Främja och förebygga – se till att det inte bara är ord som skjuts från höften!
I mitt förra inlägg resonerade jag om kollegialt lärande för och om undervisningen. FÖR undervisningen handlar om att lära sig vad som generellt anses viktigt medan OM undervisningen handlar om vad som är specifikt nödvändigt på den egna skolan. Jag funderar på om förstelärare ofta har i uppdrag att leda kollegialt lärande FÖR undervisningen medan specialpedagoger/speciallärare borde ha i uppdrag att leda kollegialt lärande OM undervisningen.
Hur ska detta gå till i praktiken då? Det är ju inte vattentäta skott mellan de båda ingångarna och det är inte heller vattentäta skott mellan förstelärares och specialpedagogers kompetens. Många förstelärare är skickliga på att undersöka effekten av undervisningen på elevers lärande och många specialpedagoger är skickliga på metoder och arbetssätt och har en stor arsenal att ösa ur. Mitt förra inlägg var alltså inte menat att skilja de båda kompetenserna åt utan snarare ett sätt att tydliggöra att rollerna kan utformas från två håll. När de båda ingångarna samverkar på många plan sker utveckling tänker jag. Idag vill jag lägga till elevhälsans roller i arbetet.
Rektor Janne skrev i sin förra blogg om hur vi ibland skjuter från höften, ibland utövar extremt kontrollbehov när vi ska försöka förebygga. Vi kan bli för vårdslösa eller för hämmade i arbetet skriver han. Jag tänker att det är svårt att hålla balansen mellan skjuta från höften och oroligt kontrollerande utan en gemensam förståelse för begreppen: främjande och förebyggande. (I skollagen uttrycks det: förebyggande och hälsofrämjande).
Främjande arbete handlar om vad vi vill förstärka, ha mer av. Förebyggande arbete är att undanröja hinder. Både främjande och förebyggande arbete kan bedrivas generellt och specifikt, dvs man kan tänka att det borde vara främjande eller att det är potentiellt förebyggande FÖR undervisningen men man kan också tänka mer riktat specifikt utifrån kunskap OM undervisningen.
För att kunna definiera vad det främjande och förebyggande arbetet innebär måste vi börja i en förståelse för vad salutogent förhållningssätt betyder och vad som skiljer det från ett patogent förhållningssätt. Salutogent betonar det friska, patogent utgår från det sjuka.
Främjande arbete
Vi kan tänka generellt främjande utifrån ett patogent synsätt: “det här är metoder som brukar främja lärandet hos elever med NPF-diagnoser”.
Eller specifikt främjande utifrån ett patogent synsätt: “det här främjar lärandet hos Kalle i 6A, det behöver vi tänka på eftersom han har en NPF-diagnos”.
Vi kan också tänka generellt främjande utifrån ett salutogent synsätt: “det här främjar lärandet för elever enligt forskning”.
Eller specifikt främjande utifrån ett salutogent synsätt: “det här förstärker det som funkar för Kalle i 6A”.
Förebyggande arbete
På samma sätt beskriver Ingrid Hylander skillnaden mellan ett patogent förebyggande arbete och ett salutogent förebyggande arbete i antologin om elevhälsa från SPSM:
För att ge ett konkret exempel: att sätta på barn flytväst för att undvika att de drunknar är en förebyggande men patogen insats. Medan en salutogen insats är att lära barn att simma så att de klarar sig i vattnet med allt vad det innebär av lek, lust och vardagsmotion (sid 49-50).
Vi kan tänka generellt förebyggande utifrån ett patogent synsätt: “det här måste vi göra för att förebygga att elever med NPF hamnar i svårigheter”.
Eller specifikt förebyggande utifrån ett patogent synsätt: “det här måste vi göra för att Kalle inte ska hamna i konflikt på grund av hans NPF”.
Vi kan förebygga generellt utifrån ett salutogent synsätt: “Så här gör vi för att lära våra elever att skapa goda strategier och förstå vikten av att kunna planera så att de inte hamnar i svårigheter ”.
Eller så kan vi förebygga specifikt utifrån ett salutogent synsätt: “den här kritiska situationen gör vi om så att den istället stärker Kalles strategier för att kunna leka med sina kompisar”.
Tillbaka till kollegialt lärande FÖR och OM undervisningen. Detta gemensamma lärande kan alltså utgå från ett patogent synsätt eller ett salutogent synsätt. Om vi skjuter från höften utifrån ett patogent synsätt är risken stor att vi inte träffar rätt eftersom det som är “sjukt” ofta är ganska specifikt. Att skjuta från höften salutogent är inte lika riskabelt eftersom det är fokus på det friska och det friska finns lite överallt även där det också finns svårigheter. Men bäst är förstås om vi kan träna på att vara mer specifika och riktade utifrån kunskap OM undervisningens effekter på våra elever.
