Vad är det för skillnad mellan UDL och differentierad undervisning?
I det här inlägget vill jag resonera om UDL, tillgängliga lärmiljöer och differentierad undervisning som olika förhållningssätt för att möta alla elevers lärbehov i klassrum och i skolan. Frågan ställs allt oftare både här i Sverige och utomlands; är det någon skillnad och är det ena bättre än det andra?
UDL = universal design for learning, är ett ramverk för att organisera för olika behov. Det kommer från arkitekturens värld och innebär att redan från början se till att en produkt, ett hus, en gångväg eller en lektion innehåller sådant som gör att ingen ska exkluderas. På ett sjukhus finns till exempel färgad tejp i golven så att man trots stress ska kunna hitta rätt genom att följa en färg snarare än leta genom rum, hissar, hitta folk att fråga. I ett hus finns från början en ramp för att se till att rullstolar eller rullatorer kan användas och en produkt har från början val som gör att användare av olika slag kan använda den.
DU, differentierad undervisning, är ett förhållningssätt till undervisning där variation av elever är en självklar och välkommen del i undervisningsdesignen. Det är just de elever man har i undervisningen som är fokus för undervisningens utformning i DU.
Det verkar ju som om det är samma sak? Visst finns det likheter mellan UDL och DU men det finns också en del fundamentala skillnader som är bra att lyfta och känna till.
I USA finns en stundtals hätsk debatt där förespråkare för UDL argumenterar mot förespråkare för DU (differentierad undervisning). UDL-folket menar att UDL är den sanna vägen eftersom det är ett förebyggande sätt att jobba medan DU (differentierad undervisning) är ett reaktivt sätt att jobba. DU – folket å sin sida menar att DU är ett förebyggande sätt att jobba men att det också inbegriper att fånga upp sådant som inte fungerar och behöver förebyggas, en slags reaktiv respons för att förebygga framåt. Formativ bedömning av undervisningen.
Katie Novak, en av UDL-förespråkarna och författare till många böcker om UDL, förklarar skillnaden genom en middagsanalogi; DU är att varje gäst får en egen tallrik som kocken förser dem med medan UDL innebär att man serverar en buffet där allt som behövs finns serverat och gästerna kan välja, pröva och få det de behöver. Det är tyvärr vanligt att UDL-förespråkare framställer DU som en individualiserad undervisning där varje elev får en egen undervisning.
Novaks analogi motsägs av professor Tomlinson som istället använder metaforen om motorvägen för att förklara DU; ibland åker vi tillsammans i samma buss på samma väg och både sittplatser och bussresan är genomtänkt så att alla kan åka med. Ibland tar vi av vid avfarter där man kan gå ut och undersöka på egen hand eller i små grupper för att få lärbehoven tillgodosedda. Den stora utmaningen för varje lärare är att erkänna varje elev i gruppen och samtidigt utforma undervisningen för hela gruppen. I differentierad undervisning finns verktyg för att lyfta individnivån till gruppnivån, tanken är inte att differentiera elever utan att differentiera undervisningen.
Den stora skillnaden mellan UDL och DU är ursprunget. UDL är sprunget ur handikapprörelsen och hade tidigt som mål att kompensera för nedsatta funktioner, brister som gör att det är svårare att röra sig, kommunicera med mera i samhället. UDL har som vision att inkludera grupper av människor som får svårt att delta utan att man designar mer universellt. Det är ett bristperspektiv som ligger till grund för UDL som ramverk.
Differentierad undervisning är ett förhålllningssätt och inte ett ramverk, en metod eller arbetssätt. DU är sprunget ur tanken på att det i alla klassrum finns en naturlig mångfald av elever. I varje klassrum finns en variation av språk, förmåga att organisera, lära, kommunicera och samspela för att ta några exempel på den naturliga flora av elever som vi möter. Grundtanken är att det är viktigt att hitta elevernas styrkor, resurser och intressen för att designa en undervisning som möter lärbehov. Det är ett styrkeperspektiv, ett främjande synsätt som ligger till grund för DU som förhållningssätt.
UDL som ramverk uppmanar till en design där formerna för lärande är varierade så att det finns fler sätt att läsa, skriva, skapa osv. UDL-förespråkare tar sällan upp innehåll eller koppling till läroplaner och kursplaner utan fokuserar på former för att kunna ta in innehåll och uttrycka kunnande.
En differentierad undervisning innebär att börja i det som ska läras och utvecklas och därefter differentiera både form och innehåll så att alla elever får möjlighet att delta, lära och prestera med så hög kvalitet som möjligt. Differentierad undervisning utgår från tanken om att alla kan utvecklas så långt som möjligt om innehållet kopplas till elevernas olika nulägen och tillåter flera former för att lära, jobba, visa kunnande.
