Hur höjer vi lärarkårens status?
Just nu när skolavslutningen är närmare än någonsin och stressnivåerna är högre än någonsin florerar det artiklar som basunerar ut att lärare lämnar yrket, att föräldrar har alltmer makt över skolan och undervisningen och att lärare mår dåligt av att inte hinna med elever i behov av extra stöd.
Då är det dags att påminna om att det är vi lärare som bestämmer hur mycket makt vi ger föräldrarna. Vi är professionella, högutbildade och erfarna och det gäller att inte tappa bort det, i synnerhet så här i maj när otillräckligheten känns som störst. Vi är professionella nog att förstå föräldrars oro för barnen när det inte fungerar som det ska i skolan.
När lärare lämnar yrket skulle det kunna vara som min kollega Christian påpekade, att lärare lämnar yrket istället för de karriärvägar som saknas inom skolan. De som lämnar torde vara de som är entreprenöriella och har en god självkänsla och tillit till att klara sig bra. Det stämmer säkert inte för alla men det tål att tänka på att verkligheten kanske inte är så enkelspårig som den ser ut i tidningen.
Att vara lärare är att vara otillräcklig. Det är som med föräldraskapet eller vilket annat yrke som helst som är människointensivt. Det är därför dilemmaperspektivet på specialpedagogik är så bra att ta till sig och tänka på. Det är ett dilemma att inte hinna med allt och alla. Det är viktigt att erkänna för sig själv och i kollegiet. Det är ett dilemma att Skolverket ger oss uppdrag som är delvis omöjliga men vilken annan yrkeskår klarar av att snabbt gå över till nya betygskalor och implementera nya begrepp för mål och kriterier? Det kanske inte blev perfekt men det blev säkert tillräckligt bra.
Det värsta vi kan göra mot varandra just nu, mellan hägg och syren, är att bekräfta alla känslor av otillräcklighet och att ge näring åt alla negativa tankar kring lärarflykt och annat elände. När vi har börjat se ljuset i tunneln kan vi ta itu med det på ett fokuserat och målinriktat sätt istället för att slåss mot väderkvarnar samtidigt som vi ska sätta betyg, få alla i mål, ta hand om föräldrars oro och rätta nationella prov. Att gnälla om hur jobbigt och omöjligt det är kommer inte att höja vår status ett uns, däremot att se och bekräfta alla de delar av jobbet som gör oss attraktiva på arbetsmarknaden: hög stresstålighet, simultanförmåga, aktivt beslutsfattande, ledarskap, kreativitet, självständighet för att nämna några förmågor.
Bekräfta det positiva istället, beröm din kollega och påminn varandra om hur bra ni har jobbat i år trots alla dilemman. Fokusera på några saker som faktiskt har gått bra, kan du kanske utveckla det nästa år? Har du rott i land en handfull elever som annars skulle ha fallit igenom? Har du jobbat hårt med något som kanske inte gick så bra i vissa delar så har du ju lärt dig något värdefullt och du kan säkert använda dig av det mesta nästa år igen i alla fall. Det pragmatiska perspektivet i John Deweys anda låter oss pröva och se det värdefulla med att handla för att sedan kunna handla igen och göra bättre eller kanske bara annorlunda. Jag jobbar hellre i en sådan miljö än i någon annan även de dagar då otillräckligheten flåsar mig i nacken för jag vet att det verkligen är good enough.
specialpedagogen 