En effektiv aktivitet för kollegialt lärande
Temat för vår första träff med förstelärarnätverket var “stöttning”. Det är ett ord som man kan diskutera ur många olika synvinklar och tillämpa på många olika situationer. Att hitta en balans mellan krav och stöttning är en viktig del av en fungerande undervisningssituation.
Hög kravnivå som paras med låg grad av stöttning (Det här ska du kunna och jag förväntar mig att du kan ta eget ansvar för att kunna det) kan ge en mängd beteendeproblem. Elever som inte gör det som förväntas, som “glömmer”, trotsar, flyr undan kan bli en effekt av att undervisningen mest befinner sig i den rutan.
En låg kravnivå som paras med hög stöttning (Jag tror inte att du klarar mer än så här och jag hjälper dig hela vägen utifrån min tro på vad du klarar) kan leda till elever som lär sig att de inte kan.
En låg kravnivå tillsammans med låg stöttning (Bäst att lägga nivån lågt så kan de säkert klara det på egen hand) kan leda till uttråkade elever som inte förstår vad som förväntas och därmed inte gör det de ska.
En hög kravnivå och samtidigt en hög grad av stöttning (Det här ska du kunna och jag förväntar mig att du klarar det med hjälp av mig, dina klasskamrater, dessa verktyg, min återkoppling osv osv) ger engagerade elever.
Två av förstelärarna i nätverket kom på en briljant idé. Uppdraget som dessa förstelärare ha fått är formulerat ungefär så här: “Du ska initiera aktiveter för kollegialt lärande”. Det är en viktig formulering eftersom den understryker det kollegiala. En formulering som “du ska leda det kollegiala lärandet” är problematisk eftersom det kan leda till tankar om att försteläraren ska lära sina kollegor saker. En hårfin skillnad kan tyckas men jag upplever att det ändå har betydelse. Att leda ett lärande kan betyda att försteläraren är den som bestämmer kring lärandet och då kan det ju i värsta fall leda till att lärandet inte blir kollegialt – det är inte något som alla upplever har samma angelägenhet. Ett kollegialt lärande är ju att hela kollegiet lär sig tillsammans, med och av varandra.
Jag brukar visa två bilder som illustrerar detta:
De flesta brukar skratta till lite igenkännande. Det är lätt att hamna i ett kollegialt lärande som innebär ett parallellt spår bredvid de behov och utmaningar som möter i klassrummet. Tanken är förstås att lärdomar som sker parallellt ska syfta till att möta utmaningarna i klassrummet men det sker inte alltid om vi inte odlar ett kollegialt lärande som transfererar de nya kunskaperna till konkreta situationer.
Hursomhelst, vi diskuterade just aktiviteter för det kollegiala lärandet och då berättade dessa lärare (som just nu får vara anonyma eftersom jag inte har frågat dem om de vill bli omnämnda) att de initierat en aktivitet utifrån bilden som vi hade talat om tidigare.
De bad sina kollegor ta upp utmaningar som de upplever i undervisningssituationer när det gäller vissa elever. Syftet med aktiviteten var att se om graden av stöttning och krav kunde spela roll i dessa elevers beteendeproblem. Bilden tjänade som verktyg för kollegiala samtal som hade som syfte att utveckla diskussionen om elever i svårigheter kopplat till undervisningskontexten. Diskussionen behövde aldrig handla om anklagelser kring vissa lektionsplaneringar eller sätt att vara utan alla höjde blicken, fick gemensam syn på problematik och möjliga orsaker samt ett forum för att ge varandra råd om mer förebyggande och främjande insatser, till exempel genom att anpassa kravnivå och graden av stöttning. Briljant var ordet!
specialpedagogen 