specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

När behov blev rättighet

Hösten är en tid av överlämningar, nya relationer och kontakt med vårdnadshavare. Det handlar om nystart, förväntan och hopp men också om oro och bekymmer. Vårdnadshavare kontaktar sina barns nya skolor om de behov som deras barn har för att försäkra sig om att barnen får fortsatt stöd. Avlämnande skolor delar med sig av information om vilka elever som bär svårigheter som alla tänker kommer att bestå och orsaka bekymmer även i nästa skola eller skolform. 

Photo by Cole Keister on Pexels.com

Det är mycket tal om behov. Ur ett professionellt pedagogiskt perspektiv blir det ibland lite svårt att förstå innebörden i detta lilla ord. Olika människor och olika aktörer utanför skolan tolkar ordet på ett sätt som inte kopplar det till läroplan och skollag. Skolan med sitt urholkade självförtroende tar tacksamt (nåja) emot all information om olika behov och försöker pussla ihop dem med den kärnverksamhet som skolan ansvarar för. Det blir inte bra. 

Behov tolkas ofta som något som en elev har rätt till. “Mitt barn har behov av längre provtid!” kan en vårdnadshavare säga. BUP talar om för skolan att en av deras patienter har “behov av att få uppgifter på E-nivå” eller att en patient “har behov av en mindre grupp och anpassad studiegång”. Naturligtvis har föräldrarna redan informerats om vilka behov vården ser att deras barn har behov av i skolan. Det är bara att föra över informationen om behoven till skolan så vips är det klappat och klart. 

Skolan tar emot åsikten, för i ärlighetens namn är det att betrakta som en åsikt eller en färdig standardlösning, att en elev behöver till exempel anpassad studiegång. Om då rektor hellre vill följa skollagen så måste rektor göra föräldrarna besvikna. Det går inte att bara fixa till en anpassad studiegång, det måste föregås av grundlig utredning om hur skolan kan möta elevens lärbehov och man måste pröva andra insatser på individ-, grupp- och skolnivå innan en rektor kan ta ett så drastigt och ingripande beslut. Dessutom måste man beakta att anpassad studiegång ofta leder till frånvaro. Frågan är om det är värt det? 

Men det är doktorn som har sagt det! kan en besviken och frustrerad förälder utbrista. Föräldern har nämligen fått kämpa för sitt barn hela skoltiden och sätter sin tilltro till andra professioner för att säkerställa att barnet ska klara sig. Underförstått: du är bara en rektor eller specialpedagog, vad vet du om mitt barns behov? Ska du gå emot den medicinska bedömningen om rätt medicin? 

Photo by Anna Shvets on Pexels.com

Så här kan man fortsätta. Hemmet och eleven propsar på sina behov, uttryckta i form av lösningar, allt från längre tid på prov till en assistent som skriver åt eleven till särskild placering. De anser att det är klarlagt att så här ser behoven ut, det vet vi sedan länge och dessutom har vi vården bakom oss! Skolan å andra sidan jobbar hårt med tillgängliga lärmiljöer eftersom det är något som alla ska jobba med. De har börjat se på stöd som något som sker hela tiden men ibland är det mer intensifierat. Föräldrarna blir vansinniga, vadå, ska mitt inte få särskilt stöd? Ska ni strunta i alla de behov som mitt barn har? 

Jag har också suttit på andra sidan bordet som förälder och frustrerat försökt få skolan att förstå mitt barn utan att känna att jag har lyckats med det. Jag vet hur det känns. Men jag är också specialpedagog och lärare. Jag vet hur det känns att försöka pussla ihop det hela så att det ska fungera för eleven inom ramen för den undervisning som eleven har rätt till, ibland på sätt som föräldrarna och vården inte ens har i sin föreställningsvärld. Den pedagogiska uppgiften för dem som sitter på andra sidan bordet är att förklara hur vi jobbar på denna skola med att se våra elever, följa deras utveckling, uppmärksamma bekymmer och hantera dem snabbt och med grund i pedagogisk forskning och beprövad erfarenhet. 

