi införde ett systematiskt verktyg för att arbeta relationellt mellan elevhälsa och pedagoger. När jag slutade i somras hade vi två dropin i veckan och de var välbesökta.
3. Vi införde elevhälsans närvaro på programlagsmöten. Sedan i våras är det ännu mer systematiskt. Syftet är att diskutera elevärenden med ännu mer fokus på att undanröja hinder eftersom man lätt hamnar i ändlösa diskussioner om vad som är svårt. Till hjälp finns en fast agenda som styr hur diskussionen förs. Detta har specialpedagogen Anna Bengtsson skrivit om och tillämpat med goda resultat på sin skola.
4. Som skolans enda specialpedagog tog jag på mig att formulera vanliga anpassningar i en meny som både elever och lärare kunde ta fram och utgå från i diskussioner om vad som behöver göras. Det finns en viss risk med att ha en fast meny med anpassningar, det kan uppfattas som det enda sättet att anpassa. Fördelarna övervägde ändå, menyn med anpassningar blev förankrad och utgjorde en ledstång inte minst för elever som annars lätt tror att anpassningar är “fusk”.
5. Jag formulerade också generella råd och anvisningar vid de allra vanligaste diagnoserna som vi mötte. I vår skola handlade det om dyslexi, ADHD, Aspergers syndrom och koncentrationssvårigheter pga till exempel depression. I denna del av menyn fanns också råd om hur man kan göra vid bedömning och betygsättning. Menyn med anpassningar och råden blev ett verktyg för att diskutera professionellt med fokus på nästa steg. Att allt var samlat på ett ställe digitalt gjorde mycket för tillgängligheten för lärarna. Vi försökte var noga med att det är diskussionsunderlag, inte regler.
6. Vi tog aktivt beslut i elevhälsan att mota bort uttryck som “svaga elever” och erbjöd andra sätt att uttrycka sig. Det gjorde vi genom att trycka på att kartläggningen av alla faktorer kring eleven är viktig för att analysen ska bli riktig. Vi har också insett sedan länge att både specialpedagog, skolsköterska och kurator behöver ha bedömningskompetens och kunna betygsmodellen vilket vi har lagt tid på att lära oss. Hur bedömer läraren att eleven inte når målen? Vad saknas? Hur har bedömningsanalysen gjorts?
7. Vi utformade frågor att ställa vid utvecklingssamtal. Mentor och elever äger utvecklingssamtalen men vi ville ha med vissa frågor som kan utgöra stöd vid eventuella behov av kartläggningar. Då behöver vi inte uppfinna hjulet igen och ställa samma frågor igen utan kan utgå från hur eleven svarade vid något av årets tre samtal.
8. Personalen deltog i en workshop kring det relationella perspektivet kontra det kategoriska perspektivet. Jag och min specialpedagogkollega Maja Lindqvist ledde den. Syftet var att synliggöra intentionerna bakom det relationella perspektivet och att lyfta möjliga sätt att tillämpa det.
9. Att utforma frågor och material till kartläggningar har varit en viktig del i att förankra det relationella perspektivet. Om vi vi elevhälsan vill att pedagogen ska göras delaktig i att lösa situationen kring eleven behöver vi gemensamma kartläggningsfrågor som stöttar samtalet. Vi formulerade särskilda frågor att ställa vid frånvaro och delade upp frågorna för att synliggöra vilka olika delar av lärmiljön vi ville ha kommentarer kring. Ibland är det så enkelt som att en sal ställer till det, ibland är det meningen med en uppgift. Alla stenar behöver vändas. Vi gick också från generellt formulerade frågor som: Hur är elevens koncentrationsförmåga? Till mer specifika frågor som också ger svar vi kunde använda: När koncentrerar sig eleven bäst?
