specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Vad ska vi ha specialpedagogen till egentligen? Nu vet vi!

Ibland ställs frågan i rubriken både internt och publikt. Jag vill nog påstå att ingen yrkesgrupp inom skolan är så åsidosatt, missförstådd, till och med offentligt exkluderad som yrkesgruppen specialpedagoger. Dagligen får jag information om hur specialpedagoger får sköta sitt uppdrag på egen hand utan att vara inkorporerade i verksamhetens organisation. Ibland har det resulterat i att specialpedagogen också håller sig i sin hörna, på sitt rum och drar sig undan de samtal de så desperat skulle behöva leda eller i varje fall delta i. Jag minns ett nätverk för specialpedagoger som jag höll i, temat för dagen var det förebyggande arbetet. I salen bredvid satt förstelärarnas nätverk och analyserade elevenkäter. Häpp. Men så ser det tyvärr ut. Vi har en utbildning som en del inte vill använda i skolan och som en del vill använda men inte vet hur och som en del inte känner till men tror att det kan vara bra, ibland. Vi är själva inte så bra på att uttala och formulera vad vi kan bidra med och det kan delvis kopplas till att vi inte är delaktiga i att organisera arbetet utan tas in när det “behövs”, ofta när vi har elever som har misslyckats till den grad att ingen längre vet hur man ska göra med dem. Då förväntas specialpedagogen ha svaren ingen har haft tidigare. När det visar sig att inte heller specialpedagogen har de ultimata svaren höjs frågan igen: vad ska vi ha dem till egentligen? 

Men nu har vi ett verktyg för att svara på frågan.

Specialpedagog med kompetens att utveckla skolan är titeln på en ny bok skriven av Anan Bengtsson och ida Necovski. Namnkunniga författare som många känner igen från bloggar och från boken EHM-elevhälsomötet. Boken vänder sig förstås till specialpedagoger men också till rektorer och andra som vill veta mer om organisationens specialpedagogiska resurs.

Jag måste dela med mig av citat från boken som sätter igång tankar och får pusselbitar på plats!


“Skolutveckling handlar om att sätta igång processer för förbättring”

Oavsett utgångspunkt sätts processer igång i skolan utifrån ett vetenskapligt arbetssätt. Man identifierar, analyserar, undanröjer och genomför handlingar som leder till förbättringar. Författarna pekar på att verben är aktiva och kräver en agent. Specialpedagogen kan inte vara ensam agent i detta men i kraft av utbildningen är vi lämpliga för de aktiva verben. Inte istället för någon annan utan tillsammans med andra. Här finns en bra bild som visar hur just den specialpedagogiska kompetensen kan användas i ett processinriktat förbättringsarbete på alla nivåer: 

“Om vi enbart förstår arbetet som åtgärdande och knutet till en elev finns risk att insatser riktas mot eleven utifrån ett bristperspektiv eller kompensatoriskt perspektiv. Då missar vi potentialen att lära…”

Boken återkommer ofta till orden “inte istället för utan både och”. När vi åtgärdar på individnivå är det inte ett misslyckande utan en möjlighet att starta processer för att förebygga ytterligare misslyckanden för eleven, för fler elever, för alla i organisationen. När vi åtgärdar på individnivå använder vi de lärdomar vi får av elevens skolsituation för att arbeta mer främjande för elever som annars hamnar i skolsvårigheter och för att förebygga de hinder vi lär oss uppstår. Detta är det relationella perspektivet i ett nötskal. Svårigheterna uppstår inte på grund av eleven utan i mötet med skolans lärmiljöer. Eleven lär oss hur vi kan göra bättre. 


“När vi avsätter tid för det främjande och förebyggande arbetet vid sidan om det åtgärdande kan möjligheten att arbeta processinriktat gå förlorad”

När vi separerar det främjande arbetet från det förebyggande och arbetar med det åtgärdande för sig är det ett tecken på ett kategoriskt synsätt. En del i taget. Jag tycker i och för sig att det kan vara bra att sätta ord på vad man anser är exempel på främjande, förebyggande och åtgärdande arbete som ett sätt att påbörja processen med att hitta sambanden. Då börjar man i att kategorisera, för det gillar människan att göra. Men om vi stannar där finns stora risker och boken tar upp dessa på ett angeläget sätt. Vad leder det till om man avsätter särskilda möten för förebyggande och främjande arbete? Vad åstadkommer man då? 


