Bästa och sämsta extra anpassningen? Skolinspektionen har granskat.
Den vanligaste frågan jag får är; vilken extra anpassning är den bästa? För en tid sedan fick jag en klurig fråga på Twitter; vilken är den sämsta extra anpassningen?
Lagändringen om extra anpassningar skulle underlätta för lärare och skolan vad gäller dokumentation. Man såg att antalet åtgärdsprogram hade skjutit i höjden. På vissa skolor var andelen elever med ÅP större än andelen utan ÅP.
Extra anpassningar skulle också innebära att flytta ansvaret för elevens svårigheter från eleven själv till undervisning och lärmiljö. Det här borde har föranlett ett tätare samarbete mellan elevhälsa och lärare/pedagoger samt en förändrad syn på vad specialpedagog/speciallärare ska göra men det har istället blivit mer förvirrande tycks det. Man vill veta vilken anpassning man ska sätta in som om det vore en medicin som ska bota.
Skolinspektionens rapport om skolans arbete med extra anpassningar (160826) ger mycket information om vad som görs, vad som inte görs och vad som borde göras.
Enligt rapporten visar studier att nära 40% av eleverna får specialpedagogiskt stöd någon gång under sin grundskoleutbildning. Man kan fråga sig vad specialpedagogiskt stöd innebär – är det stöd av en specialpedagog? Eller är det stödinsatser som specialpedagogen och läraren har tagit fram i samarbete? Man kan också fråga sig om nästan hälften av eleverna i grundskolan verkligen är i behov av något särskilt, som går utöver undervisningen. Kan det tyda på att ledning och stimulans inte är tillräckligt utvecklat i undervisningen?
Först ett klargörande för att komma fram till svaret på frågan om vad som är den bästa respektive den sämsta extra anpassningen. Extra anpassningar är en stödinsats av mindre ingripande karaktär vad gäller omfattning och /eller varaktighet och ges oftast inom ordinarie undervisning. Vad betyder då mindre ingripande karaktär? Ibland hör jag att det handlar om vad som skulle vara mindre ingripande i undervisningen eller för läraren/eleven. Den tolkningen kan leda till den sämsta anpassningen. Istället ska man läsa orden som mindre ingripande i elevens utbildning. Om man väljer en extra anpassning som innebär att eleven till exempel slipper läsa för att istället lyssna, då är det en insats som påverkar elevens utbildning i hög grad. Det är alltså inte en extra anpassning utan något annat som leder fel. Eleven ska istället få stöd att lära sig läsa och använda strategier som underlättar för läsningen. Hur då? Det är nu det är viktigt att leka detektiv tillsammans med specialpedagog och eleven själv. Vad är det som gör att läsningen är svår? Ingen elev har “svårt att läsa”. Däremot kan eleven ha svårt att fokusera på texten, svårt att förstå alla ord, svårt att läsa i den ordning som krävs, svårt att avkoda ordens innebörd, svårt att se hur texten hänger ihop….När det står klart vad det är som är svårt, då kan man börja fundera över vilka behoven är. Först när man har identifierat behoven kan man börja fundera över lösningar som möter behoven. Det är detta vi i skolan behöver bli mycket bättre på enligt Skolinspektionens rapport.
Men det är också viktigt att se till vilka behoven är av en förändrad undervisning. Skolan måste först identifiera detta för att hitta rätt extra anpassning. Annars kretsar analysen ändå bara kring elevens brister. I själva verket kan en elev klara sig väldigt bra i vissa ämnen och mindre bra i andra. Att identifiera det som fungerar ger viktig information om vad som påverkar elevens förmåga att utvecklas mot målen i positiv riktning.
Här är också en förklaring till varför det inte går att svara på frågan om vad en extra anpassning är. Det som är helt vanlig undervisning i en skola är något extra i en annan. Det beror på hur långt man har kommit på skolan med att skapa en framgångsrik undervisning. Det kan förstås också skilja sig mellan lektionssalarna i en skola. Kollegialt lärande handlar om mycket mer än att dela tips eller forskningsrön med varandra. Framgången i kollegialt lärande är just att lära tillsammans hur man analyserar elevers svårigheter och framgångar. Och ja, elevhälsan ska vara med i det kollegiala lärandet.
De skolor som visade ett framgångsrikt arbete med extra anpassningar hade organiserat för ett tätt samarbete mellan elevhälsan och lärare:
“Studien visar att skolor där elevhälsoföreträdare inte finns med i inflytelserika grupper på skolan lyckas sämre med arbetet med extra anpassningar”.
“När rektor inte skapar en organisation där lärare och elevhälsa samverkar, inte sätter av tid för lärarna och elevhälsan, inte drar upp riktlinjer och ställer krav så finns en risk att eleverna inte får de extra anpassningar de har behov av”.
Det finns alltså stora risker med att förknippa elevhälsan och specialpedagogen med något särskilt som inte har med ordinarie undervisning att göra. I själva verket är elevhälsan central för allt skolförbättringsarbete. Arbetet med extra anpassningar är en god indikator på huruvida skolan erbjuder en framgångsrik undervisning där elevhälsan är med redan i planeringsarbetet och har mandat att granska undervisningen utifrån delvis andra perspektiv.
Vilken är alltså den sämsta extra anpassningen? Just nu tänker jag att det är den som inte respekterar elevens rätt till utbildning utan bara tar bort viktiga delar av lärandet. Det är ju för övrigt inte en extra anpassning såsom lagen uttrycker den. Kanske kommer detta sig av alla listor på extra anpassningar som sprids mellan skolor utan närmare analys av vare sig skolors eller elevers behov? Här har intresseorganisationer och vården ett stort ansvar eftersom de gärna sprider generella råd som sätts in oreflekterat. Dessa rekommendationer behöver nyanseras, kanske tas bort till förmån för listor på elevens behov.
