Nyanlända elever i mitt klassrum – en recension
Tidskriften Specialpedagogik ges ut av Svenska förbundet för specialpedagogik (SFSP) och jag sitter sedan årsskiftet med i redaktionsrådet till tidskriften Specialpedagogisk tidskrift – att undervisa. Kärnan i skolans verksamhet är undervisning och tidskriften vill uppmärksamma forskning och erfarenheter kring just undervisning som möjliggör. Du som är intresserad av att få tidskriften och att bli medlem kan hitta mer information HÄR!
Tidskriften kommer till alla som är medlemmar i förbundet men jag delar gärna med mig till fler av min recension av den nya boken ”Nyanlända elever i mitt klassrum” av Hülya Basaran, utgiven av Gothia Fortbildning.
Nyanlända elever i mitt klassrum – en recension
“Vilken tajming på den boken!” står det i ett kommentarsfält på Facebook och det är ju bara att hålla med. Samtidigt kan jag efter läsning konstatera att titeln är lite missvisande faktiskt. Jag hoppas att inte bara pedagoger som arbetar med nyanlända läser denna bok. Jag hoppas att boken blir självklar läsning för alla som är intresserade av följande:
- Hur man kan arbeta med digitala verktyg för att skapa elevaktivitet och samarbete
- Hur man kan tänka för att ha genomgångar som alla kan hänga med i
- Hur man kan planera för en klass där alla har olika behov och förutsättningar
- Hur man stötta språkutveckling generellt
- Hur man kan stötta språkutveckling för att nå målen och hur man kan synliggöra den för elever oavsett om de når kunskapskraven eller inte
- Hur man kan tänka kring sin egen kompetensutveckling
Jag slås redan från början av Hülyas tydliga språkbehandling. Redan i förordet får man en omedelbar förståelse för språkets betydelse för individen och för lärandet, i slutänden förstås samhället i stort. Det är lätt att hänga med i hennes tankar och jag tycker att hon får till flera kommentarer som sammanfattar viktiga insikter, till exempel “Inkludering (…) utmanar befintliga arbetssätt”. Författaren väjer inte för det svåra men väljer, och därmed tvingar läsaren att välja, att se det som en möjlighet snarare än bara svårt. Hon konstaterar att dagens klassrum kännetecknas av mångfald och att samhället har digitaliserats i hög grad. Skolan har haft svårt att hänga med i utvecklingen av internet och digitala resurser.
Jag gillar att boken har en begreppslista. Det klargör och tydliggör hur författaren definierar begrepp som cirkulerar i skolvärlden men som kan tolkas olika beroende på vem som gör det och utifrån vilket perspektiv.
Flera gånger i boken upprepar Hülya att det inte är tekniken i sig eller tillgången till datorer som gör att arbetet blir lättare. Det är inte apparna som hjälper barnen att lära utan de digitala resurserna förstärker det som läraren ändå organiserar för. Det är lite sorgligt att man ska behöva trycka på detta men det verkar vara nödvändigt fortfarande. Kanske är skolan ikapp den dag vi inte längre behöver skilja mellan digitala verktyg och pedagogik i allmänhet? Hon påpekar också att lärande alltid har skett även utan digitala resurser vilket gör det lätt att välja bort det. “Varför införa något nytt när man vet att det har fungerat innan?”
Det är trevligt att följa författarens egen utveckling genom boken. Jag tycker att hon har lyckats med att väva in sina exempel på hur undervisningen har utvecklats med konkreta exempel samt tankar kring vad som hände med hennes egen kompetensutveckling. “Det som utvecklar min undervisning är att jag förhåller mig kritisk till den”. Hon nämner att hon haft mycket stöttning av sin rektor och rektors organisation och jag gissar av kollegor också men ibland är känslan att hon varit ganska ensam i arbetet. Det behöver inte vara så men en lärdom kan ju också vara att verkligen organisera för gemensamt arbete med att utveckla arbetsmetoder för att möta mångfalden. Det spelar ju ingen roll om det handlar om nyanlända eller andra grupper, mångfalden upplevs alltid som en utmaning är min erfarenhet. Den går inte att blunda för längre och den kräver att vi jobbar tillsammans som pedagoger i större utsträckning än man behövde förut. Basaran skriver att trots all frustration om faktorer utanför skolan som påverkar undervisningen så valde hon att lägga fokus på det hon kunde påverka; det som händer i hennes klassrum. Jag undrar vad det är som gör att många lärare ändå väljer detta? Vi vet att det är en nyckel till framgång för både lärare och elever. Hur kan vi få ännu fler att välja att påverka det som går att påverka och att förhålla sig kritiskt till sin egen undervisning utan att anklaga? Hülya Basarans skola hade valt tre områden för utveckling: språk – och kunskapsutvecklande arbetssätt, formativ bedömning och digitala lärprocesser. Jag tänker att just fokusområden som ledningen beslutar om är viktiga för skolan. Annars finns stor risk att man springer på olika bollar åt olika håll. Dessa fokusområden är stora nog att fördjupa sig under lång tid!
Författaren har liksom skolledningen också gjort listor med fokusområden på olika nivåer och hon delar med sig av dessa checklistor, ett slags ledstång i arbetet. Ledstänger är också centrala i hennes jobb med eleverna. Hon trycker på det viktiga i att vara klar över skillnaden mellan att stötta och att förenkla. Att stötta kan vara utmanande men lämnar inte eleven ensam i arbetet. Att förenkla är i värsta fall att frånta eleven möjligheten till utveckling. Hon tar också upp hur man kan visa eleverna utveckling även om de inte når målen. Detta behöver betygsättande lärare diskutera ännu mer tänker jag för jag hör ibland frustration över att inkludering inte är möjlig eftersom alla elever inte når kunskapskraven. Men skolans uppdrag är lärande och utveckling och vårt jobb är att minska glappet mellan nuläge och mål, inte att garantera att målet nås inom den tid vi faktiskt har.
Varför är det bra att använda digitala resurser i undervisningen? frågar sig författaren och ger ett massivt batteri av anledningar. En läsare som förhåller sig skeptisk till det digitala kommer inte att kunna hålla fast vid motståndet efter att ha läst om alla goda exempel och möjligheter som Basaran ställer upp. I boken får vi en kavalkad av digitala verktyg och resurser och hur hon och eleverna har använt dem. Det jag gillar med hennes sammanställning av dessa verktyg är att hon mycket bestämt talar om möjligheterna och alla olika sätt att använda resurserna för måluppfyllelse och utveckling. Det är mer än en sammanställning genom detta. Däremot är det lite svårt att hänga med ibland i de kapitel där arbetsområden beskrivs. Det går fort fram när Basaran beskriver hur eleverna har använt sina lärplattor och jag tror att man behöver vara förtrogen med verktygen eller läsa en gång till för att kunna tillämpa det själv. Samtidigt finns ju sammanställningen att gå till om man vill ha en ledstång i sitt eget arbete för att ta in fler digitala verktyg i undervisningen.
Ordet “multimodalt” förekommer på många ställen i boken liksom funderingar och kommentarer kring vad en text egentligen är. De digitala verktygen möjliggör framförallt multimodala sätt att både lära sig och producera språk. Allt måste inte läsas och skrivas. Jag tänker att bokens alla exempel på multimodalitet också är viktig information och viktiga exempel för att pedagoger som möter barn med språkstörning eller språklig sårbarhet. Basaran skriver att det finns en osäkerhet kring bedömning av produktion som sker multimodalt, vi kan bedöma skriven text men hur bedömer vi en film? Kanske är detta också en viktig faktor när det gäller förmågan att våga möta mångfald och olika sätt att lära och visa kunskap? Basaran övertygar om nödvändigheten att använda digitala resurser som nödvändiga verktyg i ett inkluderande klassrum.
Ordet förförståelse förekommer också på många ställen vilket gläder mig. Jag anser att vi talar för lite om denna viktiga del av undervisningen. En förförståelse för texten, multimodal eller inte, stöttar förmågan att läsa och förstå. Basaran tar inte upp det men jag funderar ibland på om bristen på läromedel eller valet att inte använda dem försvårar förförståelsen. Många elever ställs inför en färdig text och har inga bilder att utgå från för förförståelse. Särskilt på gymnasiet där jag är mest verksam.
Jag tycker att boken är ett välkommet tillskott till litteratur om inkludering som inte har ordet med i titeln. Författaren väjer inte för de svåra balansgångar vi pedagoger går varje dag. Balansen mellan mångfald och nationella kunskapskrav till exempel. Det finns gott om exempel på hur hon har arbetat med sina klasser och fått dem att utvecklas. Jag tror att de som ändå ställer sig kritiska till om mångfalden verkligen är möjlig inom ramen för ett klassrum kan få lite motstånd men i grunden är boken för alla oss som redan är där och vill ha mer eller för dem som är på väg och behöver mer kött på benen. Det skulle vara utmärkt att använda boken kollegialt som diskussionsunderlag för att utmana föreställningar om vem som bär problemen och vad som kan påverkas.
“Jag kan tycka att vi många gånger fokuserar så mycket på nyanlända att vi missar att det är elever vi jobbar med” skriver Basaran. Vi gillar ju att kategorisera elever och olika lärargrupper i skolan. En kritiskt tanke jag får är därför varför titeln handlar om just nyanlända? Jag förstår det på ett sätt, den handlar ju om Hülya Basarans arbete med just förberedelseklasser med nyanlända barn. Därför är det vettigt att beskriva det. Det är förmodligen också bra att visa just detta arbete med det fokus på möjligheter och styrkor som författaren visar. Många av de pedagoger som arbetar med nyanlända grupper kan hitta mycket i boken. Så långt är jag absolut med. Men jag hoppas verkligen att boken med sin titel inte kommer att kategoriseras som en bok bara för dem som jobbar med nyanlända. Den är värd att läsas av många fler pedagoger och rektorer.
(Recension av Helena Wallberg för tidskriften Specialpedagogik – att undervisa nr 1 2016)
specialpedagogen 
Pingback: Nyanlända elever i klassrummet - Sara Bruun
Hej!
Tror den hette ”Språkstörning hos flerspråkiga barn”.
/Madeleine
Madeleine Stjärnqvist
Specialpedagog
Barn och Elevhälsan
Lidköping Kommun
0510-77 08 46
e-post: madeleine.stjarnqvist@lidkoping.se
http://www.lidköping.se
Lidköping – en välkomnande och hållbar kommun
GillaGilla
Tack för tipset!
GillaGilla
Pingback: Mötet med nyanlända – en bok om helhet | specialpedagogen