“Kom hit! Det är här ni ska vara, det är så här ni ska tänka och göra!”

En processkompetens innebär att tona in – att vara lyhörd för var den som ska förflytta förståelse befinner sig i processen. Här har specialpedagogen ett försprång genom sin utbildning i samtalskompetens eller kanske snarare frågekompetens. VI blir otåliga, vi vill att alla ska förstå och vara på samma ställe, det vill säga där vi själva är (!) och då kan vi glömma bort att det är en process vi hanterar. Utttrycket att “tona in” är centralt i boken och anger startpunkten för förbättringsarbetet. Ibland för en enskild lärare och ibland för en grupp eller alla, det spelar ingen roll för alla är del i organisationen som lär sig tillsammans. Jag gillar verkligen och tror på att vi kan komma längre om vi slutar kategorisera individ, grupp, organisation som om de vore delar som står för sig själva. Den här boken visar vägen till en syn på organisationen som lärande och i ständiga processer oavsett var dessa processer börjar. 


“Vi riktar blicken mot en elev som upplevs vara omotiverad och pratar om motivation i ett vakuum.” 

När vi kategoriserar elever, svårigheter, personligheter hamnar vi ofta i ett generaliserande samtal där vi glömmer bort att kontextualisera. Kärnan i det specialpedagogiska kunskapsfältet är att lärandet är situerat, det sker i en kontext. Det relationella perspektivet hjälper oss att förstå vad detta handlar om: att se elevens lärande utifrån alla de faktorer som påverkar negativt och positivt. Författarna tar upp vikten av samtalsmetodik och kartläggningskompetens för att kontextualisera, se och förstå samband. Detta får specialpedagoger med sig i utbildningen och kan bidra med. Vi dyker in i praktiken och undersöker den istället för att samtala på ytan kring frågor som kanske inte ens har med problemet att göra. En elev är ju inte omotiverad som om det vore ett personlighetsdrag. En elev är inte heller utagerande oavsett sammanhanget, men det är så samtalen riskerar att föras utan den specialpedagogiska processkompetensen. 


“Att se på det specialpedagogiska uppdraget som del av ett system är grundtanken bakom att förstå det operativa och strategiska arbetet på skolan”.

Jag tror att det kan hjälpa många specialpedagoger att börja tänka i termerna operativt och strategiskt och att använda dem i samtal med ledningen. Det operativa arbetet är det som sker här och nu i vardagen. Det är väl ofta det vi talar om när vi säger att vi släcker bränder. Det strategiska arbetet sker när vi zoomar ut och anlägger perspektiv och ser samband. Boken förklarar hur det operativa arbetet ofta har krav på snabbhet medan det strategiska arbetet kräver eftertanke och långsamt tänkande. Det som görs operativt måste ske men det måste också fångas upp i ett system för att lära av det. Vi kan jämföra med formativ bedömning i klassrummet. Eleverna jobbar med något och det finns kanske en deadline men läraren måste organisera för att låta eleverna stanna upp och ser på sitt arbete med andra glasögon. På så sätt får också läraren möjlighet att zooma ut och förstå om undervisningen, uppgiften, fungerar för det lärande som är tänkt. Den som organiserar verksamheten behöver tänka på samma sätt. Vardagen rullar på operativt men med jämna mellanrum tar man ett steg tillbaka och tittar uppifrån på det som görs. Vilka akuta handlingar behövde vi ta till? Vilka åtgärder är på plats? Vad funkar? Vad funkar inte? Vad har vi lärt oss denna vecka av det operativa arbetet? Vilka strategier ska vi pröva för att förbättra det operativa arbetet? Varför? Boken tar också upp den fallgrop som många organisationer kan hamna i när man inte djupdykt i hur specialpedagogen kan användas som processresurs, nämligen att specialpedagogen själv uttrycker att arbetet inte ska handla om åtgärder på individnivå. Gå tillbaka till bilden högst upp och se det som ett tillsammansarbete i en process som börjar i en elevs behov av vi åtgärdar något. 


