Mitt misslyckande – en uppskjuten framgång!
Förra veckan fick jag kritik av ett par elever. Befogad och berättigad kritik som sved till. De känner sig inte delaktiga och de har tråkigt på lektionerna. Aj, jag som till och med skriver om hur man ska göra för att inkludera alla och skapa goda lärsituationer. Reptilhjärnan och fixed mindset slog omedelbart till. Här fick jag ett bevis för att jag sannerligen inte är så bra som jag borde vara. Vad var det som hände egentligen?
I min iver att just skapa goda lärsituationer har jag sett till att sätta igång diskussioner i smågrupper och i helgrupp. Intressanta diskussioner med djup och analyser högt upp i Blooms taxonomi. Många aktiva elever men också några som inte är så aktiva och som inte gillar diskussioner. De känner sig inte sedda och har blivit alltmer oroliga för att jag inte ser deras kvaliteter. Jag hade glömt uppföljningen och fokuserat på lärsituationerna. Igen…
Jag försöker leva som jag lär och alltså tar jag systematiskt in information från eleverna om hur det känns och hur de upplever undervisningen liksom hur mycket de faktiskt kan. Eftersom jag gör det öppnar jag ju också för negativ kritik och det är ju en himla tur. Annars hade de kanske fortsatt i en negativ spiral som verkligen inte hade bidragit till deras lärande. Just uppföljningen är min akilleshäl och ett av skälen till att jag har fördjupat mig i formativ bedömning. Det är så lätt att fastna i uppläggen och att fastna i goda situationer som uppstår under lektionerna. Jag vet ju vad jag har varit med om under en diskussion och vad det ger mig i form av underlag men det hjälper ju inte eleverna om jag inte kan visa dem vad jag letar efter och också ser i deras prestationer.
Uppföljning behöver inte betyda att jag “ger” ett betyg eller en kommentar efter varje inslag under lektionerna även om en del elever efterfrågar det eftersom de är vana vid att bli bekräftade med betyg. Jag brukar lösa det genom att tydliggöra förväntningarna och låta eleverna göra självskattningar genom att jämföra den egna prestationen mot förväntningarna. Sadlers definition av formativ bedömning sammanfattar han själv i tre steg:
1. Elev och lärare delar värderingen av kunskapskraven och språket för att uttrycka kraven.
2. Eleven ser skillnaden mellan sin egen prestation och den önskvärda prestationen.
3. Eleven har en repertoar av strategier för att närma sig den önskvärda prestationen.
Bedömningsmallar är mitt verktyg för att få till det här med uppföljningen. Det är också ett verktyg för att hjälpa eleven se skillnad mellan den egna prestationen och den önskvärda. En självskattning med hjälp av mallen brukar ge tillfälle för eleven att fundera över förväntningar och det ger mig tillfälle att se om eleven förstår förväntningarna. Självskattningen ger också tillfälle för mig att hålla med eller inte vilket visar eleven att jag har sett prestationer. Därefter följer reflektioner kring strategier och det brukar ske i lärloggen som jag delar med eleven och där vi kan samtala under och utanför lektionen.
Varför gjorde jag inte så här med gruppen som inte kände sig sedd? Det verkar ju vara en smart lösning om man som jag har lätt att glömma bort uppföljningen. Tja, om jag plockar fram mitt “fixed mindset” handlar det om att jag inte är så bra som jag tror ibland. Om jag plockar fram mitt “growth mindset” handlar det om att jag behöver bli påmind om vikten av bedömningsmallar och förstå på djupet, igen, varför det är ett så bra verktyg för att klargöra förväntningar och visa vad jag har sett. Jag kan också välja att tänka att det är fantastiskt att eleverna berättade hur de kände. Nu har jag ju chansen att visa dem att jag bryr mig om deras åsikter och att det är för dem jag jobbar.
Nästa lektion kommer att vara upplagd lite annorlunda. Vi börjar med att tillsammans klargöra syfte och mål för lektionen som vanligt. En elev kommer att undervisa de andra och istället för att låta hela gruppen ge respons kommer jag att låta två elever som inte har bidragit så mycket i diskussionerna göra kamratbedömningen tillsammans med mig. Då får de respons på responsen direkt. Jag har äntligen skapat några bedömningsmallar att använda och återanvända och dem ska vi också titta närmare på. En för uppgiften de ska jobba med: Dokumentera och reflektera över lektionen och en för diskussioner/reflektioner i allmänhet. Klicka på länkarna om du vill se hur de ser ut. De är tänkta att hjälpa eleverna att arbeta självständigt under lektionen så att jag får tid att prata enskilt med så många som möjligt. Mallarna sparar eleverna i sina lärloggar så att de kan använda dem systematiskt. Självklart kommer jag att be eleverna reflektera över sina insatser under lektionen. Självklart kommer jag att be dem reflektera också över min insats som ledare – lyckades jag skapa lärandesituationer där de också upplevde att deras prestationer blev sedda?
Jag kavlar upp ärmarna och kör igen. Det känns inte längre som ett misslyckande. Det känns som en chans att göra bättre och visa att jag vill att eleverna ska vara delaktiga på riktigt. Håll tummarna för mig på onsdag!
Du kan läsa mer om fixed mindset och growth mindset HÄR och HÄR!
specialpedagogen 
Tack för ett ödmjukt och reflekterande inlägg. Otroligt viktigt att du hänvisar till fixed- och growth mindset. Just den forskningen tror jag är relevant ut både lärar- och elevperspektivet.
GillaGilla
Tack för dina ord! Visst är Dwecks forskning viktig, vi har mycket att hämta där inte minst när det gäller hur vi återkopplar till oss själva, varandra och till eleverna.
GillaGilla
Ja det är så här vi behöver tänka i alla led. Den formativa tanken fungerar olika sammanhang! Kris och utveckling helt enkelt!
GillaGilla
Starkt och bra framåtanda Helena!
Vi behöver alla bli påminda ”utifrån” i mellan åt och då är en rak och ärlig återkoppling som du nu fick från eleverna en gåva.
Bilen har en stor vindruta men också en backspegel om än lite mindre är framrutan 😉
GillaGilla