Jag vill börja med att gratulera Patricia till ett jättebra jobb! Det här är en välkommen bok som har en självklar plats i skolan och jag ser den som en språngbräda in i framtidens pedagogiska diskussioner.Under läsningen antecknade jag en del och tar chansen att dela med mig av de tankar boken gav upphov till.

Diaz skriver att användandet av sociala medier och webbpublicering inte handlar om att göra en enstaka uppgift utan om en samordning av pedagogiska verktyg. Här tror jag att hon slår huvudet på spiken, det är ett nytt sätt att tänka kring det arbete som görs i skolan. Ett sätt att tänka som går ut på hur arbetet kan göras bättre, lättare, mer effektivt och mer fördjupat med hjälp av digitala verktyg. Men kanske måste en del av oss ändå pröva oss fram med en uppgift i taget för att komma dit. Samtidigt konstaterar Diaz att de som är digitalt ovana gärna vill ha en manual för att slippa göra fel och här finns det största hindret för all slags utveckling inom skolan: rädsla. Många av oss lärare är före detta duktiga elever och vi är ibland besatta av viljan att vara perfekta på alla sätt. Om vi kan hjälpas åt att släppa på det kravet och utsätta oss för möjligheten att misslyckas kan vi nå fler framgångar, både för oss själva och för eleverna. För oss genom att vi lär oss genom att pröva och för eleverna genom att visa dem att även så kallade misslyckanden är tillfällen för lärande.

Boken påminner oss om att digital kompetens är viktigt för att få arbete i framtiden. Denna aspekt tas inte upp tillräckligt ofta tycker jag. Hittills är det mest meningsfullhet i skolarbetet och förmågan att arbeta på olika sätt som tas upp. Elevernas förberedelser för framtiden är kanske det viktigaste argumentet för att kräva datorer i skolan.

När Diaz skriver att det har visat sig att pojkar och flickor använder nätet för olika saker – flickor för kommunikation och pojkar för målinriktade aktiviteter- tänker jag på min egen son som umgås via spelande på nätet tillsammans med sina kompisar. Kanske får vi också omdefiniera vad vi menar med kommunikation? För mig är det han gör på nätet väldigt kommunikativt och dessutom kollaborativt eftersom de ofta spelar i gäng och hjälper varandra att nå olika mål.

Pojkars spelande har också visat sig ha hälsoeffekter. Jag tycker att det är viktigt att Diaz tar upp detta eftersom pojkarnas spelvanor är så omgärdade av moraliserande och pekpinnar. Att höjd IQ har kunnat kopplas till spelande är något vi måste förhålla oss till. Det är inte otroligt att, som Diaz skriver, framtidens läromedel kommer att ha med gamification att göra.

I boken pekar Diaz också på styrdokumentens betydelse för inställningen till digital kompetens. Förhållningssättet till omvärlden och det globala samhället gör internet till en självklar del av skolans arbete. Att tänka bort digital kompetens med de styrdokument vi har är att blunda med ena ögat.

Boken handlar också om mindre positiva sidor av den digitala revolutionen. Netikett är ett nytt begrepp som vi också måste förhålla oss till och lära barnen. Kränkningar på nätet, datorn som distraktion och ensidigt spelande är sådant som gärna framhålls som negativa sidor, kanske till och med som skäl för att undvika datorn. Jag tror som Patricia Diaz att det är möjligt att arbeta på ett sätt som gör barnen och ungdomarna medvetna och som lär dem att i sin tur ta med sig netiketten in i framtiden. Samtidigt har jag respekt för att det i vissa grupper är svårare än i andra att få till ett arbete där datorn till fullo är en hjälp och inte en distraktion. Denna del av det digitala arbete kräver mycket diskussion kring pedagogiskt ledarskap, men det är en annan bok!

Den andra delen av Webben i undervisningen är en veritabel uppslagsbok för den som vill testa något nytt. Diaz själv vill inte se boken så men jag tror att hon får acceptera att det blir så. Här finns konkreta tips, hänvisningar till webbsidor, möjligheter att använda google, sociala medier och bloggar. Nästa steg är för läsaren att tillsammans med andra fördjupa tankarna kring hur dessa exempel bäst kan utnyttjas i den egna situationen. Jag tycker att Diaz både på och mellan raderna trycker på vikten av att jobba tillsammans för att utveckla arbetet med webben i undervisningen. För mig har webben inneburit en utökad grupp av kollegor som inspirerar, hjälper till och guidar. Patricia är en av dem!

En kommentar på “Tankar efter läsning av Webben i undervisningen av Patricia Diaz”

1. Pingback: Årskrönika 2012 | Språk & IKT

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.