“Om anpassat material är en extra anpassning skulle man kunna se det som att ledning och stimulans erbjuder väldigt liten variation i material och verktyg”.

Varför är det fortfarande så att många vill veta vad som är en extra anpassning och var gränsen går mellan en sådan och särskilt stöd? Återigen ett tecken på att det kategoriska synsättet är viktigt på skolan. Vad händer om vi istället ser arbetet med ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd som ett processuellt arbete som ständigt utvärderas och förbättras? Här har specialpedagogen en viktig kompetens att bidra med. Det är ofta specialpedagogen som får ett informellt eller formellt ansvar för arbetet med stödinsatser. I det operativa snabba arbetet sker det som måste ske. Men sen ser man till att ta ett steg tillbaka och få en överblick: vilka extra anpassningar pratar vi om? Vilka används? Varför? Hur går det? Vilka mönster ser vi? Vad säger våra stödinsatser om hur vi ser på ledning och stimulans? 


“Lärare och övrig skolpersonal bör (…) uppmärksamma tecken på att en elev kan vara i behov av extra anpassningar, identifiera elevens behov samt skyndsamt påbörja arbetet med anpassningar i olika lärmiljöer i verksamheten” – Skolverket 2014

Citatet är från styrdokumenten och används i boken som en påminnelse om att ansvaret börjar med att förbättra lärmiljöerna i första hand. Det är inte tänkt så att en extra anpassning direkt ska sättas in utan att vi funderar över vad, varför, hur. Ansvaret är att identifiera elevens behov. I en lärande organisation reflekterar man kring vad behovet kan vara. Boken trycker på att se behov utifrån en pedagogisk verksamhet, alltså behov som kopplas till att lära. Lärandebehov är det uttryck som används. Det går inte att ta en extra anpassning från en lista eftersom det inte kan kopplas till individuella behov. (Listorna måste bort, det kanske är det första en specialpedagog ska göra för att sätta igång ett mer processinriktat arbete?). 

Vi går tillbaka till den omotiverade eleven. Bakom det beteende som syns på ytan kan finnas många förklaringar. Om vi ska kunna hjälpa eleven framåt måste vi identifiera behovet. Kanske behöver eleven stöd för att se mönster för att kunna påbörja arbete? Eller så behöver eleven stöd för att kunna avsluta uppgifter vilket märks i att eleven inte kommer igång. Att enbart uttrycka att det är svårt med motivation eller att komma igång räcker inte för att säkerställa att elevens behov tillgodoses. Här är specialpedagogen och elevhälsan central för att organisationen ska förstå vad man ska leta efter, vad som kan finnas under ytan och vad som upptäcks genom kloka frågor och bedömningar. 


”När undervisningen inte är utformad för alla elever blir följden att lärare behöver skräddarsy för de elever som inte kan delta…”

Specialpedagogisk processkompetens kan bidra med att förbättra undervisningen på gruppnivå. Vi behöver prata mer om vad vi menar med gruppnivå. I ett kategoriskt system är individnivå att vi fokuserar på en individ medan gruppnivå är att vi fokuserar på gruppen och landar i ett slags one size fits all. I ett relationellt system är gruppnivå att vi fokuserar på individers lärandebehov och utformar undervisningen för gruppen så att alla individer möts. Det finns en stor osäkerhet kring detta tror jag, vad innebär gruppnivå? Återigen, det är inte väsentligt att dela upp i individ för sig och grupp för sig. Istället har vi fokus på de lärandebehov som finns i den klass som undervisas och vi riggar för en undervisning där det är möjligt för alla att delta och prestera. Undervisningen är inte en produkt som ska passa gruppen utan en process där lärandet utvecklas genom arbete (zooma in) och reflektion (zooma ut). Gruppens process är summan av individernas processer. De hänger ihop.

Photo by Arthur Krijgsman on Pexels.com

“De utredningar som genomförs i skolan ska bidra till inkludering snarare än exkludering och sortering”.