Elevhälsan har i uppdrag att arbeta främjande och förebyggande
Elevhälsan behöver enligt min erfarenhet, träna på att gå från ett generellt främjande arbete där man gör insatser av olika slag utifrån olika kompetenser och var och en kallar det främjande utifrån den egna professionen. Det resoneras sällan om huruvida det är patogent eller salutogent. En del kallar att ha samtalsterapi för främjande, andra kallar det åtgärdande. Någon hävdar att hälsosamtal är främjande medan andra menar att de är potentiellt förebyggande. En talar om att öppen dörr till professionen är främjande eftersom elever kan komma när de behöver. Centralt är att vi låter det vara ok att kalla allt lite vad som helst i hela styrkedjan*. Det är tyvärr eleverna som drabbas av detta inkonsekventa och alldeles för lite evidensbaserade sättet att arbeta. Evidensbaserat kallar jag att samla kunskap OM undervisningens effekter på elevers lärande.
Så här kan man göra istället:
Ett främjande arbetssätt
Ett elevhälsoteam fick i uppgift att ta fram underlag som visar sådant som är bra på skolan. Sådant som eleverna uppger som positivt, som hjälper dem att utvecklas och trivas på skolan. I enkäter framkom att det är många elever, 98%, som upplever att de får vara som de är på skolan. Att det finns en stor tolerans och att man inte behöver vara orolig för att känna sig annorlunda. Underlaget analyseras utifrån olika perspektiv och här tänker jag att det är viktigt att både förstelärare och specialpedagoger samt resten av den samlade elevhälsan inklusive rektor är med. Vad är det vi gör som gör att elever känner så? Det är alldeles för enkelt att konstatera att “vi har så fina elever!”. Gräv i vad vi faktiskt gör under en skoldag som framkallar, främjar och förstärker denna känsla:
- Hur möts eleverna när de kommer?
- Vad händer på väg till lektionerna?
- Vad sker under lektionerna?
- Hur ser det ut när eleverna går mellan salarna?
- På rasten?
- Hur är det i matsalen?
- Hur avslutas skoldagen?
Vad gör vi vuxna som förstärker vi-känslan? Teamet kom fram till att det redan i receptionen finns ett fint bemötande med en vuxen som hälsar och att alla vuxna håller upp dörrar för elever. Det finns gott om aktiviteter vid sidan om undervisningen som stärker grupper. Elevrådet ges stort utrymme och delar ut godis på alla hjärtans dag och ser till att alla får ett hjärt-kort. Undervisningen präglas av att eleverna får välja mellan olika sätt att arbeta och lärarna är tydliga med att resultaten differentieras så att eleverna har många möjligheter att visa vad de kan på olika sätt. Samarbetslärande är vanligt och lärarna fokuserar på att träna strategier för läsning, skrivande, planering med mera. Alla lärare placerar elever och även i matsalen används placeringskort den första månaden av terminen så att ingen lämnas ensam.
Listan blev lång på sådant som kan förstärka elevernas upplevelser av att få vara som de är. Vad av det som står i listan kan vara avgörande för att eleverna ska fortsätta att känna så? Vi ringade in några avgörande punkter som på denna skola var att eleverna blir bemötta med respekt, att de möts av någon direkt på morgonen, att de får inflytande i undervisningens och vet att de kan få jobba på delvis olika sätt.
Hur kan dessa saker förstärkas? Vilka metoder kan ytterligare stärka, främja elevernas upplevelse?
Nu gick vi in på detaljnivå med exempel på vad man kan säga när man möter elever på morgonen, vilka arbetssätt som kan användas i undervisningen och hur man återkopplar med exempel på formuleringar. Inslag i undervisningen som främjar gruppkänsla togs fram, till exempel att låta eleverna säga positiva saker om varandra och att låta eleverna ge positiv respons på klasskamraters ansträngningar. OBS att dessa detaljer utgår från den aktuella skolan, det är inte säkert att de är genomförbara på andra ställen.
Simsalabim så har vi nu en lista med konkreta insatser som främjar elevers känsla av att få vara som de är och som därmed stödjer deras utveckling mot utbildningens mål. Specifikt, evidensbaserat, utifrån kunskap OM elevernas upplevelse av skolan med ett salutogent synsätt i botten.
Det främjande arbetet sätts igång och följs upp på möten, under lektioner och med nya enkäter där eleverna får dela med sig av sina tankar.
Att främja på detta sätt är inte att skjuta från höften. Det är inte heller att fokusera på det svåra, det tunga, det sjuka. Det är att använda information OM det vi gör och förstärka det vi vill ha mer av för att säkerställa att eleverna fortsätter att uppge att de känner sig välkomna som de är i skolan. En viktig inställning för att utvecklas mot målen.
Att jobba på detta sätt är roligt, det skapar vi-känsla i gruppen och en känsla av sammanhang. Det är helt enkelt salutogent och främjande även för personalen.
*Se till exempel PM från regeringen om att examensordningen för lärare i framtiden ska specificera kunskaper om neuropsykiatriska svårigheter eftersom man vill att skolan ska jobba mer främjande och förebyggande. Ett praktexempel på obefintlig insikt i specialpedagogik och bristande kunskap om vad förebyggande och hälsofrämjande arbete är enligt forskningen. Ett skjuita-från-höften-exempel på generellt främjande och förebyggande arbete utifrån ett patogent synsätt.
specialpedagogen 