Kollegialt lärande kring det svåraste – vid sidan om det andra kollegiala lärandet?
Kollegialt lärande är viktigt, det är väl ett begrepp som är en självklarhet för att utveckla och förbättra skolan. Ofta är det tänkt att det är förstelärare som med Skolverkets ord ska “leda det kollegiala lärandet”. Vad detta innebär i praktiken är svårare att utröna. De ska vara förebilder, de ska utveckla vissa områden och de ska ibland också handleda sina kollegor.
Tyvärr har vi inte alltid grundat med att etablera en samsyn kring de viktiga begreppen. Att leda kollegialt lärande kan innebära handledning men handledning kan betyda rådgivning, vägledning, boksamtal och blir inte särskilt ofta de kvalificerade samtal som jag tänker på när jag tänker på ordets innebörd.
Vi tycker och konstaterar när vi diskuterar svåra utmaningar. Vi tycker att elever ska lämna datorer, äta mer frukost och ha bättre föräldrar och varför inte ett annat samhälle eller mer jävlar anamma? Vi konstaterar att elever inte kan, inte beter sig och inte lär som det är tänkt.
Vi hamnar helt enkelt i specialpedagogiska frågor men specialpedagogen och specialläraren är (oftast) inte de som ska leda dessa samtal. Jag möter alltför ofta föreställningar om att de som ska utveckla och leda det kollegiala lärandet ska se till att bara de allra svåraste elevärendena ska hamna på specialpedagogens/speciallärarens bord. Så många elever som möjligt ska man försöka hantera innan man kan börja tala om specialpedagogik. Det innebär att:
- Speciallärare och specialpedagoger ska enligt lag främst arbeta hälsofrämjande och förebyggande. Om de bara “får” de allra mest utmanande ”elevärendena” så tvingas de arbeta mot lagen.
- Ingen vet vem som ska avgöra vilka skolsvårigheter som faktiskt är mest svåra och utmanande. Var går gränsen?
- Skolan utvecklas till en viss gräns men det som man anser är svårast är inte föremål för utveckling trots att vi som har specialpedagogisk kompetens vet att dessa utmaningar ofta handlar om grundläggande värderingar, metoder, förhållningssätt och arbetssätt. Man organiserar för ett metodtak.
- Man uppfyller inte kravet på vetenskaplig grund om man fortfarande tror att specialpedagogik är något som har med vissa elever att göra.
Skolverket länkar på hemsidan till några uppföljningar av förstelärarreformen men ingen av dem har perspektivet framgång vad gäller elevers kunskapsutveckling och uppdraget “en skola för alla”. Att Skolverket anser att förstelärarreformen har varit framgångsrik handlar alltså om själva implementeringen av reformen, inte skolutveckling i sig. En rapport från 2015 visar att elever som haft förstelärare inte har högre måluppfyllelse än elever som inte haft förstelärare.
Sammantaget framträder en bild av att skolan trots stora ansträngningar centralt med karriärvägar och skolutvecklingsfunktioner inte har lett till att skolor bättre hanterar de allra svåraste utmaningarna. Skolfrånvaro, skolavhopp, oförmåga att bemöta elever med funktionsnedsättningar är fortfarande så graverande att regeringen nu beslutat att kunskaper om npf skrivs in som egen punkt i examensordningen för specialpedaoger och speciallärare. Detta beslut speglar det problem som skolutvecklingen har:
Man tänker att skolutveckling kan ske till en viss gräns, sedan överförs ansvaret för de svåraste eleverna (enligt vem de är svårast är inte alltid klart) till andra yrkesprofessioner som speciallärare, specialpedagoger eller varför inte en uppsättning vårdare med olika funktioner som man lägger till suffixet “pedagog” till för att legitimera plats i skolans värld.
För sanningen är att det inte är så lätt att ha en handledande funktion när gruppen hamnar i utmanade “elevärenden”, ett ord som förstärker det kategoriska perspektivet och lägger svårigheterna i knät på eleven. Ofta hittas orsaker till elevärendena i bristande resurser för att ta hand om svårundervisade elever. När man hittar behoven i resurser så lägger man effektivt över ansvaret på någon annan. Svåra frågor som förklaras av bristande resurser eller att andra aktörer inte gör sin del av arbetet bidrar till ett bristande ledarskap.
Ledarskapsfrågor är centrala inom specialpedagogiken. Vi kan lägga ansvaret på många andra utan att någonsin hitta en lösning som faktiskt utvecklar elevens kunskaper och bidrar till en utveckling av skolans verksamhet.
En handledare behöver stärka sina kunskaper om hur man leder samtal så att de inte utmynnar i tyckande och konstaterande eller diskussioner där man argumenterar snarare än resonerar. En handledare behöver ha koll på att alla tre nivåer berörs i samtalen när man resonerar: individ – grupp- skolnivå. En handledare behöver också ha koll på att teori och praktik kan utmanas av deltagarnas erfarenheter, kunskaper och värderingar och veta vilka typer av frågor som kan ställas och vilka metoder som kan användas för att utmana föreställningar utan att hamna i rådgivande eller tillsägelser. En handledare i skolans värld bör också ha kunskaper och erfarenheter i att planera och genomföra undervisning för att kunna ställa relevanta frågor om detta.
Jag är övertygad om att för att hitta ett sätt att komma vidare i det kollegiala lärandet så att vi också blir stärkta i rutiner, metoder, förhållningssätt för att nå uppdraget om en skola för alla så måste vi också våga ta i de allra svåraste utmaningarna och inte skicka dem vidare till andra. Jag är också övertygad om att det går. Vi kan träna på att bli mer lösningsfokuserade än problemlösningsfokuserade. Dessutom är det ett mer vetenskapligt grundat sätt att se på skolutveckling för alla.
Det är inte främst dåliga lärare som inte kan hantera alla elever som sätter stopp för utvecklingen. Det är inte heller dåliga specialpedagoger/speciallärare som inte förmår göra det som lärare anser att de ska göra som hindrar utvecklingen. Det är medarbetare som inte får möjlighet att mötas under strukturerade former kring skolsvårigheter utifrån många perspektiv i ett systemtänk.
Skolverket har nu och under januari 2018 en satsning för att söka statsbidrag för att delta i Specialpedagogik för lärande, en satsning som just syftar till att ta tag i de svåra men skolutvecklande frågorna om hur vi kan nå även dem som är svåra att nå på ett strukturerat sätt. Här är hållbar långsiktig utveckling i fokus. Här kan du läsa mer om det: Statsbidrag Specialpedagogik för lärande
2018 kommer jag att i ännu större utsträckning samarbeta med Maja Lindqvist, lärare, specialpedagog och handledare som jag nu är glad av att ha haft som kollega i snart ett decennium. I februari erbjuder vi en två dagars kurs för att stärka kompetensen i att handleda grupper. Målgrupp är de som har i uppdrag att handleda:
Vi erbjuder också en heldagskurs 15 februari för att stärka det åtgärdande arbetet:
specialpedagogen 