Vilken är den bästa extra anpassningen? Den som blir av. Den som sätts in efter en ordentlig analys av elevens behov. Min egen reflektion är att vi oftare borde sätta in extra anpassningar som stöttar utvecklingen av elevens förmåga att lära eller klara något. Inte automatiskt ta bort det jobbiga.
De tre utvecklingsområden som Skolinspektionen listar är:
- Utveckla skolans förmåga att göra en riktig analys av elevens behov. Mitt tips är att börja med att ta bort standardlistorna på anpassningar. De stärker inte professionen. Ta med elevhälsan i ett tidigt skede för hjälp med att identifiera behoven, det är vårt jobb att kunna det! Däremot kan listorna användas som diskussionsunderlag och en ingång för lärare att se vad man göra för att möta olika behov.
- Utveckla skolans förmåga att se bortom den enskilda läraren som ansvarig för extra anpassningar. Mitt tips är att organisera för att elevhälsan är med vid arbetslagsmöten för att stötta på olika sätt med hur man kan organisera de extra anpassningarna.
- Utveckla skolans förmåga att följa upp de extra anpassningarna. Mitt tips är att se detta som den viktigaste delen av formativ bedömning. Undersök effekten av insatsen och följ upp tillsammans i arbetslaget tillsammans med elevhälsan. Fråga eleven!
Att utveckla dessa punkter innebär att jobba med en skolförbättring som främjar arbetsmiljö och studiero för skolans personal och elever. Det som skulle underlätta för skolans dokumentation har istället blivit det som tar allra mest tid för lärare enligt rapporten Låt lärare vara lärare. Min oro är att vi missar att ta tillvara all kunskap om vad som faktiskt behövs för att klara av detta. Fokus på elevers brister och lärares arbetssituation leder inte framåt. Kompetens från alla skolans funktioner och samarbete mellan dem gör det.
Läs gärna också:
Bakom varje framgångsrik skola står ett starkt och drivande elevhälsoteam!
Planera för höstens bästa extra anpassning redan nu
specialpedagogen 
”Ingen har svårt att läsa” ska man tolka det som att du anser att dyslexi inte finns?
GillaGilla
Nej så ska man inte tolka det. Som jag skriver i fortsättningen är det viktigt att undersöka vad det är som gör det svårt att läsa. Dyslexi innebär ju till exempel att det är svårt med avkodning men det kan finnas många andra orsaker till att en elev har svårt för att läsa. Min poäng är att vi inte får underminera en elevs utbildning. Elever med dyslexi har lika stor rätt att lära sig att läsa som alla andra. Däremot kan det behövas annan sorts träning, hjälpmedel, många strategier och anpassade uppgifter. Men att låta elever slippa läsa är förkastligt.
GillaGilla
Förr träffade en speciallärare elever för att analysera vad som var problemet med läsningen. Därefter sattes olika åtgärder in. Idag finns tyvärr speciallärare i allt mindre utsträckning på skolorna. Att komma framåt i sin läsning kräver ett hårt och intensivt arbete med jämna mellanrum. Finns tyvärr ingen kvick fix som många tycks tro. Sverige behöver många fler speciallärare.
Finland har fattat detta. Därför ligger de långt fram i Pisa.
Finland låg långt efter för många år sedan. Då åkte man till Sverige för att studera oss och våra metoder.
Det var på den tiden när det fanns gott om speciallärare i den svenska skolan.
Idag överger inte Finland sitt framgångskoncept, medan vi i Sverige har gått helt vilse.
Johnny
GillaGilla
Och även om det finns speciallärare på skolan så får man inte alltid gå in med det stöd som man ser behövs…
Förutom anpassningar i undervisningssituationen behöver man som speciallärare ibland träffa en elev enskilt för att analysera behoven. Ibland behöver man träffa elever i en en-till-en-situation för intensivträning en kortare period – men rektor säger nej till båda och anser att ”det bryter mot skollagen att exkludera elever” och att det bryter mot det salutogena synsättet som ska råda… Vi speciallärare påstås då vilja ”leta fel att laga” i stället för att ”bygga på styrkor” när vi analyserar behov…. och blir anklagade för att vilja vara ”skrubbtanter”.
Allt stöd ska enligt rektor ske i klassrummet alt i mindre grupp – även om det i vissa fall kan bli en mer utsatt situation för eleven i fråga eller att det helt enkelt inte fungerar. Så många gånger får man som speciallärare göra en ”generell insats” som passar många i stället för det riktade, specifika stöd som eleven i fråga faktiskt behöver… Även fast elev och föräldrar också frågar efter det mer riktade stödet.
GillaGilla
Har ni tittat på Response to intervention? Det är ju ett evidensbaserat sätt att jobba med intensivträning som både inkluderar och erkänner enskild träning. Det låter som om balansgången mellan skolans behov att utveckla det inkluderande arbetssättet och elevens behov inte riktigt håller. RTI kan vara en lösning då. Den viktigaste frågan är ju om man har identifierat rätt behov och rätt insats. Enligt lag ska stödet främst ges inom ramen för undervisning så det är viktigt att följa det. Men extra anpassning ska också ge eleven rätt till det stöd som behövs, förutsatt att man har identifierat rätt stödbehov. En balansgång som måste diskuteras utifrån elevens rött att inkluderas, vara delaktig och få rätt stöd.
GillaGilla
Pingback: Kartläggningen är inte bara för nyanlända - Sara Bruun
Elevens rätt har kommenterat, eller snarare spritt, din artikel via https://www.facebook.com/elevensratt/photos/a.1160752767271136.1073741828.1146147995398280/1366534200026324/?type=3.
Bra skrivet.
Cilla Lundsdtröm
GillaGilla