10. Vi utvecklade klassdokument där vi i EHT och lärare kunde notera vad som fungerar för klassen. Det blev så småningom också ett dokument för kollegialt samarbete eftersom lärarna tipsade varandra om framgångsfaktorer för klassen. Syftet var att lyfta diskussionen från individperspektivet till undervisningsnivån och trycka på lärarens viktiga roll i elevhälsoarbetet. EHT har en unik insyn i vad som händer i skolan på grupp- och skolnivå och vi behövde ett verktyg för att snabbt få ut information om vad som händer i klasserna. Så här kunde det se ut: “Nu är det många som är stressade i klassen. Riskfaktorer är: skriftliga prov, hemuppgifter som ska bedömas. Friskfaktorer är: diskussioner i klassrummet, metakognitiva samtal om hur uppgiften ska lösas och under hur lång tid”. Vi använde orden riskfaktorer och friskfaktorer efter inspiration av Petri Partanen: Elevhälsoarbete är allas ansvar.
11. Jag som specialpedagog fick i uppdrag av skolledningen att utbilda alla programchefer. Det blev en blandning mellan utbildning och handledning. Fokus var på forskning om utmärkt undervisning liksom forskning om specialpedagogiska perspektiv och individualisering. Vi hade 9 pedagogiska utvecklingsmöten.
12. Året därefter fick jag i uppdrag att utbilda även förstelärarna på samma sätt. Programcheferna var med även denna gång vilket skapade möjligheter till fördjupade resonemang. Därmed hade två stora grupper fördjupad kunskap om effektiva metoder för både undervisning och analys av hinder. I samtal om “elevärenden” som vi döpte om till “elevberättelser” kan de stå för att se de komplexa sambanden på ett annat sätt än om de inte hade en gemensam plattform för att undersöka kopplingen mellan lärande och undervisning.
Allt detta gjorde också att vi i elevhälsoteamet hade konkreta punkter att utgå från i vårt eget systematiska kvalitetsarbete. Vi har alltid utvärderat läsåret och tagit nya steg framåt.
Det relationella perspektivet ställer krav på professionalitet och ledarskap på alla nivåer. Det är inte lätt att vända en skuta som sitter fast i föreställningar om att “elever med speciella behov” bäst tas om hand av någon annan. Det är inte alls säkert att man blir poppis som specialpedagog eller annan EHT-medlem. Vill man vara populär ska man ta sig an de svåra fallen själv och “avlasta” lärarna. Men likvärdigheten sätts på prov. Samma lärare som kan ifrågasätta varför jag ska lägga mig i hur undervisning i deras ämne ska bedrivas kan samtidigt kräva att jag tar hand om eleven och gör så att hen klarar ämnet. Det går inte ihop och det förebyggande arbetet hjälper till att synliggöra lärande, kunskapssyn, kultur på skolan.
Rektor i en skola som utgår från det relationella perspektivet måste ha höga förväntningar på lärare, att tro att de ska klara av att anpassa och skapa goda förutsättningar i undervisningen. Pedagoger som jobbar i skolor där det relationella perspektivet är uttalat blir bättre pedagoger.
Att utveckla undervisningen genom att ta in en föreläsare som ska berätta om hur lärare ska göra kan vara ett sätt att sätta igång processer. Men den som vill ha hållbarhet i utvecklingen börjar i elevhälsoteamet.
specialpedagogen 
Pingback: Vikten av ett bra hälsoteam | Beata-Jasmin Hussain
Reblogga detta på Vilse i klassen och kommenterade:
Hur får vi alla elever att känna sig trygga och delaktiga i klassrummen och utanför? Att använda elevhälsan på rätt sätt i verksamheten är en av de stora pusselbitarna i en lyckad inkludering. Gör elevhälsan ansvariga för social inkludering och bestäm att målet är att komma in före och inte efter att ett problem uppstått.
GillaGilla
Hej!
Tack för en inspirerande blogg! Har du lust att dela med dig av den meny med anpassningar du nämner? Är också nyfiken på de generella råd du nämner under punkt 5 🙂
Har du tips på någon bra föreläsare som behandlar ämnet inkludering/utmaningar i klassrummet?
Sommarhälsningar Mi, elevcoach
GillaGilla
Pingback: Hemmasittare kräver formativ bedömning (och en annan etikett) | specialpedagogen
Pingback: Bästa och sämsta extra anpassningen? Skolinspektionen har granskat. | specialpedagogen
Pingback: Från åtgärda till främja och förebygga med hjälp av en elevhälsoplan | specialpedagogen