Så är det. Men om det strategiska arbetet utförs av dem som inte har mest kompetens om utredningar och elevers möte med pedagogiska beslut och handlingar kommer särskilt stöd att handla om exkludering. Vi möter exkludering i klassrummet med exkludering på systemnivå. Som jag får höra ibland: lektionsdesign och differentierad undervisning fungerar för många elever men inte för alla. Det är en signal om att det strategiska arbetet är något som sker vid sidan om det operativa arbetet. När det operativa arbetet stannar i här och nu och inte i att fundera över hur det stödjer alla elevers lärande och utveckling. När specialpedagogens arbete ses som en produkt i organisationen snarare än en process. 


Men hur ska allt detta gå till då? De specialpedagoger jag pratar med vet precis vad de skulle vilja arbeta mer med och vad de skulle vilja lägga mindre tid på. Inte för sin egen skull utan för att skolan ska bli mer tillgänglig, det vill säga kunna möta alla elever som faktiskt går där. Men när arbetet inte struktureras för att lägga tyngdpunkten på det processuella lärandet tillsammans blir det svårare. En rektor behöver se till att inte kategorisera bort specialpedagogen i allt utvecklingsarbete. Om rektor automatiskt tänker “operativt arbete” för specialpedagogen och ”strategiskt arbete” för en annan kategori, till exempel förstelärare går man miste om mycket som egentligen är mest angeläget för skolans förbättringsarbete. En lärande organisation läser inte en bok tillsammans. En lärande organisation utgår från det operativa arbetet och granskar vad som skaver, vilka elever som hamnar i fallgropar, vilka osäkerheter som finns i organisationens kompetens och läser sedan boken i syfte att undersöka andra vägar i det operativa arbetet. 

Boken är full av verktyg som uttrycks som akronymer: EHM, GUP, SPIK, SPAM med mera. Kanske kan de hjälpa att organisera möten med tydligt syfte: gemensamt lärande utifrån det som händer i verksamhetens vardag. 

Den sista meningen gör att mitt redan breda leende under läsningen utmynnar i ett lättat skratt och ett tjoho! Nu kör vi! Om alla läser denna bok så är processen igång oavsett utgångsläge. 

Photo by Nita on Pexels.com

4 kommentarer på “Vad ska vi ha specialpedagogen till egentligen? Nu vet vi!

  1. barn2017Monica Hulten
    7 april, 2021

    Tack, jättebra inlägg. Precis så är det på min skola, specialpedagoger är inte med i det viktiga strategiska arbetet för att förbättra elevernas lärandemiljö.

    Gilla

  2. Angelica Leth
    8 april, 2021

    Tack för ett inspirerande inlägg. Jag arbetar som ensam specialpedagog på 6 förskolor och kan verkligen känna igen vilka förväntningar som kan finnas på mina insatser. Stundtals känns det som jag förväntas ”trolla” barnet till ”rätt” beteende och att helhetsperspektivet glöms bort.

    Gilla

    • specialpedagogen
      8 april, 2021

      Tac Angelica! Det gamla vanliga dilemmat: ska vi anpassa barnet till verksamheten eller ska verksamheten anpassas efter barnet?

      Gilla

  3. Fatima Haga Bjäreland
    12 april, 2021

    Tack Helena! Återigen välformulerad och saklig. Jag har förmånen att få arbeta i verksamheter där mitt arbete tillsammans med all personal riktar sig mot att förbättra undervisning och undervisningsmiljö. Tyvärr förstår jag på diskussioner i olika sociala media, där lärare diskuterar, att så inte är fallet utan på många håll utan specialpedagogrollen kritiseras hårt och skoningslöst. Min upplevelse är att det görs utifrån att den inte är tydliggjord. Rektorer har ett stort ansvar i detta. Många rektorer, tror jag, behöver stöd i hur olika personalgrupper kan användas för verksamhetens bästa. Ibland finns det väldigt många roller på en skola som konkurrerar om samma typ av arbete. Slöseri? Viktigt att se hur olika grupper kan komplettera varandra och samarbeta…… som sagt. Vi arbetar ju alla för våra elevers bästa!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades den 7 april, 2021 av in Uncategorized.
Rektor Reflekterar

Täby Enskildas Jan Liljegren om lärande och utveckling

En skola som läker och lär

skola specialpedagogik utbildning speciallärare elevhälsa funktionsnedsättningar

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

Skolutveckling, digitala lärverktyg och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: