Kognitivt flyt och prajming skapar motivation och ansträngning
Att läsa boken “Tänka snabbt och långsamt” av psykologen och nobelpristagaren Daniel Kahneman är att åka på en resa genom hjärnan. 616 sidor av exempel på studier och lärdomar om hur hjärnan fungerar (och inte fungerar) borde vara en självklar del av varje lärares fortbildning och varje blivande lärares förberedelser inför mötet med de hjärnor som ska formas och utvecklas.
Kahneman delar upp tänkandet i två system; system 1 och system 2. System 1 står för det snabba tänkandet, det spontana som utgår från tidigare erfarenheter och kunskap. System 2 är det system som kräver ansträngning och eftertänksamhet. Kahneman beskriver systemen som två aktörer i ett psykodrama! System 2 är det resonerande, medvetna jaget och det som styr hur vi ser på oss själva. System 1 kan utan ansträngning framkalla tankar, känslor och idéer men det är system 2 som rangordnar, systematiserar och skapar ordning i tankeflödet.
Ett problem är att system 2 är lättjefullt. Ansträngning är något som hjärnan helst vill undvika. Därmed gör en oförmåga att hantera system 2 att systemet är i kaos. Kan det vara det som utmärker koncentrationssvårigheter? tänker jag.
Hjärnan tar ständigt emot intryck som behöver bearbetas och värderas. Bedömningarna av intrycken görs automatiskt av system 1, utan märkbar ansträngning. Kanske är det denna automatik som inte fungerar vid funktionsnedsättningar i hjärnan? Jag översätter alltså det vi vet om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar till Kahnemans beskrivning av de två systemen, jag tycker att det verkar logiskt men jag vet inte om det stämmer.
Kognitivt flyt får man med hjälp av system 1 medan kognitiv anstränging sker när system 2 måste in och reda upp och systematisera. Flytet är behagligt medan ansträngningen är obehaglig. Den inre associationsmaskinen (Kahnemans ord) gör att den kognitiva processen kan upplevas som flyt eller ansträngning. Om hjärnan är “prajmad” att ta emot kunskap eller information upplevs en högre grad av flyt än om den inte har förberetts på att ta emot informationen. Ett oförberett informationsflöde kräver mer ansträngning och risken är då att system 2 bestämmer sig för att det är för jobbigt att ta hand om det som krävs. (BIlden har jag lånat från Jenny Asps blogg på samma tema).
Kognitivt flyt är alltså att eftersträva eftersom det är det tillstånd där hjärnan gärna jobbar utan stor ansträngning. Nu hör jag en hel hoper lärare och vuxna skrika till: “Men en del saker är ansträngande, det är bara att lära sig!” Absolut, visst är det så men det finns grader i helvetet enligt Kahneman. Hur stor upplevs ansträngningen? Om den är för övermäktig är risken överhängande att system 2 lägger ner arbetet och strejkar. Om vi däremot lägger ribban på en nivå där ansträngningen är möjlig, vad händer då?
Kahneman menar att forskningen visar att kognitivt flyt uppstår lättare om människan är positivt inställd till uppgiften, känner igen den och kan haka upp kunskapen på något som redan finns på plats. Inga nyheter egentligen, vi känner till att affektnivåer är viktiga för förmågan att vara delaktig i ett lärande. Det som är spännande, tycker jag, är att det faktiskt är bevisat att hjärnans system 2 jobbar bättre om människan är förberedd, har sett det förut, känner sig avslappnad och positivt inställd till sammanhanget, personerna, uppgiften. Det som är ännu mer spännande är att det betyder att det är superlätt att skapa lärandesituationer som är gynnsamma för motivation, ansträngning och utveckling av kunskap.
James Nottingham (i boken Utmanande undervisning) och John Hattie pratar båda (säkert finns fler som säger detta!) om “preview” som den mest effektiva läxan att ge barn i skolan. Det vill säga, en uppgift som förbereder för det som ska bearbetas nästa gång. Flipped classroom kan fungera som preview (men kan också ställa tlll det om det är ny kunskap som bara ska läras in på egen hand, det vill säga, som ställer krav på att system 2 tycker att det är ok).
Alla som jobbar med människor som har funktionsnedsättningar som ADD, ADHD, Autismspektrumtillstånd vet att förberedelse är det mest effektiva sättet att sänka affektnivå och därmed skapa en ingång till ny information som annars skulle ratas och kanske sätta igång ångest och panik. Det vi gör med dessa personer är ju i själva verket att vi “prajmar” och ger en “preview”. Om detta är något som är gynnsamt för hjärnan generellt, varför gör vi inte det med alla?
Goda relationer, ett begripligt sammanhang och en vetskap om att inte behöva ställas inför övermäktiga krav håller nere affektnivåerna i klassen. Därmed skapas arbetsro och ett klimat där lärande står i centrum. Ett begripligt sammanhang är bland annat att veta vad som förväntas, att ribban har lagts gemensamt genom att prata högt om vad som krävs för en uppgift. Om ribban är otydlig kan den ligga på vilken höjd som helst och då kommer vi att uppleva en hel hoper system 2 som antingen dukar under av inbillade eller faktiska överkrav eller som har lagt ner arbetet eftersom systemet bestämde sig för att ansträngningen inte behövde vara större.
Kopplingen till formativ bedömning är självklar tycker jag. Man tar den tid som behövs för att uppnå goda resultat och god kvalitet och man arbetar i en process där både uppgift och arbetssätt utvärderas och bedöms kontinuerligt med fokus på den enskilda elevens prestationer och med en självklar tro på elevens möjlighet att utvecklas. Man mäter först när det är klart men man är tydlig med vad som krävs och formar strategier för att uppnå god kvalitet.
Det finns de som funderar över om formativ bedömning i själva verket är ett ständigt curlande och ett sätt att få eleverna att glida igenom skolan utan ansträngning medan lärarna jobbar åt eleverna. Det är bra att dessa åsikter kommer fram men det är också bra om vi kan hejda oss och fundera tillsammans – är det så verkligen? För mig är formativ bedömning ett sätt att skapa elever som är självständiga, som själva ser vad som krävs så småningom och som har utvecklat goda strategier för att använda både system 1 och system 2 och som aldrig nöjer sig med att ge upp och låta system 2 strejka.
En skola som bara mäter, som rusar genom kurser och moment utan att stanna upp och “prajma” och ge möjligheter till “preview” och framtåsyftande återkoppling är en skola som kommer att präglas av stor frustration. Lärare är frustrerade över att eleverna är “lata” och eleverna är frustrerade över att de inte hinner och att ingen bryr sig. Det blir en skola där elever som har ett välfungerande system 2 klarar sig ändå medan de som inte har det lämnas därhän. Har vi råd med det?
specialpedagogen 
Bloggtips. Jag följer Helena Wallbergs blogg ”specialpedagogen”. Hon diskuterar mycket intressant om formativ bedömning etc.
/Anna
GillaGilla
En alldeles utmärkt text!!! Vitsen med att förbereda eleven för uppgiften och att sätta ribban på en överkomlig nivå är nu återupptäckt när den backas upp av Kahnemans forskning.
Jag skickade en gång en fråga till utbildningsdepartementet och frågade bland annat varför eleverna på grundskola/gymnasium numera tvingades göra sina inlämningsuppgifter i samma form som vetenskapliga rapporter – vilket inte har något syfte förrän man avancerat till högskola, universitet. Emma Söderberg svarade:
1)
”Att lära sig skriva i olika former och stilar, däribland i rapportform, är mycket nyttigt. Det finns inte heller någon motsättning mellan att ha fokus på kunskap och samtidigt skriva något i rapportform. Naturligtvis förväntar inte jag mig att alla elever kommer gå på universitet eller högskola. Det är emellertid inte alla som vet om de kommer göra det när de går i högstadiet eller gymnasiet, och därför är det bra att kunna skriva i rapportform, och det är även något man kan ha nytta av i yrkeslivet.
2)
Betyg är ett bra sätt att utvärdera elevernas kunskaper, och därför är vi för betyg. Det ger klara och tydliga besked om hur man ligger till, och eleverna slipper på så vis vara osäkra på det vilket annars skulle kunna skapa stress och oro.
3)
Jag håller inte alls med dig om att den skolpolitik som denna regering för leder till grupper av utslagna individer. Det finns inget lika effektivt sätt att kompensera för de olika sociala förutsättningar som människor föds med som en bra och avgiftsfri grund- och gymnasieskola. För att så ska vara fallet måste emellertid skolan se kunskap som sin huvuduppgift, och det är vad regeringens skolpolitik syftar till.
GillaGilla
Tack för att du delar med dig av din dialog med Skolverket! Det är ett stort dilemma att elever på gy ska förberedas för högskola och att det hr blivit vanligt att rapportskrivning är medlet för det. Rapporten är viktig menman kan fundera över hur de lär sig att hantera denna genre. Gy-arbetet är ju en viktig sådan förberedelse på flera program. Man kan också fundera över hur mycket stöd och vägledning lärare faktiskt får av de myndigheter som företräder skolan. Det är svåra balanskonster: akademiskt/mognadsmässigt vettigt, politiskt korrekt/detaljstyrning. Numera kan vi ändå ha dialogen med tex Skolverket, det var inte möjligt förut. En bra början iallafall!
GillaGilla
Om jag fick uttala mig så tror jag att resultatet blir radikalt olika om man som Emma Söderberg på departementet koncentrerar sig på kunskap, jämfört om man koncentrerar sig på eleverna/människorna.
Jämför Matti Bergströms – kunskap + värde + kraft
Värde? kunskap/status eller människor/folkhem (Ellen Key)
Kraft? – kognitiv lathet eller kognitivt engagemang, skapa hinder eller sänka ribban, används tiden (och kraften) till förströelse eller samhällsengagemang? Eller till försvar?
Jag engagerar mig i integrering och handikappridning på en ridskola – men majoriteten av de deltagande barnen idag har inte rörelsehinder utan NEP-diagnoser.
Men vad skönt att höra att Skolverket är öppna för dialog! Förhoppningsvis får det víndarna att vända.
GillaGilla
Intressant jämförelse! Egentligen menar jag att dialogen iaf förs numera, vet ej om de är öppna för revidering. Visst är det en paradox att tala kunskap utan att tala om vad som leder till kunskap. Det blir ett fartigt resonemang som riskerar slå ut dem som inte av egen kraft utvecklar kunskap, tolkar dig som att du tänker så också! Ja NPF är det nya stora ”handikappet” och det beror ju på att vi ger upp på människor som inte själva utvecklar strategier. Det är en människosyn som rimmar illa med hjärnforskningen som du ju tar upp. Jag undrar vad vi kommer stt tänka om 20 år? Oavsett politisk åsikt ser jag ett mönster i hur vi delar in människor i kategorier och låser in dem där pga okunskap och missriktad välvilja. Ja det här kan tala mycket om! Kul att få samtala via bloggen!
GillaGilla