Ryggen fri! Låter vi känslor styra debatten i skolan?
Ibland händer det, jag läser något som får mig att hoppa till och tvingar mig att formulera vad jag egentligen tycker och tänker. Det är det positiva med bloggar; de provocerar och därmed skärper läsaren sin tankeverksamhet. Bloggen som nu fick mig att reagera kom via Facebook från LR:s bloggsidor och handlar om dokumentationen i skolan och önskan att ha ryggen fri vid konflikter med föräldrar, elever och (ve och fasa!) Skolinspektionen.
Blogaren, Fredrik Andersson, målar upp en bild där Stina och hennes mamma är missnöjda med betyget C varvid den (redan utmattade) läraren tvingas visa upp all dokumentation kring elevens arbete för att bevisa att betyget är riktigt. Klarar inte läraren det väntar massmediedrev och ond rektor. Fredrik lyckas riktigt bra med att måla upp en situation där känslor styr; rättmätig vrede, darrar av skräck, slutkörd. Här ser jag ett av problemen med debatten kring skolan, känslorna tar över och används som argument åt alla möjliga håll. Känslor är bra att använda i jag-budskap, då är de alltid sanna. Ingen kan påstå att de känslor någon har inte är sanna. Däremot är det inte säkert att dessa känslor är adekvata för situationen och att de speglar en faktiskt beskrivning av det som har hänt, de speglar alltid en upplevelse och denna upplevelse är högst individuell. (Se gärna min blogg om Dwecks forskning kring mindset och typer av feedback.)
Låt oss gå tillbaka till det fiktiva exemplet, en situation som förmodligen varje lärare har varit med om och som är en del av uppdraget om man tänker på samarbete med eleven och med hemmet. Stina är missnöjd med betyget. Bloggaren tycker synd om läraren som tvingas visa upp sin dokumentation. I min värld är synd om Stina. Vågar man säga det? Stina har ju uppenbarligen inte förstått hur läraren har kommit fram till betyget C. Läraren har i sitt uppdrag inte helt lyckats synliggöra undervisning och återkoppling på ett för Stina adekvat sätt. Då är det ju jätteviktigt att läraren antar en vuxen och professionell roll (jag vet att det är svårt, jag har också varit där!) och ser på situationen ur elevens perspektiv. Kan det vara så att jag har missat något här? Finns här något att lära så att jag undviker situationen i framtiden? Vad säger kollegorna, kan man kollegialt stötta konstruktivt utan att anklaga så att det synliga lärandet förs framåt? Om kollegorna däremot stöttar genom att döma Stina och hennes mamma och framhålla det orättvisa i situationen ur lärarens perspektiv, då har man bara lyckats med att ge näring åt de känslor av otillräcklighet och underlägsenhet som ges uttryck för i bloggen. Då har man helt gett upp på förmågan att sätta ord på och synliggöra vad professionen behöver utveckla för att ta kommando och själv sätta agendan kring dessa frågor. Då erkänner man och underkastar sig en sanning som går ut på att vi alltid kommer att vara i händerna på utomstående som egentligen inte förstår hur jobbigt vi lärare faktiskt har det och hur lite förståelse vi får. I min värld är vi precis som Fredrik Andersson skriver högutbildade, erfarna, vana att fatta snabba beslut. Våra bedömningar kommer alltid att vara just bedömningar, hur många excelark vi än använder för att bevisa och kvantifiera elevernas resultat.
Dokumentationen som läraren då ska visa misstänker jag består av just listor och excelark där elevens alla resultat är bokförda. Skolverket har inte angett hur dokumentationen ska se ut. Vad händer om man istället tar fram dokumentation som består av elevens samlade arbeten? Om man kan visa Stina och hennes mamma hur det ser ut och gå igenom arbetet i detalj tillsammans med kunskapskraven för att förklara hur bedömningen har gått till? Om man dessutom kan ta fram Stinas egna reflektioner kring sitt arbete i form av exit tickets klarnar bilden ytterligare. Då kanske Stina också har funderat över hur hon ska höja nivån på arbetet och har synliggjort att hon inser skillnaden mellan sin prestation och en prestation på högre nivå. Läraren får en annan roll, en pedagogisk roll också i förhållande till Stinas mamma där läraren tar kommando och vägrar att sätta sig i de anklagades bås. Rektor behöver inte kopplas in och Stinas mamma behöver inte anmäla det hela. Det allra bästa är förstås om läraren hade gjort så här ett par gånger per termin: gått igenom den samlade produktionen och pratat med Stina om både det formella bedömningsunderlaget (prov och uppgifter som alla i gruppen gör) och det informella bedömningsunderlaget (det individuella, det som händer på lektioner och med elevens förmåga att arbeta i processen). Då hade Stina fått klart för sig att läraren har koll, hon hade känt sig sedd och mamman hade inte behövt höra skräckhistorier vid middagsbordet.
Om Skolinspektionen trots allt blir inkopplad kan man se det som något positivt också även om det förstås är obehagligt. Deras bedömning kan också användas formativt och inte bara som en hemsk anklagelse. Det kan ju också hända att de kommer fram till att inget fel har begåtts och då är väl det bra?
Min poäng är att vi kan välja hur vi vill bli behandlade, som hjälplösa stackare i händerna på ondskefulla krafter som vi inte rår på eller som professionella som för processen med att synliggöra arbete och bedömning framåt. Vi har ett stort ansvar kollegialt för att, som mina barns lärare så väl uttryckt det, ge uppåtpuffar eller nedåtpuffar!
specialpedagogen 
Hej Helena!
Du sammanfattar som så det ofta som många behöver tänka på – nämligen hur viktigt samtalet med eleven är. Det du kallar för exit ticket är ett bra exempel för självskattning. Även kamratbedömning skapar bättre förståelse för hur betyget kommer fram. kunskapskraven blir tydligare för eleven! Tack!
GillaGilla