Eldsjälar – hjälp eller stjälp?
Ett twitterflöde satte igång tankarna som så ofta. Flödet handlade om vikten av eldsjälar i skolan.
Mikroblogg i all ära, den är bra för att sätta igång tankar men för att utveckla dem behöver jag en makroblogg. Mitt ingång var att jag tycker att det är farligt att tänka i termer av eldsjälar och brinnande engagemang i skolan. Jag insåg att jag måste utveckla tankarna så att jag förstår själv hur jag tänker.
Jag tror att jag uppfattas som en eldsjäl och jag har nog förut tänkt att det är något positivt. Det är det också i vissa sammanhang, men jag måste bena ut sammanhangen för mig själv för att se när det är bra och när det faktiskt kan stjälpa mer än hjälpa.
Som förälder jag jag sett eldsjälar ta sig an mina barn bara för att brinna upp och försvinna och då var den anknytningen bruten utan andra strategier för barnet att hålla sig i. Som förälder har jag också sett eldsjälar ta sig an barnet med hull och hår med ett engagemang som bottnat i egna erfarenheter snarare än fakta eller kompetens. Resultatet blev att insatserna utgick från dessa erfarenheter och inte barnets behov. Insatserna stjälpte, var inte en del av ett professionellt sammanhang. Att kritisera eldsjälen skulle vara att kritisera just själen. Om engagemanget istället hade utgått från verktyg som bottnade i kompetens hade kritiken kunnat handla om insatserna och vilka nya insatser som kunnat prövas utifrån barnets behov. Det låter enkelt, självklart ska barnets behov komma först! Problemet är att eldsjälen ibland drivs av krafter som vill bekräfta det egna engagemanget, kanske identiteten.
Som specialpedagog har jag sett lärare drivas av övertygelsen att lärarens främsta uppgift är att inspirera eleverna. Inte sällan har de eleverna sedan hamnat hos elevhälsan när de inte har blivit tillräckligt inspirerade för att kunna klara en svår uppgift. Som Caroline Liberg så klokt har sagt, även om jag inte minns den exakta ordalydelsen: Det räcker inte att vara inspirerande om strategierna saknas. Elever som utsätts för inspiratörer står sig slätt utanför det sammanhang där inspiratören driver arbetet. De elever som faller trots stor inspiration blir dubbelt krossade: det är ju så inspirerande, då borde jag ju kunna ge något tillbaka!
Som kontrast till de mindre stöttande delarna av eldsjäleri har jag sett eldsjälar som berättar om den senaste forskningen i arbetslaget och inspirerat oss andra att ta till oss. Jag har sett rektorer som satt igång tankar och drivit frågor trots att det inte fallit i god jord till en början. Deras engagemang har haft goda och långsiktiga avsikter och då blir risken för skada mindre eftersom det sker i en kontext där det är vuxna som dras med i ett kollegialt sammanhang.
Eldsjälar som tar sig an elever däremot måste också se till att det finns ett sammanhang av strategier och en värld utan eldsjälen. Driv det kollegiala men ta dig inte an den enskilda eleven! Jag tror att det i grunden handlar om vilket perspektiv man har som värdegrund. Är du del av ett sammanhang? Är dina insatser en del av ett sammanhang? Är eleven en del av ett sammanhang?
specialpedagogen 
Oj så ovanligt klokt uttryckt. Numera är jag tacksam för att jag blev underkänd från lärarutbildningen för sju år sedan. Jag skulle nämligen ha blivit fel sorts eldsjäl och sedan utbränd. Underkännande ledde så småningom till att mina NPF-diagnoser fick upptäckas.
GillaGilla
Tack för din kommentar. Hoppas du hittat tillbaka till mågot som engagerar men med plats för återhämtning!
GillaGilla