En av de pedagogiska uppgifterna är att förklara att behov inte är samma sak som en lösning. Längre provtid är inte ett behov. Det är en möjlig lösning om skolans lärare använder prov på traditionellt sätt. Om skolans lärare däremot har prov för att eleverna ska kunna utvärdera förståelsen för saker tillsammans med läraren så är inte längre provtid alltid en bra lösning. Läraren kan ju ta in proven och be eleven komplettera muntligt om det finns skäl att undersöka elevens förståelse ytterligare. 

Alla individuella insatser måste också problematiseras i skolan. Tillåter denna lösning att eleven utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål (läroplanens andra och tredje kapitel)? Eller finns risk att eleven inte utvecklar egna strategier eller hålls tillbaka i sin kunskapsutveckling? 

Photo by Andrea Piacquadio on Pexels.com

Jag tror att de allra flesta “behov” som uttrycks av vården och hemmen är sådant som de har kommit på är bra för att sänka stress hos deras barn och patienter. Men egentligen borde behovet formuleras så här: XX har ett behov av att slippa stress som hindrar lärandet och förmågan att prestera”.

Då kan skolan komma på en hel hoper lösningar, stödinsatser, som kan möta det behovet. Särskilt om hemmet. eleven och vården tillsammans med skolan berörda personer kan specificera i vilka situationer som stressen ökar. Är det i provsituationen? Jamen då finns ju massor av lösningar inklusive att göra prov på andra sätt eller att visa kunskaper på andra sätt. Är det i helklassdiskussioner när läraren tycks kräva att man räcker upp handen fast man inte vill? Jamen då finns ju mängder av lösningar som inte ens är stödinsatser riktade mot eleven utan metoder som främjar elevens förmåga att delta. Är det stress i situationer när man ska läsa på tid? Jamen då organiserar vi läsandet så att man kan ta olika lång tid på sig för att läsa och förstå en text. Är det vid genomgångar? Jamen då finns ju mängder av metoder för att träna eleverna på att fokusera en bit i taget och använda varandra som resurser för att samtala om delar i genomgången (lösningen att få powerpointbilder utprintade i förväg är en förlegad tradition som inte hjälper ett skvatt om det är elevens förståelse vi vill åt. Dessutom behöver vi inte printa dem idag, de är delade i elevens digitala portfölj). 

Behov är inte samma sak som lösning. Behov i skolans värld ska (läs lagen och allmänna råd) kopplas till elevens utveckling mot utbildningens mål. De ska alltså kopplas till utvecklingsbehov för att komma vidare, lärbehov. Utveckla strategier, utveckla förståelse för kunskapsområden, utveckla förmågor och utveckla färdigheter. Behov i skolan måste få uttryckas som behov av att utveckla. Sen är det skolan som ansvarar för att eleven får möjlighet att utveckla det som ska utvecklas, det är inte eleven själv som har det ansvaret. Kanske är det där skon klämmer? Många föräldrar har sett att skolan lägger ansvaret på eleven själv att på egen hand göra sådant som i dagsläget inte går att göra? 

Är det ord som ansvar, stress och utveckling som vi ska använda istället för detta eviga “behov” som kan betyda allt, oftast uttryckt som rättigheter. Mitt barn har rätt till en assistent har blivit mitt barn har behov av en assistent. Det låter lite mer…medicinskt? I engelsktalande litteratur talas om learning needs. Vad skulle hända om vi också anammar det där lilla oansenliga “lär” och fogar ihop det med behov: lärbehov

Behov och lösning är inte samma sak. Skolans pedagogiska uppgift är att förklara det och efterleva det. Annars har vi snart 50% av varje skolas elever som har behov av=rätt till en egen lärare. Vi kan ju fundera över vad det skulle innebära ur ett individperspektiv, vad det gör med de elever som lär sig att de inte kan lära om de inte har till exempel en egen assistent. Vi kan ju fundera på vad det gör med synen på utvecklingsmöjligheter. Vi kan ju fundera på vad det skulle innebära ur ett samhällsperspektiv. 

Photo by Pixabay on Pexels.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 28 september, 2020 by i Uncategorized.
Rektor Reflekterar

Täby Enskildas Jan Liljegren om lärande och utveckling

En skola som läker och lär

skola specialpedagogik utbildning speciallärare elevhälsa funktionsnedsättningar

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

Skolutveckling, digitala lärverktyg och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: