Holländska lärare, kollegialt lärande och inkludering
Förra veckan hade jag förmånen att få jobba i Amsterdam med lärare från olika skolor i Holland. Skolorna är med i ett gemensamt projekt: att skapa lärmaterial i ItunesU för att kunna arbeta med ipads och datorer i undervisningen. Mitt uppdrag: att öka medvetenheten om hur materialet bör utformas för att vara så tillgängligt som möjligt och hur man kan undervisa för att möta alla. Med på studiedagarna var också Sean Ò Grâdaigh från lärarhögskolan i Galway och Hugh Schermuly som är expert på design som är tillgänglig. Apple arrangerade studiedagarna.
De holländska lärarna var mycket trevliga och lätta att få kontakt med. De talar bra engelska och kommunikationen präglades av nyfikenhet och vilja att dela med sig av tankar och erfarenheter.
Vi underströk vikten av att fånga elevernas uppmärksamhet och att inkludera många aktiviteter som synliggör hur eleverna lär sig, vad de kan och vad de behöver kunna. Det får inte landa i att varje unge sitter själv med en ipad, de ska användas för samarbete och gemensamt lärande. Den digitala tekniken möjliggör att ge en struktur som inte är beroende av att allt får plats på en sida utan kan portioneras ut tillsammans med bilder, grafer osv för att träna och underlätta att se mönster och sammanhang.
Jag avslutade min del av dagen med att göra en gemensam baklängesplanering. Om ett år, hur ser era ItunesU-kurser ut och hur fungerar de? Så här svarade de:
Vad har ni då gjort för att komma till målet? Det här tog de upp:
De markerade delarna är de avgörande faktorerna för att komma till målet. Det som är intressant är att lärarna så tydligt markerade att det kollegiala samarbetet är den allra viktigaste faktorn för att materialet ska bli bra. Inte särskilda metoder eller tips och tricks och appar. De har förstått i grunden att det är tillämpningen, experimenterandet och den gemensamma analysen av hur det fungerar som är avgörande.
Den vanligaste frågan jag får av förstelärare här i Sverige är “Hur gör jag för att få med kollegorna på banan?”. Samma fråga ställde de holländska lärarna som får anses vara en utvald grupp med särskilt ansvar för god undervisning. Deras frustration handlade i stor utsträckning om att de var ensamma om att driva sina frågor på skolan. Jag undrade varför deras rektorer inte var med och fick till svar att det var helt medvetet. Rektor ska inte vara med eftersom det kan uppfattas som att de styr lärarna. Men, invände jag, lärarna känner att det är ett stort ok att bära själva och att de inte har stöd uppifrån för idéerna. Nej, blev svaret, det kan uppfattas att det blir en styrande faktor!
Nu tog en av dem mig åt sidan och förklarade: i Holland är man mycket ängslig att ledarskap ska uppfattas som auktoritärt. Rektorer är aldrig med och fattar beslut om pedagogik, det är helt och hållet lärarnas uppgift. Men hur vet lärarna vilken riktning de ska gå? frågade jag. Det är upp till lärarna! blev svaret. Men nu upplever ju lärarna att det är en dragkamp på sina skolor, fortsatte jag. Ja men det skulle vara ännu värre om rektor stödde en viss riktning, det skulle uppfattas som ett intrång på deras mark. Ok, svarade jag, men special education då? Var är de i detta arbete? De är ju trots allt här för att lära mer om vad forskning och beprövad erfarenhet säger. Va??!! Special education har väl inte med det här att göra! Förvånade blickar. De sitter centralt och tar hand om elever som inte beter sig eller som inte klarar målen. De ser till att dessa elever får komma till “special schools” om de inte bättrar sig.
Det jag lärde mig av mitt möte med holländska lärare:
- Många skolor i Holland jobbar hårt med att implementera digitala lärverktyg och de är mycket inriktade på att få det att fungera. Jag såg fantastiska exempel på god undervisning och användning av digitala verktyg.