Det finns många beröringspunkter på ytan mellan UDL och differentierad undervisning men under ytan är skillnaderna stora. UDL erbjuder generella varierade former för att lära något som inte förändras i innehållet, utifrån ett bristperspektiv. Differentierad undervisning riktar specifikt utformad undervisning som främjar och förebygger för just de elever som befinner sig i klassrummet med fokus på styrkor, resursperspektivet. Den differentierade undervisningen utformas med kursplanen som grund med höga förväntningar på elevers förmåga att utvecklas bara de får möjlighet att frigöra resurser för lärande och kunnande.
UDL är en bra start tänker jag, en förändring av den första ordningen där man inte behöver förändra innehåll eller utformning av undervisning i grunden. Istället kan man lägga till varierade former för stödja möjligheter att ta till sig undervisningen. Differentierad undervisning kräver en förändring av den andra ordningen där tolkning av kursplaner, identifiering av elevers lärbehov, undervisningsdesign och allsidighet är självklara delar av skolans arbete med att främja varje elevs lärande. I det ingår att förebygga specifikt de hinder som uppstår. Differentierad undervisning är formativ bedömning. Kanske är det detta som UDL-förespråkare tänker på som reaktiva inslag? Jag har hittills inte läst eller hört någon koppling mellan UDL och formativ bedömning. Därför rör sig UDL mer på det generella planet med fokus på former för stöd eller kompensatoriska inslag. Differentierad undervisning kan innehålla delar som UDL har fört med sig in i skolans värld, delar som numera kan anses vara basala i all undervisning, till exempel användning av visuellt stöd för kommunikation eller användning av digitala verktyg för att variera sättet att läsa och skriva. Från basen med generella former rör man sig sedan vidare mot alltmer specifika inslag utifrån elevernas nuläge, som ju är förändringsbart, och utifrån det kursplanen stipulerar.
UDL är något man kan säga att man redan gör. Differentierad undervisning är däremot något man tar beslut om varje dag utifrån tanken om att elever är dynamiska, resursstarka och förtjänar höga förväntningar. Frågan är hur vi tänker även kring tillgängliga lärmiljöer – är de statiskt och formmässigt utformade utifrån ett bristperspektiv eller är vi redo att se dem som något som också inbegriper hur vi utformar själva undervisningen?
Nu är GITI här! The Global Initiative for Teaching Inclusive. Nyfiken på detta globala initiativ? Kika här: https://www.ifip.group/page/giti
specialpedagogen 
Intressant läsning på vilket sätt lektioner designas. Båda synsättet kan säkert fungera, men jag saknar diskussion om orsaken till vissa elevers tillkortakommanden i skolan. Hur hanteras olika diagnosgrupper, psykosociala beteenden och intellektuella olikheter i dessa designer???
GillaGilla
Hej lite återkoppling på några saker du skriver:
1 ”UDL tar sällan upp innehåll eller koppling till läroplaner och kursplaner utan fokuserar på former för att kunna ta in innehåll och uttrycka kunnande” och
2. ”Jag har hittills inte läst eller hört någon koppling mellan UDL och formativ bedömning. Därför rör sig UDL mer på det generella planet med fokus på former för stöd eller kompensatoriska inslag.”
Samt:
3. ”UDL är något man kan säga att man redan gör. Differentierad undervisning är däremot något man tar beslut om varje dag utifrån tanken om att elever är dynamiska, resursstarka och förtjänar
höga förväntningar.”
På första påståendet så är det fyra fokusområden som berörs i UDL, vilka är mål, metoder, material och bedömning. I den första delen, målen, ingår ju hur styrdokument så som läroplaner och målbeskrivningar formuleras. Är de tillräckligt tillgängliga för tolkning och flexibla i sin tolkning (så som ju lagtexter ska vara)? Är de adekvata för det som ska tolkas? Enligt hur jag förstår det kan det exempelvis gälla i frågan om målen är formulerade i exempelvis förhållande till elevernas ålder och mognad (i relation till hur vi vet att hjärnans utveckling ser ut)? Är de målen/styrdokumenten tillräckligt flexibla för att elever med olika svårigheter ska kunna bedömas i de olika momenten? Som exempelvis i idrott – om momentet kräver viss fysisk förmåga – går det att bortse från målet eller tillåter skrivningen i styrdokumentet en flexibel bedömning?
På ditt andra o tredje påstående så handlar UDL om att eleven ska bli expert (så långt det går) på sitt eget lärande, och då ingår formativ bedömning exempelvis. I detta att fokusera på elevens eget ”expert på sitt eget lärande” så utgår man ju från att eleven är resursstark och har olika sätt att lära och att höga förväntningar är en del som nämns.
Det blir lite knasigt att debattera för eller emot när både DI och UDLs ursprung är från USA. Vi behöver ju en svensk version, tänker jag. Ta det bästa från båda, typ. 🙂
GillaGilla
Tack för din input! Jag tänker inte hellerför och emot! Mitt inlägg är en reflektion kring det jag får till mig från de två ”läger” som tyvärr uppstått i USA. Däremot tycker jag att det är viktigt att känna till att de kommer ur olika förhållningssätt. UDl och DU är inte sama sak men både UDL och DU vill utmana tanken om att en storlek passar alla.
GillaGilla