Hur får man elever att ta emot stöd?
Det är vanligt att personal inom skolan frågar mig hur de ska göra för att få elever att ta emot det stöd som erbjuds. På gymnasienivå är det inte ovanligt att timmar utanför lektionstid inte framstår som lockande för elever. Man kanske jobbar eller så vill man inte gå i skolan mer än vad som verkligen är nödvändigt. Många pedagoger står uppgivna och väntar på elever som man tänkt hjälpa men som inte dyker upp. Många elever tackar ja till en stödtimme för att de vet att det är vad pedagogen vill höra. Sedan känner de sådan olust inför att gå dit och ”utsätta” sig för att göra ännu mer av det som inte har funkat hittills. Många elever säger så här till mig: ”På stödtimmen finns bara sådana jag inte brukar träffa och de vet inte vad jag behöver lära mig eller träna på så det blir meningslöst att gå dit och bara sitta själv och jobba med sånt jag ändå inte kan”. Andra medger att de hellre jobbar eller går på träning eftersom de inte är intresserade av ämnet de behöver träna på. Varför är det så?
Frågebatteriet nedan är till för att ta reda på vad som verkligen ligger bakom tankar om att inte gå på stödtimmar, till exempel ”mattestuga”. Syftet med att ställa frågorna är inte att ta emot vad eleverna säger och sedan göra som de säger. Syftet är att visa att skolan är intresserad av att hitta lösningar. Om eleven (eller föräldrar) till exempel föreslår privatundervisning 1 timme i veckan så är det särskilt stöd medan stödtimmar är extra anpassning. Då behöver man göra en ännu större utredning tillsammans med andra lärare och elevhälsa och rektor för att se om privatundervisning verkligen är den sista utvägen. Om det är en elev som är mycket orolig för att sitta med många andra under stödtimmen kanske man kan bestämma att den eleven kommer i slutet av timmen eller sitter för sig själv?
Andemeningen i samtalet med eleven måste vara att hitta en lösning som funkar för både skolan och eleven genom att bygga tillit. Om eleven får frågor som bygger på att det ska funka brukar det lossna lite så småningom. Undvik att prata om svårigheter eftersom det möjliggör flykt. Fokusera på några detaljer i taget: vi ser att du behöver lära dig fler ord och begrepp inom funktioner så det är fokus för nästa stödtimme. Ju mer specifikt desto troligare att eleven känner att det faktiskt skulle vara värt ansträngningen att gå dit.
Tryck gärna på att stödtimmen är till också för att se när eleven faktiskt kan något. Det är inte bara fokus på vad som inte funkar och ett evigt tragglande som många elever tänker. “Så fort läraren på stödtimmen ser att du kan så återkopplar läraren till din ordinarie lärare!” En av de lärargrupper jag jobbat med skapade en checklista med de viktigaste delarna av matten som eleverna måste förstå. En checklista med fokus på förståelse är mer framåtsyftande än en checklista med uppgifter att jobba med. Då kan stödläraren säga: ”Din lärare har markerat att du behöver förstå PQ-formeln. Alltså är det fokus för vår timme idag”.
När du har samlat ihop dina svar från eleven så kan det vara så att du inte vet vad du ska göra med all information. Säg då till eleven att du ska rådfråga dina kollegor (tänk också på att inkludera specialpedagogen) och komma tillbaka till eleven med ett förslag om 1 eller 2 dagar. Låt det inte gå för lång tid! Ta ett beslut och följ upp vilken effekt det beslutet hade på elevens tankar om sig själv, förmåga att ta till vara på stödtimmen, vilja att anstränga sig. Att synliggöra lärande är också att synliggöra tankar kring förmåga, vilja, motivation. Forskning visar att omotivation hänger ihop med dåligt självförtroende (Hattie & Yates: The science of how we learn, 2014) så det är viktigt att få syn på om detta kan vara en bidragande orsak och hur det kan påverka och påverkas.
Frågebatteri för att reda ut orsaker till att undvika stödtimmar:
- Jag/vi har märkt att du inte har kommit på de stöd timmar som vi ordnar och som vi tänker ska hjälpa oss (tryck på det gemensamma ansvaret) att nå målen. Är det något särskilt som gör att du inte kommer dit?
- Ibland tänker elever att stödtimmarna är mer av samma sak som de ändå gör på lektionerna – hur tänker du kring det?
- Ibland tänker också elever att det inte är någon idé, de tror att de inte har talang för matte/språk/kemi… – hur tänker du kring det?
- Vet du varför vi tycker att du ska använda stödtimmarna? (Se till att vara specifik om du vill svara på varför. Att bara säga att eleven behöver mer tid eller träna mer riskerar att kännas övermäktigt eller som en onödig ansträngning. Det har ju inte gått hittills så varför skulle det gå nu?)
- Hur skulle en bra stödtimme se ut för dig? Vad skulle du känna när du går därifrån?
- Vad händer om du inte går på stödtimmarna?
- Vad gör du istället för att gå på stödtimmarna?
- Hur skulle det vara om vi prövar 3 gånger och sen har en avstämning för att se hur stödtimmarna har funkat för dig?
- Hur mycket tid ägnar du åt att förstå matten/franskan/kemin? Hur mycket mer tid skulle du behöva tror du för att förstå det som lektionerna handlar om?
- Kan det vara så att du ställer för höga krav på din hjärna när det gäller hur snabbt och lätt du ska förstå matten/franskan/kemin…? Hur kan vi hjälpa din hjärna att bli lite mer balanserad när det gäller vad som krävs? Hur skulle det vara om du fick jobba med en sak i taget på stödmatten? Hur skulle det kännas om målet med stödmatten var att lära dig något specifikt varje gång? (Att distansera problemet och prata om hjärnan kan underlätta. Elever behöver lära sig att de faktiskt kan ta kontroll över hjärnan istället för att vara offer för medfödda egenskaper).
- När funkar matten/franskan/kemin… för dig? När under hela din skoltid har du märkt att du har förstått och lärt dig hur du ska göra för att lösa problem eller använda matematiska formler/grammatiska regler…?
- När använder du matte/franska/kemi i vardagen?
- Om du inte går på stödtimmarna, vad skulle dina föräldrar/vårdnadshavare säga?
- Om du inte går på stödtimmarna, vilken annan form av stöttning skulle fungera för dig?
Det finns inga genvägar eller magiska formler som plötsligt löser allt. Men det finns förhållningssätt som är mer magiska än andra, nämligen framåtsyftande återkoppling. Frågebatterier hjälper oss att samla återkoppling och pröva oss fram med lösningsinriktat förhållningssätt. Det fina med det är att eleverna också utvecklar sin egen problemlösningsförmåga när vi visar dem hur det går till. Win-win alltså oavsett hur väl vi lyckas med att just få dem till stödtimmen. Stöd är inget man ”får” och kan ”ta emot”utan att aktivera hjärnan utan något som kräver aktivitet och ett gemensamt ansvarstagande och tydligt ledarskap.
specialpedagogen 