- Rektorerna har inte en roll i detta arbete vilket gör att lärarna är beroende av att kollegiet drar åt samma håll. Eftersom nästan inga kollegier drar åt samma håll blir det en tung börda för lärare som vill förändra att övertyga och föregå med gott exempel. De kan inte heller luta sig mot en plan eller vision kring digitaliseringen eftersom rektor “inte ska lägga sig i detta”. Jag fick ha särskild handledning med flera av lärarna som var mycket uppgivna och frustrerade över att bli mer eller mindre motarbetade av kollegor. Det kan tyckas “schysst” eller “lärarvänligt” att bortse från rektor och att låta lärarna styra arbetet men det blir precis som när lärare låter elever styra grupparbeten och sitt eget lärande. Det havererar om inte alla är extremt följsamma och en informell ledare tar över, vilket inte är bra i längden. Det förminskar möjligheten till utveckling. (Därför reagerar jag med fasa på politiska utspel som bygger på att ge lärare mer befogenheter för till exempel att remittera stöd eller som nu senast att bestämma om elever ska gå om).
- Det finns inget elevhälsoarbete eftersom skolsystemet bygger på att kategorisera både elever och lärare. Problem är på grund av elevens personlighet, attityd, sjukdom, intelligens. Det finns ingen koppling mellan undervisning och problem i skolan. Däremot var alla väldigt mån om att deras elever skulle må bra och känna lust till lärande. Jag upplevde verkligen ingen illvilja eller motvilja till goda relationer. Eleverna sorteras första gången vid 11 års ålder då det bestäms om de har potential för högre studier. Därefter sorteras de igen vid 15-16 då de söker till olika gymnasieinriktningar. Programmen rankas så att elever som går latinlinjen är “level 1” medan motsvarande fordonsprogammet rankas som “level 7” (om jag upfattade det rätt, lägre ranking var det iallafall!). När jag frågade lärarna vad de undervisade i så svarade de alltid med både ämne och “level”.
- Lärarna var urtrötta på myndigheterna som de uppfattade bara tittade på rankingsiffror internationellt och hakade på än den ena trenden än den andra beroende på vad andra länder gör. Däremot blir det aldrig någon genomgripande helhetsreform som bygger på verkliga tankar om vad skolan ska vara till för. Eftersom lärarna inte upplevde ledarskap från sina skolledningar (och inte heller förväntade sig det) blev det bristande ledarskapet från myndigheterna ytterligare ett svek som innebär att de är lämnade att ensamma fixa allt.
- Lärare undervisar oavsett stadium och ämne 25 50-minuterslektioner per vecka. De har 10 klasser som de träffar 2 gånger per vecka. De upplever att grupperna blir alltmer heterogena trots att de ibland är sorterade två gånger innan de möter dem. När jag berättade att våra svenska klasser är blandade ändå till gymnasiet blev de förskräckta! “Vi trodde att vi hade extrema olikheter i klasserna!” Lärarna upplever att det är ett problem att föräldrar lägger sig i allt oftare om allt från småsaker till betyg. Numera tar inte föräldrar bara emot ett besked om en sortering av deras barn, de ifrågasätter och protesterar. Kanske är det ett steg mot en mer inkluderande skola?
- När skolan och systemet är organiserat i kategorier blir det ingen inkludering. Helhet och samsyn under ledning och med en organisation som underlättar samarbete kring allt är grunden till inkludering på alla nivåer. Inkludering är grunden till skolutveckling, om man inte behöver fundera tillsammans över undervisningens roll sker ingen utveckling.
Avslutar med min egen cykelpåbroiAmsterdambild:
specialpedagogen 
Intressant att sorteringen kvarstår fortfarande! Var i Holland för dryga 15 år sedan och skrämdes då av den starka gallringen – och hur stolta holländarna var över den. Vi är kompetenta i Sverige som fixar inkludering så bra – och det gynnar alla i längden!
GillaGilla