Mötet med nyanlända – en bok om helhet
Tija Ojala har lång erfarenhet av att arbeta med mottagande av nyanlända elever på olika sätt. Nu har hon skrivit en bok och vill med den stötta organisationen runt de nyanlända, se till helheten och inte bara klassrummet: Mötet med nyanlända. Där Hülya Basarans bok i samma serie uppehåller sig mest i klassrummet går Tija Ojalas bok ut från klassrummet och in i både lärarrummet, till studievägledaren, arbetslaget, matsalen, fritids, korridorerna och ut på fritiden. Det är en modigt skriven bok eftersom den inte bara visar goda exempel från en praktik. Den vill mer, tar upp flera funktioner runt eleven och själva organisationen och det gör att den utmanar tankarna under läsningen.
Precis som med andra böcker och artiklar som handlar om just nyanlända så tänker jag under läsningen på att det som skrivs lika gärna kunde handla om elever i allmänhet. Det boken understryker för att inkludera de nyanlända är exakt samma saker som är viktiga att tänka på för att inkludera andra elever som är sårbara för förändring eller för språk som är svårt.
Ojala tycker att alla arbetslagsmöten ska ha en punkt på dagordningen som heter “nyanlända” så att ingen elev faller mellan stolarna. Här är jag skeptisk till rubriken även om jag förstår syftet med att få in det i ett systematiskt arbete. Ska vi ha separata punkter för olika grupper av elever? Jag är inte säker på att det gynnar helheten, den kultur vi vill utveckla för inkludering. Varför inte ha en punkt som kallas Elever i riskzon eller Sårbara elever? Eller, om man har kommit lite längre i arbetet, främja och förebygga som egen punkt? Här finns många förslag att utforska, det viktiga är att vi inte kategoriserar för mycket. För Ojala tar upp viktiga detaljer att gå igenom på arbetslagsmöten. Vilka schemabrytande aktiviteter har vi? Vilka behöver förberedas?
Läsningen får mig att fundera på det här med kulturkrockar och vem som är nyanländ. Är det eleven som är nyanländ eller är det skolan som blir det? Är det bara om man kommer från ett annat land som man är nyanländ? Alla elever som kommer till gymnasiet är ju nyanlända på något sätt. Den sociala inkluderingen som Ojala skriver om och som är så viktig och svår, gäller den inte alla lite udda själar som inte automatiskt läser av de kulturella koderna?
Bilden nedan används ofta i sammanhang där vi pratar om nyanlända men är förstås generellt en bra bild att diskutera. Vilken effekt har undervisningen?
Ojala konstaterar att nyanlända ofta undervisas med hög stöttning men utmanas inte kognitivt. Detsamma gäller elever som placeras i mindre undervisningsgrupper har forskning visat (Se till exempel rapport 2014:8 från Skolinspektionen). Vad fungerar bättre för nyanlända? Jo språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt säger Ojala och här finns förstås mycket forskning som stödjer det. Författaren kan ju inte rå för det men jag har sådana problem med begreppet språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt! Som om man kan man välja; nej vi är inte så noga med det där med kunskapsutveckling här på skolan! Innebär inte all kunskapsutveckling ett rikare språk? Måste vi ha ett särskilt begrepp för det? Det är en parentes i detta sammanhang, boken diskuterar inte detta men varför inte ta diskussionen kollegialt? Det handlar om explicit undervisning istället för den där eleverna får koda av och klara sig själva. Den som ger tydlighet på alla plan. Den som inte tar för givet att eleverna förstår av sig själva.
Hederskulturer, liten eller ingen skolbakgrund, lydnadskultur, religiöst grundade krav på ämnen som sex och samlevnad och idrott är krockar som boken inte duckar för. Ojala beskriver väldigt väl skillnaden mellan lydnadskultur och ansvarskultur. Hon sammanfattar lydnadskulturen så här: Om du bestämmer över mig är också allt som sker och inte sker ditt ansvar. Ansvarskulturen sammanfattar hon istället så här: Om jag bestämmer över mig själv är också allt som sker och inte sker mitt ansvar. Två meningar som tål att diskuteras både kollegialt och med elever.
Elevhälsan ska jobba förebyggande i samverkan med övrig pedagogisk personal. I boken understryks visserligen detta men samtidigt ges flera exempel på hur elevhälsan kan behandla elever vilket jag reagerar på. Jag uppfattar att Ojala är pragmatisk, hon beskriver som det är men skolan ska inte vara en behandlingsinstans. Om en nyanländ elev behöver individuella krissamtal, ska elevhälsan användas till det? Vad händer då med hur man kan ta tillvara på elevhälsans samlade kompetens i resten av skolan? Detta tål att diskuteras mycket noga så att inte skolan ramlar in i ett åtgärdande som blir svårt att ta sig ur och som blir väldigt resurskrävande. Framförallt behöver nog elevhälsoteamen på skolorna klart deklarera hur de ska jobba så att inte andra ställer krav som inte grundar sig i elevhälsans uppdrag.
Tija Ojalas förhållningssätt är som många andra som driver utvecklingsfrågor passionerat att hon löser problemen när hon ställs inför dem. Hur ska jag lösa det här? är en förutsättning för att få till en fungerande organisation kring de nyanlända. Det jag skrev om Hülyas Basarans bok gäller även för denna bok; måste vi kategorisera så att vissa böcker handlar om nyanlända? Det som är nödvändigt för de nyanlända är väldigt bra och rentav nödvändigt för många av våra elever. En dag kommer vi att göra det, jag förstår att Ojala är pragmatisk. Just nu efterfrågas särskiljd kunskap om denna grupp. Men den som är intresserad av hur man kan organisera en skola för att möta alla får mycket att diskutera genom denna bok.
specialpedagogen 