Exkludering – den mest naturliga åtgärden enligt media, fackförbund och många lärare
Jag är förbannad. Ännu en artikel om dessa bråkiga barn som bara förstör.
I Svenska dagbladet idag kan vi läsa om hur neddragningar när det gäller särskilt stöd orsakar arbetsmiljöproblem. Facket är upprörda, föräldrar är upprörda och lärare är upprörda. Ska det vara så här? Inkluderingen har gått för långt hävdas det. Snälla, använd inte ordet inkludering när det i själva verket är placering och integrering vi pratar om. Inkludering är det definitivt inte om barnen uppvisar symptom på sina diagnoser. Tvärtom innebär det att de utsätts för överkrav vilket orsakar beteendesvårigheterna.
Säkert är det så att alla idag inte kan inkluderas i den reguljära skolan, jag inser att vi har långt dit, men nog kan vi fånga upp fler barn och ungdomar än all de som nu exkluderas? Vad händer om vi börjar använda ordet exkludering istället? “De här barnen bör exkluderas från vår verksamhet eftersom vi anser att de inte passar in”. Hur låter det?
Ett barn med en diagnos är inte sin diagnos. Diagnosen är en förklaringsmodell för att förklara varför vissa symptom uppstår i vissa situationer. Därmed är situationen viktig att analysera i de fall där barnen uppvisar svårigheter av olika slag. Det är vi skyldiga enligt lag och läroplan att göra. Media, facken och lekmän fokuserar på individperspektivet och kopplar det direkt till organisationsperspektivet. Det viktiga mellansteget, gruppen hoppar man över. Ändå är det så att det är i gruppen, med kamrater och under lektionen som det kommer att skapas förutsättningar för att dämpa symptomen eller öka dem.
Dåligt beteende? Kolla först om det kan vara överkrav som ungen utsätts för. Ropa inte direkt på exkludering som naturlig åtgärd. Tänk om det är ditt barn som blir föremål för exkludering nästa gång?
specialpedagogen 
Jag skulle inte ens prata om integrering. I inget annat sammanhang i samhället tar man för givet att man kan skapa en grupp utifrån enbart ålder och geografi – och det ska kunna fungera. Lägg till att det handlar om något så individuellt som lärandeprocessen och det hela framstår i hela sin absurditet.
Att vara en självklar och accpterad del av gruppen som utgörs av skolans elever kräver att man kan lyckas både i sitt lärande och socialt. Detta kräver att man får tackla det hela på fungerande premisser. Sådana premisser är och förblir något som helt och hållet ligger hos den enskilda eleven. Att man sedan kan SAMORDNA lärandet, det är en annan historia.
Att vara en av de elever som misslyckas på ”normala” premisser, det är att bli muppen i klassen. Det är att bli ungen som alla är less på. Det är banne mig varken inkludering eller integration, det är hjärnfunktionsrasism! Sen är det även förödande för både självförtroende, självbild och inlärningsförmåga…
Pedagogik är egentligen en enda sak: att skapa de förhållanden och metoder som krävs för att en elev aldrig ska behöva misslyckas i sitt lärande. Om så krävs får man vackert lov att uppfinna nytt hela vägen, men det är vad pedagogiskt hantverk faktiskt ÄR. Gruppen uppstår när man socialt och i lärandet kan hitta gemensamma plattformar. Finns bara ålder och geografi, då kommer den gruppbildningen att ske på individernas bekostnad.
GillaGilla